Mysigt!

Alltså melodikrysset är så himla skoj! Länge leve lördagen!

Livsfacination

Det är mycket bebbar nu...

Det är spännande. För varje baby är ju också en början på ett förhoppningsvis långt liv. Precis som ens eget. Vilket betyder att när man själv var liten fanns kanske andra som facinerades av livet och att allt börjar om gång på gång.

Det är så facinerande att en människa kan vara 3 dagar gammal. Att man inte funnits till innan.
Och när någon person är alldeles ny så finns det en första gång för allt. Och ju nyare man är desto mer fantastiskt är alldeles vardagliga grejer. Ex, första leendet, första gången man vänder sig, första tanden. Sedan efter ett par år har man lett och sett sur ut tusentals gånger, man har vänt sig och vridit sig så man väcker sin sambo och man har massa tänder, ibland så många att man har fått dra några. Sedan är det inte så många som facineras över första gången lillen måste deklarera eller första gången man flyger själv eller har en tenta.

Här kommer en liten bild på kanske första gången jag stod lutad mot en stol. Det fanns säkert de som facinerades över det här. Lustigt nog har jag själv börjat facineras av mig själv baklänges så att säga. Tänk att jag har varit superliten. Tänk att jag inte kunde stå en gång. Tänk att jag hade ett runt och ett smalt öga en gång i tiden. Tänk att jag varit som lille C och lilla H... Det blir nog alltså folk av dem också ska vi se...!

Queen of daytime television

Vad har hänt med dagtids-tv nuförtiden?
Jag minns i min ungdom, då visades så mycket fantastiska program på tv på dagtid att det var svårt att få gjort läxor och att över få ihop sitt liv. Mestadels amerikanska komedier som på något sätt formade ens uppfattning av verkligeheten och ens känsla för moral och etik.
Att det var helt normalt, och ganska enkelt, att bo 8 stycken i ett hus som var enormt på insidan och jättelitet på utsidan förmedlades dagligdags in i ens tolvåriga hjärna. Inga problem var heller större än att de gick att lösa på en halvtimme med en avslutning vid köksbordet med en försonande glassbunke som de alla högg in på med varsin sked. Och så berättade de för varandra hur mycket de älskade varandra.

Och så var det Oprah och Ricky Lake, med lite verkligare problem, ex. "Min kille har gjort mig och min syster på smällen samtidigt, vad ska vi göra, han sitter inne nu och har gjort fångvårdaren på smällen med?". Fast vissa program var lite enklare att identifiera sig med och talade till en som psykiskt labil högstadieelev: "Du mobbade mig när jag var liten, titta du fick mig att må så dåligt att jag har bytt kön/lagt 100 000 på rattar".

På något sätt är det ändå lustigt att det var så bra program på TV förr, och så mycket skit nu, för det är samma program på tv...