En siffra i statistiken.

Vi tycker vi lever så jämställt.
Och vi gör det också!

Vi delar på matlagningen, pengarna, ansvaret för barnen, vabb, föräldraledighet, städning osv. Vi trivs båda två, tror vi lyckats bättre än de flesta som har barn faktiskt (om jag får våga sticka ut hakan).
En bra grej är att vi tjänar nästan lika mycket. Det kanske underlättar, vi funderar inte på pengarna när det gäller vabb och ledighet, utan att det ska vara jämt och vara minst olägligt för på jobbet.

Visst, bilen och sånt, det tar väl Han större ansvar för. Och visst jag tvättar mer. Men ansvaret ligger på båda. Det behöver ju inte vara att man delar på precis varenda syssla, bara det känns som att de uppgifter som ryms inom hushållet delas på och framför allt de vardagliga, som städning och matlagning. Och barnen.

Så läser jag i en bok. Vi är offer för statistik.

Under småbarnsåren är det typiskt att kvinnan går ner i arbetstid.
Och mannen lägger mer tid på sin hobby.
Check. Check.

Men det är nu statistik blir intressant. Och det är nu man inser att livet inte är svart på vitt.
Jag har gått ner i tid för jag inte vill jobba heltid. Jag ser det som en present till mig själv att inte behöva stressa till dagis mina hämtdagar och framförallt kan jag unna mig att göra mer saker själv, utanför hemmet med bättre samvete för jag får ändå mer tid med barnen. Jag tycker det ökar på min frihet. Det är inte för att min man ska kunna arbeta mer. Min man går inte ner i tid. Varför? Jo för han jobbar nätter exempelvis. Detta är arbetstid som vi inte märker av kan man nästan säga. Den tid han är hemma med barnen är större än min trots att han jobbar mer. Hans arbetstider är dessutom ofta förlagda till tider när barnen inte kan vara på dagis ändå, så hade han gått ner i tid hade han inte fått mer tid med dem ändå och ändå inte kunnat hämta på dagis.

Min man lägger mer tid på sin hobby. Ja, o ja. Han har under småbarnsåren startat en ny hobby till och med. Ölbryggning. Och detta lägger han en hel del tid på. Framförallt tid som han tänker på det. Men han lyckas ändå mest förlägga den mesta tiden av utövandet efter det att barnen lagt sig. Och att han fokuserar så mycket på sin hobby är med mitt goda minne. Med mitt uppmuntrande. Jag hoppas att han startar ölbryggeri en dag, så mycket gillar jag hans hobby.

Det låter som försvarstal det här. Det är det inte. Det är en beskrivning av hur vi har det kontra statistiken. Och det är ju säkert så för de flesta andra familjer som hamnar i statistiken. Det är lite olika anledningar hur det blev som det blev.
Och även om vi tycker oss ha så himla bra orsaker till varför vi blivit såna klyschor så är jag så glad att jag läste detta. För det är en bra påminnelse. Det är bra att utvärdera varför vi gör på detta sätt i vårt familj då och då. Och så slog det mig. Bara för att Han lägger mer tid på sin hobby, så betyder ju inte det att inte jag kan det också.

Så läxan jag lärde mig: jag vill inte "trilla dit". Nu vet jag hur det lätt tenderar att bli. Jag vill också uutveckla en hobby och det ska jag försöka göra. Men jag kommer fortsätta arbeta deltid. Det är jag värd!

Nooooo!

Det är den 17 november idag och alltså borde man börja försöka lokalisera ljusstakarna, gardinerna, dukarna, utebelysningen, stjärnorna, julkalendern och stämningen inom typ två veckor. Men usch. Jag är helt och hållet heeeelt osugen på jul. Jag vill inte.
Jag längtar redan till januari när man kan få tag på de första semlorna och fuska med tulpaner. Jag längtar alltså redan till att städa bort allt julpyntet.
Det bådar inte gott.

qwerty

Nu har jag börjat.
Igen.

De hamnar i byrålådan (den digitala numer) gång på gång. Men faen, vad jag vill!

Romanförsöken.

Bla, bla, bla, 10 sidor. Och sen... det måste liksom hända något i historien, något MÅSTE lossna för att man ska idas fortsätta. Men det händer aldrig.
Är på sidan tre nu. Det har inte hänt nåt inspirerande ännu.

Om det kunde vara som att teckna, det här med att skriva. Man kunde börja med en grovskiss av vart på papperet det och det ska vara. Tunna pennstreck så att man ser att man får en fin disposition över hela papperet. Och sedan kan man trycka pennan lite hårdare och hårdare ju mer de stora formerna är på plats. Och pö om pö gå in på detaljnivå mer och mer. Men det går inte riktigt med det sabla skrivande. Det måste nästan bli detaljerat från början. Men då tar det så otroligt lång tid att komma någon vart och vid det laget vet jag inte om det blir nån historia längre. Och då orkar jag inte. Och så finns ju risken att de detaljer du klurat ut på de första sidorna får kastas bort, eller ändras.

Någon gång i mitt liv. Då ska det finnas en hel bok. En början en mitten och ett slut. Och absolut ingen behöver någonsin läsa den. Bara jag. Men den ska finnas.

Mark my words.