Imorgon...

Sista dagen som föräldraledig till min prins! Tack för den här tiden mitt stora hjärta!

1984

Det slog mig idag när jag borstade av snö från bilen att det fanns en tid när centrallås på bilen var rena science fiction. Och då snackar vi inte nån liten knapp på en svart plupp som fjärrlåste alla dörrar utan att när man låste upp förardörrren med nyckel i nyckelhålet så öppnades även alla andra dörrar. Man behövde alltså inte längre sträcka sig till alla dörrar för att dra upp den lilla pinnen vid fönstret för att öppna dörrarna.
Och ännu mer hi-tech i sammanhanget var biltelefonen i J.R. Ewings bil, en beige lur med krullig sladd som satt fast i en låda mellan framsätena.
Sånt kunde man bara drömma om. Sånt kan man fortfarande bara drömma om...

Underskattat

Små skattkistor kommer med posten på regelbunden basis. Men de hamnar lätt i återvinningen på momangen.
Det är alla dom här medlemstidningarna man får så fort man bli medlem i någonting, typ facket, Röda Korset, Coop. Whatever. Massa saker. Alla skickar en liten tidning till sina medlemmar. Vilken källa av kunskap som skulle kunna vara värdefull. Men av någon anledning blir det liksom inte av att jag läser dom. Jättesynd märker jag när jag någon gång bläddrar igenom dom. Särskilt som informationen är så riktad till just mig, eftersom jag ju blivit medlem någonstans är det också rimligt att jag är intresserad av saker relaterade till medlemskapet.
Ett sånt slöseri på papper.

Keep passing the open windows.

Nyligen återstiftade jag bekantskapen med en av åttiotalets riktiga höjdarfilmer.
Hotel New Hampshire med bland andra Jodie Foster och Rob Lowe. Apropå åttiotal.

Det finns en enorm risk med att se om gamla filmer som man tyckt mycket om i det förgångna. Man förändras, blir lite äldre och klokare och tja, typ, Pretty Woman verkar inte riktigt vara Oscarvärdig i ens ögon längre. Riskmomentet är alltså att man upptäcker att både filmen och den recension man fått av ens 12åriga-jag egentligen suger, och därmed så förstör man ju sin egen filmupplevelese decennier i efterhand och i viss mån sin egen självbild. Vilket är a damn shame.

Men Hotel New Hampshire. Den var faktiskt fortfarande lika bra. Fortfarande lika knäpp, men absolut fortfarande lika bra. Hur kan jag ha fattat ett skvatt när jag var runt tio,elva?
Men den är riktigt sevärd. Faktiskt så sevärd att jag är villig att se den på nytt inom kort.

Sa jag att Rob Lowe är med i den...?

Mamma Mia!

Idag har jag varit en bra mamma.
Jag är det oftast faktiskt, om jag frågar mig själv, men ibland är jag ännu bättre.
Vill inte på något sätt förhäva mig, men jag vill heller inte mörka det faktum att jag är rätt bra på det här med att vara förälder (Det kan iofs vara lite tidigt att uttala sig om detta, iom att prinsen är så liten än och kanske inte riktigt krävt det där liksom rejäla, handfasta föräldraskapet. Om man säger.). Och jag vet också att det inte är nån one-man-show. De två männen, den stora och den lille, i den här familjen har lika stor del av äran i att det hittills gått bra för mig att vara mamma. Sedan vill jag icke på något sätt påstå att jag är exceptionell, jag känner tonvis med praktmammor! Inspirationen ska ju komma någonstans ifrån liksom!

De stunder jag känner mig som en ännu bättre mamma än vanligt är inte överraskande på något sätt kopplade till mat. Jag vore väl inte finskättling värd namnet om jag inte tvångsmässigt visar moderskärlek via maten.

Visst, det blir en hel del burkmat. Det är ju enkelt och smidigt. Särskilt som han ju inte riktigt kan äta samma mat som vi ännu. Men ibland så blir det storkok av. Och det är då, det är då som jag känner mig som en urmoder. En urmoder med massa kastruller och grönsaker och mixerstav som tillsammans skapar ljuv musik.

Ibland blir jag sturskare än vad man kan tro är möjligt efter detta inlägget och får hisnande planer på att skriva en bäbismat-kokbok. Tänk om jag gör't. Tänk om jag skriver en bok med recept på bäbispuré.
Då skulle jag vara en riktigt fin mamma. En mama-mamma.



Se på mig, på oss, liksom, man riktigt ser vilken fin mamma jag är i precis det här ögonblicket. Kodak moment.

Julen börjar nu

Idag har vi invigt årets julfirande med julmarknad på Tjolöholms slott. Var där även förra året, så kanske har en ny tradition skapats. Eller hur många gånger måste man göra något för att det ska bli en tradition? Frågan är också: Vill man verkligen skapa fler traditioner? Det låter så stressigt att ha massa traditioner att följa slaviskt, som om man inte hade tillräckligt att göra ändå. Och om man inte känner för att göra samma nästa år, har allt blivit pannkaka då?
Jag håller mig till att nu har jag varit på Tjolöholms julmarknad. I år. Och det var mysigt, men lite dyrt att fika, trots att lussebullarna inte innehöll saffran... Och det var andra året i rad.

Mot ny adress

Åh, jag vill flytta nu, NU! NUUUU!

Packar lite smått, men ändå känns det som att det dröjer för länge. Kom an nu flyttdatum! Kom an adressändring, kom an flyttstäd!

Visst är det bra? Jag är så nöjd med att längta efter att flytta, det kan ju bara vara ett bra tecken. En fantastisk förutsättning för att trivas måste ju vara att längta dit. På samma sätt måste det vara en dålig förutsättning för att trivas om man känner aversion. Jag har varit i det träsket och det var inte skoj. Men så bra det blev. Men hade jag kunnat hoppa över det steget så hade jag gärna gjort det.

Förbereder inflygning

Har värmt upp lite inför jobbandet denna veckan. En heldag i företagets regi med avslutande galakväll. Ojojoj, sååå jobbigt! Men det är väl bara att vänja sig... Puh...

Jag känner mig supertaggad nu och är glad att jag slutar mammaledigheten på topp och inte har någon ångest över att börja jobba.

Så ska man bara flytta också...

Mums!

Krabbklor är det nya räkor! Såååå smarrigt -om man har fått fin kvalitet. Men det är underförstått. Ja, när det gäller det mesta i och för sig. Men ändå, när det gäller krabbklor är det stor skillnad på bra och dålig kvalitet. Det är liksom inte som Digestive-kex.

Gör om, gör rätt

Nej, jag stannade inte inne och flyttpackade. Och se en sån kass dag det blev. Inget man kan beskylla den ljuva snön för, absolut inte. Kanske skulle jag bara inte ha gått upp idag alls.

Har tappat en mixerkanna full med smoothie på golvet. Tappat en telefonlur på golvet så den sprack. Trillat framstupa med Nils i Babybjörnen och stukade foten och slog i knät, Nils klarade sig helt oskadd och utan ett knysst. Lite annat som inte är riktigt bloggvirke deessutom...

Christer Björkman, you were on to something, Imorgon är en annan dag.

Jag ser det snöar

Så kom vinterns första snö! Underbart! Men det ser superkallt ut.

Får vara inne och flyttpacka istället...

Nästa weekend

Det är helger som den här som jag blir väldigt ledsen på mig själv. Jag tar inte tillvara på tiden, jag utnyttjar inte, gör inte det bästa av de dagar som finns.
Tvärtom. Jag självömkar, tycker minsta projekt är oöverstigliga berg, och blir trött och sur.

Min man jobbar alltså. Och jag känner ett otal människor i denna stan som jag skulle kunna ta mig till, ta mig till kollektivt eller gå till rent utav. Ett otal av dessa otal människor har dessutom barn. Så de aktiviteter de kan tänkas ägna sig åt på helgen är dylika de som vore perfekta för mig och Nils. Jag har dessutom familjemedlemmar i denna stan som skulle hugga av sig sin musarm för att få spendera en stund med den minsta klanmedlemmen.

Så vad gör jag? Absolut ingenting. Inkentinken som vi brukar säga hemma när vi narras finsk brytning (vilket vi får lov att göra i och med vårt finska ursprung). Endast jag kan lyckas få social skörbjugg på 48 timmar. Det är inte vackert att se på detta.

Det är dessutom jättefint väder ute. Fy. Dumma självömkans mamma.

Snart dags att stämpla in.

Har varit inne på jobbet och hälsat på idag. Nu är det dags att börja värma upp så man är lite på alerten när det drar igång igen. Om en månad är den trygga tillvaron med min prins "över". Det känns vemodigt, men samtidigt ska det bli väldigt roligt att få träffa folk och att jobba helt enkelt.
Efter en vecka av skitväder har suget efter omväxling ökat och efter ett besök på kontoret fick det en extra skjuts. Det blir nog bra det här, trots separationsångesten...

Bollar rullar...

...i min lilla hjärna.

Var på Mia Skäringer på konserthuset i söndags. Och det händer mig ofta när jag ser något som är riktigt bra, eller så är det kanske det största tecknet på att något är riktigt bra: jag börjar tänka.

Nu lät det som att det är en sällsynt aktivitet i mitt liv, det är det inte. Men liksom tänka tänka, det gör man inte alltid oförhappandes.

Det har hänt mig förr, man är på någon konsert, eller föreställning, eller kanske utställning av något slag. Man blir inspirerad. Man känner. Det måste vara det som är att något är riktigt jävla bra. Det måste vara målet för de flesta med kreativa yrken, det måste vara högsta betyg: att man får publiken att börja tänka. Att sätta bollar i rullning.

Jag blev inspirerad alltså. Jag tänker och känner för fulla muggar. Det är både skönt och lite läskigt. Som att försöka rita en karta över sig själv på något sätt. Samtidigt som det mesta av det som ska kartläggas är oerövrad mark än så länge. Man kan bara skissa och hoppas att det kommer funka, att det skulle vara bättre. Att savannen långt utanför kartan skulle passa fint i mitt drottningdöme. Eller att just den där floden vore himla strategisk.

Jag behöver ett stort papper misstänker jag. Och jag behöver bygga upp en sjuhelsikes armé.

Jag fortsätter på inslagen väg

Sorry.


Men det här Kartioglaset från Iittala är också fint. Fint. Fint som en sommardag.