Smekmånaden är över...

Usch.

Jag vill verkligen inte klaga.
Gladare och snällare barn får man leta efter. Och det är heller inte barnet jag vill klaga på. Det är nu efter snart åtta månader som jag märker den största skillnaden gällande hur livet förändrats i samband med barnets ankomst.

Jag tycker så synd om mig själv som har en man som nästan bara jobbar kvällar och helg. Det har liksom inte alltid varit så, därför har det varit lite av ett plötsligt uppvaknande att han gör det just nu.

Den där gnagande känslan jag hade av att plötsligt känna att det kanske var något som hette egen tid som jag behövde har äntligen röjt orsaken till att den uppkom. Plötsligt var det bara så att jag satt hemma varje kväll. Själv (obs, inte egen tid...) förutom med bäbis. Och det är som sagt inget spektakulärt med bäbisen, han är inte krävande på något annorlunda sätt än små bäbisar är krävande. Men det kan vara mer krävande på kvällen. Jag är trött, han är trött. Jag vill äta, han vill inte sitta själv på golvet. Jag vill vara för mig själv, jag måste vara hemma och natta barnet. Jag vill gå ut och roa mig, jag måste vara hemma och natta barnet.

Men nu ska jag vänja mig. Det är tre månader kvar av min underbara föräldraledighet, och jag ska göra det absolut mesta av den. Min tid med lille Nils på heltid är så pyttekort i det stora hela. Och det finns ju inget mysigare än att vara med en bäbis.

Som sover.

En annan typ av blogg

När man ändå är på temat av frekvent blogginnehåll så är pyssel och inredning ett megatema i bloggvärlden som ni vet.
Så man kan lägga ut "outfit-bilder" på sitt sovrum också, eller nya köket i "lantig stil" (dvs. vitt).

Men om vi talar inredning, ett ämne som jag får djupdyka i nu i höst för att få idéer till vårt hus (vårt HUS!) så är bloggarna en aldrig sinande ström av inspiration och tips.

Men här är mitt egna tips.


Ta det här mönstret (Estrid Ericsson för Svenskt Tenn) och slå in huset i det. Det skulle vara så fint! Framförallt den mörkblå varianten. Kan inte tänka mig något rarare tyg. Det passar i alla rum har jag bestämt. Ska övertyga min man om att det verkligen passar vår budget också.

Big brotha!

En liten N har blivit Storebror till en Lillebror idag! Skoj och underbart härligt!

Dagens outfit

Jag surfar ganska mycket. Jag har en aktiv internet-personlighet för att stjäla en väns uttryck, fast hon menar på att hon inte har någon internet-personlighet alls.
Hur som helst, jag surfar och jag surfar jättemycket.
Inte är det så dumt alla gånger heller, jag jobbar ju ändå på ett IT-bolag, så det kan ju inte skada. Men visst, ibland blir det som med TV-tittande, att man bara zappar runt och kollar på samla gamla grejer och bloggar som inte uppdaterats. Man kan kolla facebook lite för många gånger på en dag. Och jag gör nog det de flesta dagar.

Jag läser en del bloggar. Kanske inte följer slaviskt, men som man kikar in på ibland, eller ibland bara en gång.
Det roligaste med att läsa bloggar är ju om man har någon personlig koppling till personen i fråga, dvs, vet vem denne person är i verkligheten. En gammal kollega, klasskompis eller släkting exempelvis.
På andra plats kommer skojiga kända människor, som uppdaterar ofta, alltså flera inlägg om dagen helst, en förutsättning är antagligen att de får betalt för bloggningen och därmed har det som bisyssla.

Vart vill jag komma?
Det har nog inte undgått någon, inte ens de med icke existerande internet-personlighet, att många bloggare tar ett kort på sig själva i spegeln för att lägga ut på bloggen vad de har på sig idag.
Fnissande leker jag ibland med tanken på om jag skulle hålla på och ta kort på mig själv och lägga ut. Det hade inte varit någon stilbildande modeblogg ens när jag jobbade, men nu, nu när jag är mammaledig... Vilken kavalkad av outfits jag kunde bjuda på! För att inte tala om frisyrer (jag har nyligen klippt mig själv i vad som närmast kan beskrivas som någon typ av page... du hajar?).

Vad kan jag säga... Det är mycket tajts. Mycket linnen. Mycket diadem. Det är mycket "om det ringer på dörren så öppnar jag inte"-outfits.
Det är väldigt lite plattång. Mascara. Smycken. Strykjärn.


Så, bara för att, en "dagens".

Egen tid

"Egen tid" är ett ohyggligt töntigt begrepp och egentligen helt intetsägande. Vad betyder det egentligen? Tid för sig själv? Tid man får bestämma över själv? Vad är motsatsen? Annans tid?
Det är väldigt modernt att tala om vikten av "egen tid". Det är viktigt för individen, det är viktigt för parförhållandet, för föräldrarna, ja för alla verkar det som.

Som sagt, jag vet inte riktigt vad det är, men en känsla har vuxit på sistone. En känsla av att behöva någonting. Något som liksom har med stunder att göra. Liksom med tid på något sätt.

Till slut kom även jag fram till punkten av behov av något jag inte kan definiera som något annat än behov av... ja...typ... egen tid.

Egen tid. Ge mig.

Innebandy

Åh, så skönt. Nu har innebandysäsongen dragit igång och jag har gjort comeback efter ett och ett halvt års bortavaro. Det var precis som om ingenting hade hänt, och jag var inte alls i riktigt så dålig form som jag väntat mig.
Ska dock undvika att ta snabba eller stora steg åt sidan för då går det en ilning genom den gamla foglossningen! Men ändå. Inte alls så illa!

Men jag ångrar mig inte!

Lite ironiskt är att vi denna veckan har köpt ett hus. Det i sig är inte ironiskt men jag återkommer med vad som däremot är det.

För några år sedan bodde jag i Masthugget, Calle bodde i Vasastan. Hans föräldrar däremellan. Det hände ofta att vi gick 4:e Långgatan fram. Precis vid Oskar Fredrik finns en lekplats och en liten park och bredvid denna park ligger ett jättefint hus, ett gräddfärgat hus från sekelskiftet.
När vi började fundera på att flytta ihop och funderade på framtiden och ett större boende så brukade vi säga att vi skulle bo där för det såg så himla mysigt ut. Precis då kom det ut en lägenhet i huset, en jättestor och naturligtvis för dyr, så det var inte aktuellt. Men "skämtet" kvarstod, det var ett hus man ville bo i.

Jag noterar nu såhär några dagar efter husinköp (för jag har såklart inte slutat hemnetknarka, även om mitt primära syfte nu är för inredningsinspiration) att en stor vacker mysig trea i detta hus nu ligger ute till försäljning. Det var nog inte riktigt ämnat för oss att bo i detta hus, men vad är det man säger, "som dröm var den vacker att få"... :)

Lätt ny favorit!

Åååh, vad fin den är. Rose garden. Muminmamman vattnar sina rosor. Kaffet smakade lite extra gott i denna muggen i morse.

Jag beställde muggen från muminmuggar.se denna gången. Kan rekommenderas, gick jättefort. Dessutom scannade jag nätet för en rabattkod och hittade en på 15% om jag inte minns fel.

Houston, we have a house.

Vi köpte det, vi köpte det första huset vi såg!

Det låter kanske lite spontanare än vad det var i verkligheten. Men vi har inte tittat på så många hus. Vi tittade på två stycken i våras, la aldrig nåt bud, de kändes inte rätt. Och sen fick jag en stark känsla av att inte vilja flytta. Jag ville ta det lugnt. Och det gjorde vi. Vi bestämde oss för att titta i lugn och ro, och bara på sånt vi kunde tänka oss. Vi har åkt nåt varv i olika områden för att kika och känna in.

Så såg vi detta huset, eller ett radhus är det ju. Det uppfyllde våra önskningar. Läget kändes bra, inget massivt renoveringsobjekt, bra planlösning, liten trädgård, stora fönster i vardagsrummet. Och det verkade som vi kunde ha råd med det.

Och det hade vi. Och vi köpte det. Och snart ska vi flytta! Nils ska få eget rum. Vi behöver gräsklippare.

Och det bästa av allt för en rädd tjej som jag. Ingen Ångest.

Palats på 55 m2

Nu kan man nog säga att vi faktiskt har börjat titta på annat boende på riktigt. Inte för att det är bråttom men för att vi är sugna.
Det roliga med detta är att man försöker göra befintlig lägenhet till ett palats. Det är lustigt faktiskt, oftast har ens lägenhet aldrig varit så fin och mysig som precis innan man ska flytta. Men med lite tur (eller kanske kommer det kännas som otur...) så får vi leva lite i palatset innan man hinner flytta ifrån det.

Huskåtslag

Vem var det som sa att han hade fått huskåtslag? Nu har jag också drabbats. Det är ett lömskt tillstånd som man aldrig kan förutspå när det ska slå till.

Du går omkring och tror att du vill bo i din lilla två mitt i stan när plötsligt, en serie bilder på ett litet svennebanan radhus, exakt likadant som alla andra radhus i hela Sverige, väcker dina djupt slumrande huslustar till liv.
Du är villig att betala ett mycket högt pris för att det ska bli ditt.
Djävulska lustar, rena mig!

A time for every purpose under heaven

Jag är lite sugen på att rensa ut... Kanske ha en gårdsloppis. Kan det vara en bra idé? Eller är det typiskt en sån idé man har som man får ångra bittert?

Det är bara det att vi har sprängfullt i både lägenhet och förråd och det är ju så befriande att göra sig av med saker. Hösten är ju en sån tid som det känns lägligt att börja om på nytt och rensa ut.

Ska fundera vidare på det här...

Sommarlov!

En sån sommar!

Sommarlov, det var längesen! Men i år så.
Det var verkligen härligt att få vara lediga alla tre tillsammans så länge. Det känns nästan lite skumt. Som att man står utanför samhället på något sätt. Vi behöver inte jobba liksom. Men det gör vi ju, det blev alltså till slut vardag för oss också och tillbaka hem till stan.

Men när man haft semester så här länge är det nästan bara skönt. Även om det kändes vemodigt att åka hem till slut. Jag tycker att det känns väldigt ensamt faktiskt, såhär den andra dagen ensam med Nils.

Det finaste med denna sommar (förutom vår underbara resa till Gotland då) har varit att bo ihop med våra föräldrar så Nils har fått se dem dygnet runt och ha vardag med dom, och tvärtom, att de fick ha vardag med honom. De har fått mycket tid tillsammans och det känns fantastiskt! Jag tror verkligen på grejen att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det är ju så mycket enklare att ta hand om, stimulera och roa en liten om man är fler.

För att inte tala om det snillrika i att ju äldre man blir ju mer går man tillbaka till samma dygnsrytm man hade som bäbis. Dvs att man vaknar av sig själv i ottan. Så medan jag och Calle är halvdöda vid halv sju på morgonen efter att ha fått sömnen avbruten två, tre gånger så sitter våra föräldrar uppe och bara väntar på att Nils ska vakna. Alltså jag tror verkligen att detta är ett biologiskt programmerat flockbeteende.

Som sagt. Det krävs en by. Undrar vad mina föräldrar säger om att vi flyttar hem igen...?