Det har alltid varit solklart enkelt för mig. Bäbisar och små pojkar och flickor kan ha på sig vilka färger och mönster som helst, precis som vi vuxna. Ytterst få vuxna män tvekar på att ta på sig en röd tröja i oro över att dess könstillhörighet skulle verka oklar på något sätt. Dock är det ett utbrett problem bland vårdnadshavare till små människor under 1,5 år.
Jag har ju själv jobbat extra med att sälja barnkläder så jag vet faktiskt vad jag pratar om.
"Vart är vantarna till pojkar 10-12 månader?"
"Dom ligger i korgen där borta."
"Näe det finns bara röda vantar där."
Frågan är alltså egentligen, "Vart har ni vantar i storlek 10-12 månader som inte är röda?".
Och detta kan reta upp mig otroligt. Att vuxna människor har ett sånt behov av att klä små människor som man ännu inte vet någonting om alls enligt någon typ av standard som utgår ifrån vad som gömmer sig innanför blöjan. En flicka är väl en flicka även i en blå t-shirt? En pojke är fortfarande en pojke, trots att han har ett stort tryck i form av ett hjärta på bröstet? Ja, självklart. Vad det nu egentligen "är" att vara flicka eller pojke.
Frågan har av naturliga skäl blivit aktuell för mig nyligen. Och när man strosar runt på avdelningarna för kläder till nyanlända människor så finns tydliga ramar och gränser, vilket ju känns ytterst tryggt, man vill ju inte köpa fel plagg till sitt barn. De tydliga gränserna har inte så mycket med storlek att göra utan det finns en ljus, färgglad avdelning och så finns det en mörk och dyster avdelning.
Och det är här vi bromsar in hela historien lite grann och sätter en extra strålkastare på mig. Det är dags för bekännelsemonologen.
Vi vet ingenting om den lille som ligger och sparkar där inne. Blir du lång eller kort, mörk eller ljus, en lustigkurre eller revisor. Det enda vi vet är att den verkar fysiskt frisk, följer socialstyrelsens tillväxtkurva har ett normalt hjärtljud. Men
vem han eller hon är vet jag och min man ingenting om. Att införskaffa kläder till "den" är ju i det fallet i sig svårt. Vad kan vår lilla bäbis tänkas tycka om? Själv är jag mer förtjust i färglada kläder, med ränder eller mönster. Min man verkar inne på samma spår. Den dystra avdelningen får inte så mycket uppmärksamhet av oss. Rött är fint. Ljusblått är väldigt fint. Gult, åh, det är sött. Men så utsätts jag för eldprovet. Usch, jag skäms, kan knappt återge denna händelse utan att bli lite röd om kinderna.
Min fina, fritänkande man håller upp den sötaste av pyjamasar framför mig. På vit botten huserar elefanter och fåglar och giraffer i turkost, grönt och rosa. Den är kantad runt halsen, ärmarna och fötterna med rosa kantband. Den är hur fin som helst, det sötaste man sett. Min man placerar den med rätta i "köpa"-högen.
Då kommer den över mig. Tvekan. "Men, om det blir en pojke då? Kan han ha den också?" Min man tittar på mig som om han plötsligt är ute och shoppar med en fullkomlig främling. Det är han på sätt och vis också, en hormonstinn främling. Som inte är kapabel att fatta överlagda beslut, som inte längre minns vem hon är. Rosa har för mig alltid varit den finaste färgen och nu skulle jag förvägra min kanske-son den.
Som tur är har denna främling inte alltid så mycket att säga till om. Så nu ligger här en hög med superfina, mjuka, pyttesmå kläder. Och det finaste plagget i hela högen bland de röda byxorna, ljublåa bodyn och vita strumporna. Som jag inte kan låta bli att fingra på. Där ligger den. Pyjamasen.
Undrar vem du är, du som ska ha den på dig. Hoppas du gillar safaridjur på dina kläder.
