Foto på pränt

Igår fick jag en sån här.
En riktig proffsig fotoskrivare. Och jag skriver fick gör det var en hopskramlad födelsedagspresent från mina närmast sörjande.
(Bild från Epson)

Det är en Epson WorkForce Pro WP-4025 DW  och den verkar faktiskt riktigt bra. Den är gigantisk. Men bra. Vi har skrivit ut några bilder på lite olika sorters papper och de blir bra. Det ser "riktigt" ut.
Jag har läst på en del om fotoskrivare i mina efterforskningar och det verkar som om många amatörfotografer med ambitioner ändå tycker att en egen fotoskrivare bara är dyrt och onödigt. De bästa kopiorna beställer de hos nåt proffs ändå. Jag inser att de har en poäng. Att skaffa en fotoskrivare är väl kanske inte något man gör för ekonomins skull, så är det nog. Men det är däremot något för det stora nöjets skull, det märker jag redan.
Sedan digitalkameran har jag nästan inte en bild i pappersformat och det tycker jag är synd. Det känns som ett större projekt på nåt sätt att beställa kopior. Och när man väntat tillräckligt länge känns det så dyrt att beställa så många på en gång (även om det självklart är billigare, men det är mycket pengar att punga ut med).
Jag hoppas min skrivare ska råda bot på detta. Hoppas på många fina konstverk på väggarna nu!

Mindfullness

Försök vara stressad med en sån här i knät.

Desperate grannfruar

Så hände det sig så att det inte bara var jag som gått vilse i framtidsdrömmarnas land. Under samtal vid lekplatsen visade det sig att flera (håll i er nu för kommande mossig titulering) grannfruar befann sig på exakt samma plats som jag.

Vad ska vi göra med våra liv?

Visst, inte exakt på samma plats, en av dem hade precis blivit sjukskriven för att arbetet gjorde henne sjuk. Tillbaka till ruta ett alltså.
Jag funderar och funderar, det verkar som jag inte är ensam om det. Lustigt nog var vi fler som av olika anledningar valt fel från början. Kanske tror man att den där känslan ska förändras och det man väljer kommer bli det rätta för att det är ett rationellt val.

Men den stora frågan kvarstår: vad vill jag göra egentligen?

Tills dess...

Karriär? Vad är det?

En bra sak med att vara föräldraledig är att yrkeslivet får en paus. Det var väldigt lyckat för mig förra gången, jag kom tillbaka med en nytändning och större lust än innan. Det här med jobbet är väl som det mesta i livet, det går upp och ner. Det är ju samma sak med att vara föräldraledig, vissa dagar är fantastiska andra dagar känns det som att "chefen" är en av de där 4% som sägs vara psykopater :).

Jag läste många artiklar om det i somras, om att semestern är en bra tid att fundera igenom sin arbetssituation, många bestämmer sig för att det är dags att söka sig vidare till något nytt. På ett sätt är det ju precis vad jag har gjort denna hösten, jag har ett annat jobb ett tag. Men samtidigt är det en tid då jag får fundera igenom vad jag vill jobba med egentligen. Och om det jobb jag har är just det. Jag trivs, men samtidigt, finns en undran vad som finns därute. Är jag den mest kompetente för mitt jobb och är mitt jobb tillräckligt för att matcha min kompetens?

Och så drömmer jag om en ateljé. Ett rum med ett skrivbord framför ett stort fönster. Där man kan sitta och skriva. Och fundera. Och liksom göra något. Det känns som en ledtråd. Är jag nåt på spåren där? Är det det jag vill göra?

Min man har de senaste åren fått ett alltmer eskalerande intresse för öl. Ja, inte på det lite osexiga "sitta i soffan med åtta urdruckna Sofieroburkar huller om buller på soffbordet och en hand innanför byxlinningen"-sättet, utan lite tjusigare, dyr öl som avnjuts i glas. Visst, ett ölintresse är ett ölintresse hur man än inmundigar det antar jag. Men ni förstår. Det är ett intresse för drycken öl som sådan, inte att dricka den så att säga.
Vad jag tänker med det här är att han så tydligt har ett intresse. Och kan gå upp i det och ta det hela vägen till att brygga egen öl. Så vill jag också göra. Och så kan man drömma om att han startar ett eget ölbryggeri en dag. Sky's the limit. Vad i mitt eget liv kan jag ta så långt?
Ja, efter ett lite svamligt inlägg, det tål att tänkas på helt enkelt...

Högar

Högar överallt!
Högar med kläder, smutsiga och rena. Tomma garderober. Vi har nån brist i vår genuppsättning, min man och jag som gör att vi inte kan transportera saker in på deras rätta plats.

Fast det finns vissa skillnader emellan oss, medan jag inte har riktigt samma problem att träffa tvättkorgen så har han lite enklare för att stuva in saker i ett skåp nånstans, även om det ofta inte det rätta skåpet... Och skicket det stuvades in på kanske inte var så stiligt.

Men nu är det höst och nystart, nu fasen ska garderoberna och skåpen inte gapa tomma längre! Till på köpet, saker ska bort! Nu ska rensas!

Hjärtegryn

Jag vet att det är töntigt och ointressant för alla andra än föräldrarna, men kids, say the darnest things. Och sötaste.

Lille N, han är två och ett halvt nu, berättade idag att om han blev uppäten av en tiger skulle han bli ledsen.
Mmm.

Stilrent klagomål

Jag läser många bloggar och till min uttråkning verkar de flesta som bloggar tyvärr hysa ett abnormt intresse för inredning (och shopping, men don't get me started on that one!). Att folk bloggar så infernaliskt om inredning är upp till var och en och om det nu skulle störa mig så mycket på det skulle jag sluta läsa och det gör jag ju uppenbarligen inte.

Hur som helst är det en sak som jag inte kan smälta och det är (miss)bruket av ordet "stilren".

Stilren verkar i många bloggare (och mäklares) vokabulär betyda minimalistisk, eller sparsmakad, eller vitmålad. Det betyder det inte. Stilren kan vara den vräkigaste barocklägenheten med sammetsdraperier och pråliga kandelabrar och vinröda väggar, bara den har gått all in på barockstilen. Stilren betyder att man valt en stil och håller sig till den, man har lagt mycket energi på detaljer som passar in på stilen helt enkelt.
Visst, har man målat hela lägenheten vit, har en kantig jättelåg grå soffa med ett ännu lägre svart soffbord och typ inga ytterligare möbler så är det också stilrent, den minimalistiska stilen alltså. Eller modern.

Stilren behöver inte ens vara en komplimang, det kan ju vara en helt hemsk stil som man har hållit sig helt inom ramarna på. Stilrent betyder typ ingenting i sig självt. Om man bara beskriver något som stilrent så är det som att säga att något är väldigt och sedan inte fylla på med ett adjektiv.

Lite gnäll så här på kvällskvisten...

Bambi på hal is?

Min första heldag hemma ensam med två barn. Jag kan erkänna att jag kanske var lite, inte nervös, men kanske spänd.
Men ack vad fint dagen gått! Ett gott omen hoppas jag!

Lilla knyttet

Livet med en nyfödd är såklart väldigt mysigt.

Det lilla knyttet som inte verkar kunna räta ut sig till sin fulla längd ens, utan ser ut att ha fastnat i den ihopvecklade position den hade inne i magen. Den sover i positioner som gör att man själv får ont i nacken av att titta på den. Den äter... ALL tid den är vaken känns det som.

Och i takt med att dagarna går håller den ögonen öppna allt längre, nacken stadigare allt längre, blicken fäst vid tapetens blommönster allt längre.



Men på något sätt kan det ibland kännas lite som en transportsträcka. En transportsträcka till första leendet, första riktiga ögonkontakten, första riktiga känslan av att man har ett riktigt utbyte, där man märker att bäbisen faktiskt vet vem jag är och tycker om just mig, inte för att jag har maten.

Den tiden, den är fin.

Höstsolen

Är det den vi får nöja oss med nu... Ja inte klagar jag över det, men lite sorgligt är det att sommaren snart är över.

Det är ju alltid folk som ska klaga över att den aldrig kom, och med två dagar på stranden på hela sommaren som facit kan de ha en poäng. Men visst var den här, det märks inte minst på att den tydligt håller på att ta slut!
Sitter ute på vår fantastiska altan, i solgasset, i lä och ansiktet blir pionrött. Men det är skiftningens hur ljuset faller som signalerar att vi är på väg mot något nytt.
En ny höst, med ett nytt litet liv...