Bankande på dörren klockan 5 imorse. Någon skrek orden som kan vara det sista man vill höra från andra sidan dörren: UT! Det brinner! UT!
Första reaktionen var att det inte kan stämma, men efter en förvirrad rusning genom lägenheten kändes röklukten. Då flyger massa skumma tankar genom huvudet kan jag säga.
Det blev som i punktform. Nummer ett, vad göra? Nummer två; ta sig ut, det är absolut viktigast. Nummer tre; värdesaker, ta med eller ej? Nummer fyra: Mystiskt resonemang med mig själv om att jag och min man omöjligen kan visa oss nere på gården iförda matchande his and her morgonrockar med
Newlyweds inbroderat på ryggen. Nummer fem: väska med pengar och mobil, det måste man ju få ta med, bilnyckel till lånebilen åker med.
Sedan ett paniskt kontemplerande med lika yrvakna grannar som är lika chockade som jag.
Är detta verkligen sant? Banka på alla dörrar där ingen ännu visat livstecken ifrån.
Sedan är man ute på gården.
Där står yrvakna grannar från de andra trappuppgångarna och man inser vem av oss som har bott i lägenheten med ursprungbranden. På ena trappen sitter den långa mannen som blivit helt kolsvart. Han är oigenkännlig. Helt och hållet kolsvart.
Allt går väldigt fort. Brandkåren kommer och släcker, elden har inte spridit sig. Ambulansen tar den kolsvarta mannen med sig. Över hela hans lägenhet och trappen ligger ett fint lager svart sot. Och så stinker det korv.
Nu, bara några timmar senare så inser jag att jag är väldigt chockad. Men allt har ju gått bra, vi har fått gå tillbaka till vår lägenhet och det luktar inte ens rök här. Det finaste med det hela är att jag är så stolt över hur vi grannar tillsammans gjorde allt för att se till att alla skulle klara sig helskinnade.
