Det lilla knyttet som inte verkar kunna räta ut sig till sin fulla längd ens, utan ser ut att ha fastnat i den ihopvecklade position den hade inne i magen. Den sover i positioner som gör att man själv får ont i nacken av att titta på den. Den äter... ALL tid den är vaken känns det som.
Och i takt med att dagarna går håller den ögonen öppna allt längre, nacken stadigare allt längre, blicken fäst vid tapetens blommönster allt längre.
Men på något sätt kan det ibland kännas lite som en transportsträcka. En transportsträcka till första leendet, första riktiga ögonkontakten, första riktiga känslan av att man har ett riktigt utbyte, där man märker att bäbisen faktiskt vet vem jag är och tycker om just mig, inte för att jag har maten.
Den tiden, den är fin.
No comments:
Post a Comment