Från alla mina mig...

...till alla era jag: en god jul (i efterskott, så nu heter det god fortsättning) och gott nytt år!

En trevlig gest

Jag blev bjuden på julbord idag av ett hotell som ligger i samma byggnad som mitt kontor, ett Clarion Collection. Det var fint, det var gott och faktiskt riktigt bra, trots att det ofta kan vara lite si och så med kvaliteten på lunchbjudningar.

Det var årets andra julbord för mig iom att jag var på kompisknytis förra veckan (för nionde året i rad!) och då var det också gott och lite mer personligt så klart.
Jag brukar sällan tröttna på julmat, och med det sagt menar jag inte att jag är så galen i julmat att jag kan äta hur mycket som helst, utan att det brukar bli, tre, fyra julbord per jul och jag tar min tallrik med det som verkar godast, och så smakar jag på saker som verkar nya och spännande, men så tar jag inte mer sen. Det är min bufféregel, bara ta en gång.
Det finns liksom ingen vinning med att ta två gånger och smocka magen proppfull för att man ju får lov, att man ska maxa pengarna man lagt in. Det blir ju inte godare ju mer man trycker i sig. Det är min medtod, och den funkar bra, jag är tillräckligt proppmätt ändå.

Idag på julbordet var det fullt av folk, som passade på att äta gratis så här veckan innan jul, för det vet vi ju, gratis är gott. Och ett julbord tackar man inte nej till.

Men när jag stod med min tallrik i kön till skinkan och gick mellan alla fullsatta bord av julbordsgäster så kände jag att det fanns ett stort fel med den här bjudningen ändå.
Varför var jag bjuden? Varför var alla andra gästerna i fina, rena välstrukna kläder, folk med jobb på centralt belägna kontor bjudna? Vi behöver väl inte äta gratis på julbord? Mina fat svämmar över.
Nästa år hoppas jag att Clarion collection bjuder på gratis julbord igen. Men jag hoppas inte jag blir bjuden då. Jag hoppas de bjuder en annan grupp människor då. Människor som faktiskt inte äter sig mätta varje dag. Och dom kan gärna ta flera gånger om.

Gnällbältet på kontoret

Vad ska man göra åt gnällspikarna?

Dom som faktiskt vill att saker och ting inte ska gå bra. Dom som önskar att de lösningar man presenterar dom inte ska funka så de får fortsätta tycka att allt är såååå dååååligt.
Fasen vad dom är hopplösa. Och otacksamma. Tröttsamma.

Men dom är paradoxalt nog också trevliga mellan varven. Men detta träsk de gottar ner sig i, att få gnälla lite här och lite där.

Åh nej, nu hängde sig datorn igen.
No shit Ior.

Jag glömde

Kom ju på en sak till som jag länge velat kunna göra: rita serier.
Men jag har inte tagit några steg i den riktningen i år. Kanske får bli nästa år.
Mycket som ska hinnas med då!

På bussen i december

Jag har varit inne på denna boken förut när jag hade utforskat nittitalet på ett högst vetenskapligt sätt.
Men denna gången har jag börjat läsa.

Ang. föräldrar och iphones - igen.

Jag måste bara tillägga till mitt tidigare inlägg angående iphones.

När jag lyssnade på ett program för barn/tonåringar på radion i lördags så var det en pojke som skickat in ett mail och undrade vad han skulle göra för han var så ledsen för hans pappa sms:ade och facebookade hela tiden.

Just saying.

Och jag kastar inte första stenen, vill bara väcka tanken.

Fantastiska låttexter #4

Då var det dags igen.

Och nu tar jag en låt som väldigt länge, alltså i många år, kanske ett decennium (och kanske lite för alltid) var min favoritlåt. En av de låtar som gjort mest intryck på mig hittills och framför allt dittills.

Låten kom ut 1997 och gjorde stort intryck på mig som var en late bloomer. Jag hade inte upplevt någon himlastormande kärlek vid det här laget, men jag hade haft min beskärda del av olyckliga betuttningar. Och den här texten, den fick mig att hoppas på att en dag få mitt hjärta krossat. Har man åtminstone fått sitt hjärta krossat en gång så har man åtminstone fått uppleva kärlek. Så är det när man är tonåring, dramatik är något fint, sorg och elände är skönt.

Och nu i efterhand när jag fått mitt hjärta krossat hela en endaste gång så tänker jag ändå att det var skönt att ha varit med om. Och vilket fantastiskt soundtrack till hjärtesorg detta ändå är.


Jewel - Foolish games by Jo_Bidjoba

Jewel - Foolish Games

Där jag kom ifrån lyssnade man inte på Jewel, man lyssnade på NRJ och MTV. Så när jag fann den här låten så blev den liksom min alldeles egen. Jag insåg väl ungefär där hur skönt det kunde vara att inte behöva traska i samma fotspår som alla andra hela tiden. Och jag vet, det finns inget radikalt med den här, det är inte klassens enda punkare vi snackar om, det är inte klassens emo, det var klassens pluggis-clown som hittade en alldeles egen smörballad om brustet hjärta.
Men det var hemligt nog för mig. Och den var fin. Och det var piano. Och hon red in på en häst. Och hon var inte så snygg.

Texten i sin helhet:
Foolish games / Jewel, 1997

You took your coat off and stood in the rain,
You're always crazy like that.
And I watched from my window,
Always felt I was outside looking in on you.
You're always the mysterious one with
Dark eyes and careless hair,
You were fashionably sensitive
But too cool to care.
You stood in my doorway, with nothing to say
Besides some comment on the weather.

Well in case you failed to notice,
In case you failed to see,
This is my heart bleeding before you,
This is me down on my knees, and...

These foolish games are tearing me apart,
And your thoughtless words are breaking my heart.
You're breaking my heart.

You're always brilliant in the morning,
Smoking your cigarettes and talking over coffee.
Your philosophies on art, Baroque moved you.
You loved Mozart and you'd speak of your loved ones
As I clumsily strummed my guitar.

You'd teach me of honest things,
Things that were daring, things that were clean.
Things that knew what an honest dollar did mean.
I hid my soiled hands behind my back.
Somewhere along the line, I must've got
Off track with you.

Well, excuse me, guess I've mistaken you for somebody else,
Somebody who gave a damn,
Somebody more like myself.

These foolish games are tearing me apart,
And your thoughtless words are breaking my heart.
You're breaking my heart.

You took your coat off,
Stood in the rain,
You're always crazy like that.

Släpp nappen. Släpp snuttefilten. Släpp sargen.

Det finns en sak hos vår generation som skär i mitt hjärta. Jag tycker inte att jag är bakåtsträvare och gudarna ska vet att jag älskar min iphone. Men jag tror med hela mitt hjärta att det finns en poäng med att lägga den ifrån sig oftare än sällan.

Det finns en hel värld därute att upptäcka om vi bara någon gång höjde blicken från vår touch-skärm.
Så fort vi hamnar i en kö, går på toa (ja, det finns studier som visar att majoriteten av appar laddas ner på toaletten), medan vi äter, medan tjejen kollar på skor. Och rätta mig om jag har fel, jag trodde de flesta egentligen tycker facebook ofta är lite tråkig? Varför så viktigt att få senaste uppdateringen då? Och vem skulle sätta sig och spela världens absolut tristaste spel Alfapet tillsammans med sin familj? Varför är det då så roligt på telefonen? Om man satt och drömde sig igenom skolan, varför känner man att man tvångsmässigt måste googla sig till kortfattad information kring vafasen som helst, vad hände med att fundera och resonera?

Att bara stanna upp någon gång och inte göra någonting, inte ta in ny information, inte läsa en blogg, spela ett spel, kolla fejan. Jag är fullkomligt övertygad om att det är i tristess kreativitet föds. Om vi aldrig bara stannar upp i ica-kön och tänker en tanke hur ska vi kunna skapa allt det där nya? Hur ska vi kunna komma på något nytt? Att bara titta sig omkring på sina medmänniskor, höra deras samtal se på barnen som leker i sin fantasi på bussen, det är också underhållning. Vart tar vi vägen när vi blir totalt osynliga för varandra.

Och apropå barn. Det är här det fullkomligt svämmar över för mig. Det är katastrof, det är hemskt.
Att ha en iphone fastklistrad i sin handflata när man umgås med barn är snudd på lika illa som att vara berusad i min värld. Man är där, men man är inte där. Man sitter på lekmattan brevid barnet men man är inte där. För barnet är inte tillräckligt kul och intressant för att få uppmärksamheten. Och barnet är inte dummare än att det fattar detta. Om man måste sitta och spela wordfeud för att stå ut med att vara med sitt barn kanske man inte borde ha barn?

Vilken bild har våra barn av oss, av oss som föräldrar och av oss som vuxna? Att det är okej när man är vuxen att sitta och inte lyssna på samtalet i vår familj? Att det som vuxen är viktigt att vara konstant underhållen, att minsta stund i väntan måste maximeras. Att det är tråkigt att rita med sina barn.

Jag var hos doktorn häromdagen. I väntrummet med mig satt en kvinna i min egen ålder med en sjuk fyraårig dotter. Dottern var trött och så snäll. Hon satt i en stol och stirrade rakt framför sig. Ibland frågade hon sin mamma hur länge de suttit där. Och ibland frågade hon om det var lång tid kvar. Mamman mumlade "Vet inte" varvat med suckar och kommentarer om att de väntat alltför länge. Stackars mamman faktiskt. Att sitta där med sitt sjuka barn. Det är klart att hon måste få fly in i sin iphone under heeela tiden de satt där. Inte en sekund släppte hon blicken ifrån den förrän doktorn kom och ropade in dem. I en kvart kanske.
När jag kom ut från min läkare och sedan skulle vänta på att ta prover satt mamman och den fina dottern även där. Flickan gick runt från stol till stol och provade dem allihopa. Mamman satt och glodde ner i sin iphone.
När jag kom ut från provtagningen och skulle vänta på resultatet satt de där igen. Mamman var där utan att vara där. Inte ens med ett sjukt barn kunde hon lägga ner den. Efter ytterligare tio minuter förbarmade den fina mamman sig. "Kom, gumman, ska jag visa dig en sak". Flickan hoppade upp i sin mammas knä och mamman satte på barnprogram på sin iphone.

Är det bara jag som tycker detta är en otroligt sorlig utveckling? Vad hände med att prata med sina barn? Om tio år kommer samma mamma böna och be hennes dotter om att prata med henne. Hon kommer undra varför dottern inte vill äta middag med dom utan alltid sitter i sitt rum framför datorn. Hon kommer undra varför dottern inte kan bete sig på släktsammankomsterna.

Och så har vi så svårt att få ihop våra liv. Vi behöver matkasse och städhjälp. Istället för att sitta brevid och iphona medan sitt barn leker kanske man kan byta lakan tillsammans och leka att det nya påslakanet är ett hav som böljar? Som exempel bara. Byt ut hälften av tiden med iphonen till praktiska göromål så kommer du aldrig ha tidsbrist.
Wake up and smell the coffee eller nåt.

Livet är det som pågår medan du iphonar.