Skelleten i garderoben

Tänk om jag visste allt som finns att veta om dom jag känner. Alltså, tänk allt som ryms i en människa som den aldrig berättar för någon? Tänk också på vad folk berättar som de borde hållit för sig själva... (Och med folk i detta sammanhang kan bäst illustreras med dokusåpakändisar exempelvis, eller bloggkändisar)

Men oss riktiga människor, vad döljer vi i garderoberna egentligen? Spännande, spännande!

The human works in mysterious ways

Nils har blivit lite av en prickig korv de senaste dagarna, men verkar go och glad som vanligt ändå. Fru doktor kunde inte ge svar, men hon trodde inte det var något farligt. Vi skulle återkomma om det blev värre.

Vad jag dock är klar över är att det stora vemodet permanent har rullat in och slagit sitt fäste i den lille prinsens mor och far. Jag har klarat mig rätt bra i tre månader ändå, men nu börjar jag noja och oroa mig allt mer för varje dag som går. "Nu vaknade han inte när han brukar, undra varför..." "Oj, nu skrek han till här, det brukar han inte göra, eller?" "Vad mycket han har sovit idag, säkert en timme, tre gånger", "Men idag har han ju bara sovit tre kvartar, han måste vara sjuk!", "Oj,vad är det för prick?! Ringorm!".

Och jag får nog säga att det är dom riktiga klassikerna som är de stora orosmolnen, det är sömnen, bajset och utslagen. Man får nya intressen kan man säga. Av någon outgrundlig anledning går denna nya, underbara, omvälvande tillvaro ut på att leta fel på en pytteliten fulländad kropp. Människan är ett stört släkte.


Alltså se på detta vackra, lyckliga plyte, inte skulle det kunna vara något fel på den!

A blond that is more fun!

Ja vad ska man säga, man måste på något sätt älska Maria Montazami. Så jag kände mig nödgad att lägga till en länk till hennes blogg härifrån. Hon är Phoebe, fast rik, svensk och på riktigt. Maria Montazami, tack för att du är du.

Tillsammans!

Detta måste kännas som en mardröm! Det är en av mina i alla fall. Herr och fru Kojefors får inte, efter 63 års äktenskap, bo tillsammans på hemmet. Hur många år kan det röra sig om? Vad kan det egentligen tänkas kosta?
Tänk att ha levt hela livet tillsammans. Man är gammal och skröplig, men varje morgon har man vaknat upp med samma varma kropp bredvid sig. Samma doft. Samma hand att hålla i. Att bli fråntagen det, när den människan till och med är i livet, det måste vara fruktansvärt. Det är som att någon dör eller gör slut, vetskapen att aldrig få ta i den människan igen eller hålla om den, det gör fysiskt ont. Som att kapa av ett ben.

Katastrof!

Ut ur askan

Jag tycker det är på ett sätt bra. Det här med vulkanen. Att vi människor i västvärlden blir stoppade av naturen kan vara en bra påminnelse om att vi inte kan styra allt. Vi är inte större än små fjärtar jämfört med ett vulkanutbrott. Eller en flodvåg, eller snöstormar.

Jag tycker jättesynd om de människor för vilka flygstoppet innebär en personlig katastrof. Att man missar en begravning, eller att man kanske ska träffa någon som ligger för döden en sista gång innan det är för sent. De som planerat ett bröllop och halva familjen inte kan komma. Den som missar sitt barns födelse. Den som inte kan ta sig till ett mer välutrustat sjukhus och därmed inte får den vård som krävs. Den som befinner sig på andra sidan jorden och inte kan komma hem till sina barn.

Men för oss andra. Ibland kan man behöva påminnas om att det inte alltid är så bråttom. Ibland går det faktiskt inte. Man hittar andra vägar. Kanske reflekterar man om flygets miljökonsekvenser och upptäcker ett annat resmedel, nu när nöden kräver det.

Jobbigast just nu

Solen på Da Matteos uteservering lyser så starkt att jag inte ser något i displayen på mobilen när jag försöker facebooka.

Magi

Att se på världen genom en bäbis ögon kan vara smått hisnande. Ta det här med vinden. Du känner den men du kan inte se den. Ett självklart faktum för oss vuxna. Men för någon som inte har en aning om vad vind är kan blotta känslan av att vidröras av något helt osynligt vara jätteläskig. Och samtidigt fascinerande. Jag tror inte man kan vara för ung för att uppleva skräckblandad förtjusning.

Parenting

Jaa, vad kan jag säga. Det är en ynnest att få vara mammaledig! Vilka underbara dagar med sol, kaffe, lite lek och mys, långa promenader, träffa kompisar. Jag säger då det. Vilken underbar tid att vara ledig, när knopparna brister!

Är vi kvitt?

Jag suger verkligen på att hålla ordning och att plocka undan.
Men jag är en jävel på att göra rent!

Min man kan skjuta bisonoxar

Wow, min man kan tydligen skjuta bisonoxar! Tänk, det visste jag inte. Han kan också se tredimensionellt, men rätta mig om jag har fel, kan vi inte alla det?

Det är ytterst skrämmande att denna kvinna arbetar som familjerådgivare. Vilka idiotiska tankar tutar hon i familjer i kris? Och jag förstår inte heller vad hon menar med den här ökningen av pappor som tar hand om spädbarn under ett år, all statistik talar ju för att pappor inte alls tar ut särskilt mycket pappadagar fortfarande, och någon ökning knappast går att tala om. Förra året tog papporna ut 22% av föräldradragarna och jag vågar nog sticka ut hakan och påstå att de flesta av de dagarna antagligen togs ut när barnet var mer än ett år.

Jag kan också komma med en nybliven mammas skamliga erkännande. Trots lille Nils korta livslängd har även han råkat ut för ett fall (från mycket låg höjd) och då var hans pappa inte ens hemma. Hans förtvivlade mamma däremot får ses som skyldig.

Till sist kan jag nämna att jag själv faktiskt har fått "fingrarna avklippta av bildörren" en gång som barn, men inte av min stressade pappa utan av min pensionerade mormor! Och min mamma satt vid ratten. Ingen man i sikte tyvärr...
Och jag undrar om särskilt många spädbarn (under 1 år som artikeln handlar om) verkligen har lyckats fastna med fingret i bildörren. Hur skulle det gå till? Om barnet är fastspänt, vilket man får förutsätta, även med dessa hemska oansvariga fäder, så kan en ettåring omöjligt nå någon del av bildörrens poster.

Det är väl den här typen av "fakta" man måste komma med när man inte har något belägg för sina påståenden. Hon har rätt i att det finns män som inte är lämpade som föräldrar. Men tyvärr är det är många kvinnor som inte heller är det.
Vi kan sätta punkt där.

Your regular svennebanan

En sak kan fascinera mig.
Vissa människor är väldigt osäkra på sig själva. Såna människor är ofta rätt jobbiga att umgås med. Sådana människor tar ofta andra människors val och livsstil som kritik mot sin egen. Minsta lilla grej. Allt från vilken tid man brukar stiga upp på morgonen till vilken storlek på bil man har, eller vart man bor.

Bara för att jag inte gör allt på samma sätt som dig betyder inte det att jag kritiserar dina val, eller ditt sätt att leva. Jag tycker antagligen inte så mycket om vad du väljer eller gör, och gör jag det så tänker jag att det funkar för dig, jag kör på min grej.

Detta är väldigt lustigt för mig för jag är så ohyggligt svennebanan att min livsstil knappast kan verka provokativ eller alternativ på något sätt, om man nu inte anser att helt vanliga svennebananer är provokativa.
Varför kan man inte bara få vara den man är och tycka, tänka och leva som man vill? Kan vi inte vara vänner ändå? Är det inte det som är det roliga?