Livet går fort när man har roligt.

Börjar ni bli pirriga?

Spännande femårsjubileum på gång...

Inte klokt faktiskt! Vilken grej. Bloggen firar fem år om drygt en vecka.
Såna fem år det varit. Inte klokt egentligen vad långt fem år kan kännas när man tittar tillbaka på dom så här. Särskilt som jag tycker det senaste året gått så fort.

Vad ska man hitta på för att fira detta då?

Att sakna Mia

Tänk vad fint det skulle vara om Mia Skäringer mådde bra igen. Tänk om hon vilat upp sig såpass att hon kände att det var hon som satt bakom ratten i sitt liv.
Tänk om hon började blogga igen.

Jag ser på kommentarerna på hennes sista inlägg för fyra månader sen att jag inte är ensam om att sakna och längta.

Och det i sig är ju både fantastiskt och tragiskt.
Fantastiskt för att Mia är en människa med förmågan att uttrycka sig så att så många människor känner sig berörda. Känner kanske igen sig. Eller åtminstone blir intresserade eller inspirerade. En sån talang och gåva att kunna nå ut med något som man vill säga.

Tragiskt för att vi är så svältfödda med just sådana människor. Liksom riktiga människor. Det är få kända människor som skulle visa upp sina magbristningar och föra ett öppet resonemang kring huruvida hon skulle vilja gå så långt att operera sig för att bli fin igen. Få kända bloggare skulle beskriva sin sorg och otillräcklighet när det gäller separation och varannanveckabarnen. Få kända människor skulle skriva om den evighetslånga förkylning som hindrar en från att träna som samvetet eller hälsan kräver.

Tänk om typ Pernilla Wahlgren skrev om att hon efter fyra graviditeter inte kan hålla tätt längre, eller att hon egentligen får vrålångest när hon ser sig själv på TV. Eller att det värsta hon vet egentligen är showbizkids och tycker det är superjobbigt att hennes ungar är själva nidbilden av just sådana.

Jag säger inte att jag skulle vilja läsa om detta (och framförallt PW har väl aldrig riktigt intresserat mig) men jag menar just det att beskriva en verklighet. Den verkliga verkligheten. I verkligheten har man inte skyhöga klackar och stylade treåringar.

Men det kanske i och för sig är tur för Mia, hon har hittat ett hål att fylla här, det är ju grymt.

Hur som helst: Mia och Pernilla, jag önskar er allt gott.

Slutet gott

Lördagsmorgonen i förorten börjar väldigt tidigt. Eller åtminstone tidigare än vad man tycker är lagom. Alltså, lite tidigt för mig. Men visst, i morse blev klockan nästan halv sju, det får väl klassas som godkänt.

Men hur som haver, det är sååå ok, trots den tidiga timmen. Det är bland de mysigaste stunderna på hela veckan. Bara jag och prinskorven. Ring så spelar vi. Gårdagens disk. Solen går upp i vardagsrummet. Torka snor.

Just denna lördag bjuder på extra mycket lördagsbling. Brudklänningsshopping (inte min, inte igen) och födelsedagsfirande (inte heller det mitt).
Nu får jag sätta igång!

Stora beslut...

Efter någon månads pendlande inser jag det jag redan visste: att jag inte kan leva utan en smartphone. Och då hamnar man in en ond spiral av i-landsproblem.
Jag kan inte bestämma mig! Iphone eller HTC. Bägge typernas innehavare är nöjda. Det gör mitt liv så svårt. Kan inte nån säga något negativt med endera?
Jag vill helst inte att mitt förmodade iphone inköp ska byggas på en högst överaskande prylbögighet. Och just nu är det den största vektorn för iphone. Att jag är rädd för att bli besviken över att min HTC ändå inte är en iphone.
Vojne. Stackars rika vita flicka.

Oh no, you did'nt!

Jag tror jag har sett allt nu. Jag tror att underligt facebookbeteende nu har peakat och är totalt omöjligt att toppa. Forever.

Visst, att ha "it's complicated" som realtionsstatus, det var där uppe liksom, man trodde det skulle bli svårt att toppa.
En gammal bekant har i dag ett fejan-gräl med bägge sina ex som är pappor till hennes barn. Båda två, samtidigt!
Men ändå. Det når inte hela vägen.

Titeln går till en kvinnlig "vän på facebook" som idag "checkat in" med sin iphone. Checkat in. På den lokala pizzerian? Nej. Gissa en gång till.

På Östras förlossningsavdelning?
Jajamensan!

En apa som liknar dig

Jag känner att jag lät lite arg i förra inlägget. Det är jag ingalunda.

Men jag blir så irriterad på den där allmänna vetenskapen som "folk" vill slänga sig med till höger och vänster och både det ena och det andra.
Och med "det ena och det andra" menar jag allt som rör barn.

När det handlar om barn är alla experter. Och man känner att så fort *man* nämner sitt barn så vinklas en annan del av hörselorganet fram på lyssnaren och den scannar av innehållet efter vad som helst som kan vändas till att "minsann, hon är mamma, hon är hispig".

Okej, jag började detta inlägget med att påstå att jag inte var arg så jag lägger ner yxan nu.

Jag länkar till något skoj istället.

Vem är dom?

"Dom" har mycket att säga i alla fall...

Du har hört det i ett samtal nära dig: "Dom säger ju"...
Jag ryser.
Gör "dom"? Gör "dom" verkligen det?

Många använder "dom" som slentrianmässig titel på den skara människor med yrken som exempelvis forskare, vetenskapsman, läkare osv. Det vill säga folk som står över vanligt folk. Allvetare. Gudar om du så vill.
Det är väldigt lätt att hänvisa till "dom" när helst man vill förstärka något man fått för sig, tror, eller helt enkelt något som passar ens livsstil. Och genom sin hänvisning till "dom", de allvetande, Gudarna, så blir man en del av de allvetande Gudarnas skara. Man vet lika mycket som "dom".
Man har alltså rätt.

Det otroligt paradoxala med att slänga sig med just såna här uttryck, "Dom säger ju" är ju just att den skara människor som då hänvisas till aldrig är överens. Det finns inget "dom". "Dom" är tusentals människor av kött och blod och olika åsikter om saker. Det är ju inte så att det finns en grupp människor som kallas forskare, som är lite allvetare om lite allt möjligt som i nån typ av hemliga möten kommer överens om vad "dom" ska "säga". För "dom" sitter ju över hela världen med var sitt forskningsprojekt i knät och slåss mot varandra. Dom är varandras opponenter rent av.
Man har alltså fel.

Ergo: Genom att använda sig av vad "dom" säger så dumförklarar man sig själv.

Okej. Överdrev jag nu? Använder jag mig aldrig av "dom"?
Jag är barn av min tid, antagligen går jag själv i bräschen för sån här puckad referensanvändning. Men jag har sinnesnärvaro nog att ha identifierat ett bekymmer här. Man är vad man säger.

Jag spinner ändå vidare och vänder min avsky bort från den lilla människan, mot den stora makthavaren och antagligen den ursprungliga smittbäraren: media.

Det finns vissa tillfällen när "Dom säger ju" lingot får ett alltför stort och smått hiskeligt utrymme och det är i veckotidningar (man kan kalla dem kvällstidningar om man vill också). På en sida kan man hitta tre, fyra notiser på en sex kvadratcentimeter styck där så kallade forskningsresultat presenteras. I en notis!. Man tror alltså att man kan sammanfatta en grupp forskares forskningsresultat inom ett forskningsområde i en notis! Som nån typ av allmän vetenskap! "Forskarna har kommit fram till"... Va! Har dom!

Vad har jag kommit fram till?
Man är inte dummare än vad dom säger.