Friday, September 30, 2011

Skabbigt...

Nu är det höst igen och på hösten kommer boandet. Man vill se om sitt hus. Och med man menar man jag.

Sedan vi köpte hus har vårt (och med vårt menar jag mitt) införskaffande av magasin med inredningsinnehåll ökat med ca. 90%. Tidigare kanske jag köpt en eller två om året men på toaletterna (vad gör dom där inne?) och i högar vid sängen ligger åtminstone ett tjugotal. De ska fungera som inspiration. Den uppgiften uppfyller dom i ca. 10 % av fallen. Mycket enkel matematik ger att jag kunde struntat i att öka på inköpen av tidningarna; summan av inspirationen är konstant.

Vissa artiklar visar bilder på helt fantastiska hem. Hem där folk har inrett enorma badrum med spegelväggar och glashyllor med rader av cowboy boots framför. Hem med en planlösning som kan rendera utlösning. Med en takhöjd som ger en svindel. Fantastiska, unika hem.

Andra artiklar (ca två per tidning) porträtterar dötråkiga hem. Och dessa hem är tyvärr överrepresenterade i inredningsjournalistiken. Det kallas Shabby Chic. Något tristare, blekare och opersonligare får man leta efter.

Shabby Chic innebär att du målar allting vitt. Allt ska vara vitt, glasflaskor, tyger, sänggaveln, handfatet, bord, stolar, filtar, dockor, afrikanska masker, mattan, fiskbensparketten, guldspegeln, skyltar av drivved med text på, teakhyllan. Allt allt allt.
Du tar en vanlig möbel,. gärna lite snirklig, och så målar du den vit. Sedan draperar du den i vitt tyg och slipar lite på hörnen så den inte ser nymålad ut. Då är den shabby. Och tydligen chic.

Tydligen blir det hemtrevligt, personligt och mysigt om allt är vitt. Jag fattar inte den kopplingen riktigt. Det ser ut som en bagare har nyst mitt i barkisbakandet. Det är inte hemtrevligt, det är inte personligt, det är vitt. Det är ingen unik idé, det är vitt. Det är inte kreativt, det är bara vitt.



Bilden lånad härifrån.
Det är inte min tekopp faktiskt.

Thursday, September 29, 2011

Vuxenpoäng!

Har varit på mitt livs första föräldrarmöte. Självisk som jag är (hade jag varit man hade jag "tagit för mig") såg jag till att få en vuxenanpassad stol.

Det var skoj att få veta lite mer om vad prinskorvarna gör på dagarna. Och en kollega hade varnat mig för att man kan bli rörd. Men inte jag inte...

Sunday, September 25, 2011

Like a breath of fresh air.

Livet är gott just nu. Ni vet, det går upp och det går ner.

Och efter alla turer
hit och dit så ser man till slut mönster. Det går nu när man är så gammal att saker kan bilda mönster. Nu har jag ju varit stora tjejen i ganska många år ren.



Livet är som en enda stor lunga. En lunga som tar enorma andetag. Och för varje inandning kommer en utblåst och det är den här rytmen som är mönstret.
Ibland andas man in i ett skönt och lugnt andetag. En suck av avkoppling liksom. Sen är det som en enda brinnande låga av eldandning som bränner och stressar.



Men det lustiga mönstret som jag vaskat fram är liksom ett sånt där tyg med vävt mönster. På baksidan så är det som ett negativ av framsidan. Det kan kännas så ibland att när jobbet är uppsidan av tyget så blir fritiden baksidan (och med baksidan menar jag exempelvis att man är för krasslig för att träna, man har ett bombnedslag hemma som man inte fixar att ta i tu med och blir sur så fort man kommer hem, man är för trött när man kommer hem för att göra annat än att mysa med sitt barn fram tills läggdags, man är pank). När allt är frid och fröjd i hemmet är baksidan av tyget på jobbet (och det betyder alltså att man längtar hem så mycket att man har svårt att hitta motivationen framför det ergonomiska tangentbordet med muspinnen).



Balans då. Rytmiska andetag, lagom djupa, ända ner i magroten. Det kanske inte är så upphetsande ändå...

Sunday, September 11, 2011

11 september

Ja, det är dagens datum. Ett av världens mest kända datum kan man tänka. Och som svensk har vi ännu mer händelser att minnas, även dem otrevliga.
Idag tänker jag såklart på alla offer i USA, det påföljande kriget i Afghanistan med alla de civila offren där, Anna Lindh och hennes barn (särskilt som även deras far dött för några år sedan). Många har orsak att känna sorg idag.

För egen del är dagens datum inte bara förknippat med sorg, på ett sätt är datumet även på ett sätt en förutsättning för min existens.
Det är mina föräldrars bröllopsdag.
Visst kan man leka med tanken att jag skulle blivit till även utan att mina föräldrar gift sig men jag tror ändå det har en viss signifikant betydelse.

Trettiofem år idag alltså. Enkel mattematik ger att dagen för terrorattacken var deras tjugofemte bröllopsdag. Detta gjorde att jag faktiskt var tillsammans med min familj när detta rullades upp på nyheterna. Vi höll som bäst på att duka upp tårta med TV:n på i bakgrunden. Och som för det flesta kommer minnet av vad jag gjorde denna dagen för alltid finnas kvar.
Att Anna Lindh avlidit i sviterna av attacken på henne fick jag veta i kaffekön på Högskolan i Borås.

Jag hoppas inte på fler såna här "minns du vad du gjorde när".

Tuesday, September 06, 2011

Störst, bäst och starkast

Visst att man ska trivas mer och mer med sig själv med åren. Men om man tycker att man blir mer och mer narcissist med åren?

Vad gör man åt det? Hur gör man något åt det?
Det är moment 22 alltihopa, en narcissist är ju nöjd med sig själv ändå liksom.

Ge mig en stege. Har en rätt hög häst att hoppa nerför. Fasen, jag är ju så rädd för hästar.

Nej, så illa är det inte. Jag är en blandning mellan en narcissist och en självhjälpsbok. Malin Wollin och Dr. Phils första hopplösa fall. Spara och Slösa. Karius och Baktus.

Skönt att vara så mångbottnad. Och inte alltför nöjd med mig själv. Fulsnygg innifrån och ut.

Tänään outfitti

Get used to it...

Sunday, September 04, 2011

Om innebandy

Jag spelar innebandy på söndagarna. Jag har gjort det ett par år i samma härliga lag. Vi är runt fjorton kvinnor mellan 28 och 60. Det är ingen hemlighet att just innebandyspelandet är det som hållit mig på en åtminstone godtagbar konditionsnivå.
Det finns många orsaker till detta. Dels är det ju regelbundenheten, det går aldrig för långt mellan träningspassen och sommarlovet är typ sex veckor, vilket inte är tillräckligt långt för att förfalla.
Dels är det laget. Har man gett sig in i leken måste man komma. Man kan inte svika laget. Jäkligt bra morot.
Och det viktigaste: det är inte så att vi är där på kafferep. Dom här tjejerna tar det på allvar. Snacka kan man göra efteråt i omklädningsrummet.
Och jag blir så himla glad. Det är så fint. Alla kommer dit, det sista man gör på hela helgen, nån annan får natta barnen, det blir ingen middag, inget söndagsmys. Istället blir det en timmes hårdträning, blåmärken, sträckningar, svett.
Och efteråt går vi ut till parkeringen där det står ett gäng Volvobilar i kombimodell med en barnstol på vardera passagerarsäte.
Det är så rart på.