Sunday, December 30, 2012

It's that time of the year.

Nu är det årets sista dag. Igen.
Och det glädjer mig. På ett sätt är det otroligt kul, för jag minns att jag skrivit här många gånger på årets sista dag. Det känns fint! Och därmed följer också den läskiga känslan av "Herregud, ett år - redan!" Men det är klart att åren går fortare, detta året var 1/32 , när jag var 23, var året endast 1/23. Det är ju större. Men inte bättre.

Något som jag brukat ägna mig åt denna dagen många år tidigare är funderingar (och praktiska handlingar) som kretsar kring hur jag ska se ut imorgon. Skulle jag välja en dag på året som jag färgat håret flest gånger är det enkelt att peka ut 30 december. Jag har denna dag tidigare börjat på otroliga syprojekt som ska bli klara innan klockan 3 på nyårsafton. Jag har tagit på mig lösnaglar (usch!). Jag har solat solarium. Jag har shoppat strumpbyxor.
Detta året. Jag önskar så att jag hade nyfärgat hår. Två graviditeter har av oklart syfte gjort mitt hår mörkare. Och liksom plattare. Kort sagt: fulare. Vikten är inte helt tokig jämför med innan graviditeterna men tja... fördelningen, eller volymen lämnar övrigt att önska. Men en dag så. Inte denna nyår. Kanske blir nyårsafton efter 40 bättre. Då har jag väl både botox och en upprullning av rattarna att glädjas åt.

Jag har så mycket tankar och förhoppningar. De känns som de inte får plats i min kropp. Eller i de 24 timmarna. Ska jag lova mig att ta mig ett steg längre med allt det här så jag inte måste sitta och älta alla drömmarna hela tiden? :) På ett sätt är jag inte stressad. Så många av mina drömmar i livet har slagit in redan. Och jag brukar alltid säga att det finns en tid och en plats för allt. Så det blir nog rätt läge när den tiden kommer.

Den senaste månaden har varit tvåbarnsmammans eldprov. Det har varit mycket sömnbrist, sjukdomar, eventuellt en kindtand (!), nån som lärt sig krypa, nån som träffat tomten för första gången, nån som... Nån som brukade sova 6 timmars pass sover nu ca. 2 timmar i stöten. Det är lite tufft. Det som kändes som under kontroll känns nu som svävande satelliter som går om varandra i omloppsbanan.Jag får inget grepp om något. Jag kan inte förutspå något. Jag vet inte när jag lägger prinskorven på kvällen om han kommer sova i tio minuter eller två timmar. Ge mig kvällen då, är du bördig. Jag behöver kvällen för mig själv.

Well.

Gott nytt år då!

Wednesday, November 21, 2012

En siffra i statistiken.

Vi tycker vi lever så jämställt.
Och vi gör det också!

Vi delar på matlagningen, pengarna, ansvaret för barnen, vabb, föräldraledighet, städning osv. Vi trivs båda två, tror vi lyckats bättre än de flesta som har barn faktiskt (om jag får våga sticka ut hakan).
En bra grej är att vi tjänar nästan lika mycket. Det kanske underlättar, vi funderar inte på pengarna när det gäller vabb och ledighet, utan att det ska vara jämt och vara minst olägligt för på jobbet.

Visst, bilen och sånt, det tar väl Han större ansvar för. Och visst jag tvättar mer. Men ansvaret ligger på båda. Det behöver ju inte vara att man delar på precis varenda syssla, bara det känns som att de uppgifter som ryms inom hushållet delas på och framför allt de vardagliga, som städning och matlagning. Och barnen.

Så läser jag i en bok. Vi är offer för statistik.

Under småbarnsåren är det typiskt att kvinnan går ner i arbetstid.
Och mannen lägger mer tid på sin hobby.
Check. Check.

Men det är nu statistik blir intressant. Och det är nu man inser att livet inte är svart på vitt.
Jag har gått ner i tid för jag inte vill jobba heltid. Jag ser det som en present till mig själv att inte behöva stressa till dagis mina hämtdagar och framförallt kan jag unna mig att göra mer saker själv, utanför hemmet med bättre samvete för jag får ändå mer tid med barnen. Jag tycker det ökar på min frihet. Det är inte för att min man ska kunna arbeta mer. Min man går inte ner i tid. Varför? Jo för han jobbar nätter exempelvis. Detta är arbetstid som vi inte märker av kan man nästan säga. Den tid han är hemma med barnen är större än min trots att han jobbar mer. Hans arbetstider är dessutom ofta förlagda till tider när barnen inte kan vara på dagis ändå, så hade han gått ner i tid hade han inte fått mer tid med dem ändå och ändå inte kunnat hämta på dagis.

Min man lägger mer tid på sin hobby. Ja, o ja. Han har under småbarnsåren startat en ny hobby till och med. Ölbryggning. Och detta lägger han en hel del tid på. Framförallt tid som han tänker på det. Men han lyckas ändå mest förlägga den mesta tiden av utövandet efter det att barnen lagt sig. Och att han fokuserar så mycket på sin hobby är med mitt goda minne. Med mitt uppmuntrande. Jag hoppas att han startar ölbryggeri en dag, så mycket gillar jag hans hobby.

Det låter som försvarstal det här. Det är det inte. Det är en beskrivning av hur vi har det kontra statistiken. Och det är ju säkert så för de flesta andra familjer som hamnar i statistiken. Det är lite olika anledningar hur det blev som det blev.
Och även om vi tycker oss ha så himla bra orsaker till varför vi blivit såna klyschor så är jag så glad att jag läste detta. För det är en bra påminnelse. Det är bra att utvärdera varför vi gör på detta sätt i vårt familj då och då. Och så slog det mig. Bara för att Han lägger mer tid på sin hobby, så betyder ju inte det att inte jag kan det också.

Så läxan jag lärde mig: jag vill inte "trilla dit". Nu vet jag hur det lätt tenderar att bli. Jag vill också uutveckla en hobby och det ska jag försöka göra. Men jag kommer fortsätta arbeta deltid. Det är jag värd!

Saturday, November 17, 2012

Nooooo!

Det är den 17 november idag och alltså borde man börja försöka lokalisera ljusstakarna, gardinerna, dukarna, utebelysningen, stjärnorna, julkalendern och stämningen inom typ två veckor. Men usch. Jag är helt och hållet heeeelt osugen på jul. Jag vill inte.
Jag längtar redan till januari när man kan få tag på de första semlorna och fuska med tulpaner. Jag längtar alltså redan till att städa bort allt julpyntet.
Det bådar inte gott.

Friday, November 16, 2012

qwerty

Nu har jag börjat.
Igen.

De hamnar i byrålådan (den digitala numer) gång på gång. Men faen, vad jag vill!

Romanförsöken.

Bla, bla, bla, 10 sidor. Och sen... det måste liksom hända något i historien, något MÅSTE lossna för att man ska idas fortsätta. Men det händer aldrig.
Är på sidan tre nu. Det har inte hänt nåt inspirerande ännu.

Om det kunde vara som att teckna, det här med att skriva. Man kunde börja med en grovskiss av vart på papperet det och det ska vara. Tunna pennstreck så att man ser att man får en fin disposition över hela papperet. Och sedan kan man trycka pennan lite hårdare och hårdare ju mer de stora formerna är på plats. Och pö om pö gå in på detaljnivå mer och mer. Men det går inte riktigt med det sabla skrivande. Det måste nästan bli detaljerat från början. Men då tar det så otroligt lång tid att komma någon vart och vid det laget vet jag inte om det blir nån historia längre. Och då orkar jag inte. Och så finns ju risken att de detaljer du klurat ut på de första sidorna får kastas bort, eller ändras.

Någon gång i mitt liv. Då ska det finnas en hel bok. En början en mitten och ett slut. Och absolut ingen behöver någonsin läsa den. Bara jag. Men den ska finnas.

Mark my words.

Tuesday, October 02, 2012

Dokumentation

När lille N föddes köpte jag den här boken för att göra ett album till honom om hans första år.


Min mamma har gjort ett liknande album till mig när jag var liten och det har jag uppskattat att bläddra i ända från barnsben.

Livet och de lite krångliga formaten där det var tänkt att sätta in bilder kom emellan så det blev inte mycket gjort då. Alla bilder jag beställt för att sätta in var förstora så de gick inte att använda.



Enter fotoskrivaren!
Nu så, nu ska det bli album av! Har precis beställt hem ett till lille O också så det får bli två flugor i en smäll.

Wednesday, September 26, 2012

Foto på pränt

Igår fick jag en sån här.
En riktig proffsig fotoskrivare. Och jag skriver fick gör det var en hopskramlad födelsedagspresent från mina närmast sörjande.
(Bild från Epson)


Det är en Epson WorkForce Pro WP-4025 DW  och den verkar faktiskt riktigt bra. Den är gigantisk. Men bra. Vi har skrivit ut några bilder på lite olika sorters papper och de blir bra. Det ser "riktigt" ut.
Jag har läst på en del om fotoskrivare i mina efterforskningar och det verkar som om många amatörfotografer med ambitioner ändå tycker att en egen fotoskrivare bara är dyrt och onödigt. De bästa kopiorna beställer de hos nåt proffs ändå. Jag inser att de har en poäng. Att skaffa en fotoskrivare är väl kanske inte något man gör för ekonomins skull, så är det nog. Men det är däremot något för det stora nöjets skull, det märker jag redan.
Sedan digitalkameran har jag nästan inte en bild i pappersformat och det tycker jag är synd. Det känns som ett större projekt på nåt sätt att beställa kopior. Och när man väntat tillräckligt länge känns det så dyrt att beställa så många på en gång (även om det självklart är billigare, men det är mycket pengar att punga ut med).
Jag hoppas min skrivare ska råda bot på detta. Hoppas på många fina konstverk på väggarna nu!

Monday, September 24, 2012

Mindfullness

Försök vara stressad med en sån här i knät.




Wednesday, September 19, 2012

Desperate grannfruar

Så hände det sig så att det inte bara var jag som gått vilse i framtidsdrömmarnas land. Under samtal vid lekplatsen visade det sig att flera (håll i er nu för kommande mossig titulering) grannfruar befann sig på exakt samma plats som jag.

Vad ska vi göra med våra liv?

Visst, inte exakt på samma plats, en av dem hade precis blivit sjukskriven för att arbetet gjorde henne sjuk. Tillbaka till ruta ett alltså.
Jag funderar och funderar, det verkar som jag inte är ensam om det. Lustigt nog var vi fler som av olika anledningar valt fel från början. Kanske tror man att den där känslan ska förändras och det man väljer kommer bli det rätta för att det är ett rationellt val.

Men den stora frågan kvarstår: vad vill jag göra egentligen?

Tills dess...




Wednesday, September 12, 2012

Karriär? Vad är det?

En bra sak med att vara föräldraledig är att yrkeslivet får en paus. Det var väldigt lyckat för mig förra gången, jag kom tillbaka med en nytändning och större lust än innan. Det här med jobbet är väl som det mesta i livet, det går upp och ner. Det är ju samma sak med att vara föräldraledig, vissa dagar är fantastiska andra dagar känns det som att "chefen" är en av de där 4% som sägs vara psykopater :).

Jag läste många artiklar om det i somras, om att semestern är en bra tid att fundera igenom sin arbetssituation, många bestämmer sig för att det är dags att söka sig vidare till något nytt. På ett sätt är det ju precis vad jag har gjort denna hösten, jag har ett annat jobb ett tag. Men samtidigt är det en tid då jag får fundera igenom vad jag vill jobba med egentligen. Och om det jobb jag har är just det. Jag trivs, men samtidigt, finns en undran vad som finns därute. Är jag den mest kompetente för mitt jobb och är mitt jobb tillräckligt för att matcha min kompetens?

Och så drömmer jag om en ateljé. Ett rum med ett skrivbord framför ett stort fönster. Där man kan sitta och skriva. Och fundera. Och liksom göra något. Det känns som en ledtråd. Är jag nåt på spåren där? Är det det jag vill göra?

Min man har de senaste åren fått ett alltmer eskalerande intresse för öl. Ja, inte på det lite osexiga "sitta i soffan med åtta urdruckna Sofieroburkar huller om buller på soffbordet och en hand innanför byxlinningen"-sättet, utan lite tjusigare, dyr öl som avnjuts i glas. Visst, ett ölintresse är ett ölintresse hur man än inmundigar det antar jag. Men ni förstår. Det är ett intresse för drycken öl som sådan, inte att dricka den så att säga.
Vad jag tänker med det här är att han så tydligt har ett intresse. Och kan gå upp i det och ta det hela vägen till att brygga egen öl. Så vill jag också göra. Och så kan man drömma om att han startar ett eget ölbryggeri en dag. Sky's the limit. Vad i mitt eget liv kan jag ta så långt?
Ja, efter ett lite svamligt inlägg, det tål att tänkas på helt enkelt...

Sunday, September 09, 2012

Högar

Högar överallt!
Högar med kläder, smutsiga och rena. Tomma garderober. Vi har nån brist i vår genuppsättning, min man och jag som gör att vi inte kan transportera saker in på deras rätta plats.

Fast det finns vissa skillnader emellan oss, medan jag inte har riktigt samma problem att träffa tvättkorgen så har han lite enklare för att stuva in saker i ett skåp nånstans, även om det ofta inte det rätta skåpet... Och skicket det stuvades in på kanske inte var så stiligt.

Men nu är det höst och nystart, nu fasen ska garderoberna och skåpen inte gapa tomma längre! Till på köpet, saker ska bort! Nu ska rensas!


Friday, September 07, 2012

Hjärtegryn

Jag vet att det är töntigt och ointressant för alla andra än föräldrarna, men kids, say the darnest things. Och sötaste.

Lille N, han är två och ett halvt nu, berättade idag att om han blev uppäten av en tiger skulle han bli ledsen.
Mmm.



Tuesday, September 04, 2012

Stilrent klagomål

Jag läser många bloggar och till min uttråkning verkar de flesta som bloggar tyvärr hysa ett abnormt intresse för inredning (och shopping, men don't get me started on that one!). Att folk bloggar så infernaliskt om inredning är upp till var och en och om det nu skulle störa mig så mycket på det skulle jag sluta läsa och det gör jag ju uppenbarligen inte.

Hur som helst är det en sak som jag inte kan smälta och det är (miss)bruket av ordet "stilren".

Stilren verkar i många bloggare (och mäklares) vokabulär betyda minimalistisk, eller sparsmakad, eller vitmålad. Det betyder det inte. Stilren kan vara den vräkigaste barocklägenheten med sammetsdraperier och pråliga kandelabrar och vinröda väggar, bara den har gått all in på barockstilen. Stilren betyder att man valt en stil och håller sig till den, man har lagt mycket energi på detaljer som passar in på stilen helt enkelt.
Visst, har man målat hela lägenheten vit, har en kantig jättelåg grå soffa med ett ännu lägre svart soffbord och typ inga ytterligare möbler så är det också stilrent, den minimalistiska stilen alltså. Eller modern.

Stilren behöver inte ens vara en komplimang, det kan ju vara en helt hemsk stil som man har hållit sig helt inom ramarna på. Stilrent betyder typ ingenting i sig självt. Om man bara beskriver något som stilrent så är det som att säga att något är väldigt och sedan inte fylla på med ett adjektiv.

Lite gnäll så här på kvällskvisten...

Monday, September 03, 2012

Bambi på hal is?

Min första heldag hemma ensam med två barn. Jag kan erkänna att jag kanske var lite, inte nervös, men kanske spänd.
Men ack vad fint dagen gått! Ett gott omen hoppas jag!





Sunday, September 02, 2012

Lilla knyttet

Livet med en nyfödd är såklart väldigt mysigt.

Det lilla knyttet som inte verkar kunna räta ut sig till sin fulla längd ens, utan ser ut att ha fastnat i den ihopvecklade position den hade inne i magen. Den sover i positioner som gör att man själv får ont i nacken av att titta på den. Den äter... ALL tid den är vaken känns det som.

Och i takt med att dagarna går håller den ögonen öppna allt längre, nacken stadigare allt längre, blicken fäst vid tapetens blommönster allt längre.



Men på något sätt kan det ibland kännas lite som en transportsträcka. En transportsträcka till första leendet, första riktiga ögonkontakten, första riktiga känslan av att man har ett riktigt utbyte, där man märker att bäbisen faktiskt vet vem jag är och tycker om just mig, inte för att jag har maten.

Den tiden, den är fin.

Saturday, September 01, 2012

Höstsolen

Är det den vi får nöja oss med nu... Ja inte klagar jag över det, men lite sorgligt är det att sommaren snart är över.

Det är ju alltid folk som ska klaga över att den aldrig kom, och med två dagar på stranden på hela sommaren som facit kan de ha en poäng. Men visst var den här, det märks inte minst på att den tydligt håller på att ta slut!
Sitter ute på vår fantastiska altan, i solgasset, i lä och ansiktet blir pionrött. Men det är skiftningens hur ljuset faller som signalerar att vi är på väg mot något nytt.
En ny höst, med ett nytt litet liv...


Wednesday, August 22, 2012

Tvåbarnsmor

Nu är jag tvåbarnsmor. Jag har två söner. De är bröder. Sicken grej alltså. Bröder. Två söner. Det vimlar av pojkar känns det som.

Och de är de finaste små pojkar som finns.

Monday, July 30, 2012

Let the games begin!

Nu är det OS. Det är OS hela dagen. Hela veckan. Det går OS faktiskt hela tiden. Och jag är inte ens avig, jag tycker bara det är anmärkningsvärt, det går OS verkligen heeeela tiden.

När vi fick vårt första barn var det i samband med Vinter-OS i Vancouver. Åh, det var mysigt tyckte jag. På nätterna när man ändå fick sitta uppe kunde man titta på nån spännande obskyr sport man aldrig hört talas om innan och bli alldeles betagen. Min man satt uppe för att titta på hockey-finalen med mig när jag ändå var uppe och ammade, det är ett av mina finaste minnen från vår första tid som familj. Han ångrade sig sen, dagen efter iom att den tog timtal och jag och lille prinsen hade gått och lagt oss för länge sen. Men ändå, det var ett fint minne.

Nu kommer bäbis nummer två lagom till OS och man kan tro att det är en del av en större plan, det är det inte. Att ha en späckad tv-tablå mitt i sommaren är aldrig min plan. Även om jag blivit klart bättre på senare år att tycka det är ok att sitta inne och titta på TV ibland även om det är fint väder ute. Man gör väl som man vill tänker jag. Sen vill man väl inte se ut som en vandrande d-vitaminbrist resten av vintern ändå så det är självreglerande.

Friday, July 27, 2012

Denna sommar

Testar vi något nytt. Att vara ledig hemma. Alla andra år har vi
flängt som om vi blivit allergiska mot vårt eget hem men i år hade vi
goda anledningar att spendera en del av semestern hemma och wow, vad
gott det har varit!
IOM att Syskon beräknar ansluta
vår familj vilken dag som helst så har vi en del att pula med.


Skötbord,
babykorg, vagnen allt ska fram igen och dammas av. Det är ju både
roligt och mysigt, men även slitsamt för den bättre hälften, vars fru är
i det närmsta handikappad och framtung... Tur att han är stark för två!

Saturday, June 23, 2012

I sommarens soliga dagar

Nu säger vi Glad midsommar! Eller jag vill säga glad sommar på det hela taget, nu har jag gått på semester och mammaledighet så jag kommer inte jobba på minst ett år! Ha det gott!

Sunday, June 10, 2012

Glad nationaldag (lite försenat)

Nationaldagsfirandet har pågått i ett par år i Sverige nu. Jag vet inte om det börjar betyda så värst mycket, men det är ju alltid roligt att fira något.

Denna gången hade min familj dock något att fira. Min mamma, som bott i Sverige i 42 långa år nu beslöt sig i våras för att bli svensk medborgare. Ingen stor grej, hon har bara inte känt att det varit nödvändigt tidigare. Och det var inte något speciellt som fick henne att slå till just nu heller.

Men hur som helst, hon har nu ett ben i båda länderna och då beslöt vi oss för att fira med de andra nyblivna medborgarna i Slottskogen. Och det är faktiskt en väldigt fin grej. För många av de nyblivna svenskarna (somliga kanske som min mamma, inte så nyblivna i Sverige) är det inte någon stor grej, kanske mer av praktiskt karaktär.
Men för andra, som flytt förföljelser och diktatur, ett liv där varje dag fylls av en förhoppning att överleva, att ens barn inte ska trampa på en mina kan firandet vara en milstolpe, fira att man får stanna på en trygg plats så länge man själv vill.

Wednesday, May 30, 2012

tiden går!

Ska maj också gå förbi? Näe, det vill jag inte, jag verkar ju vara en riktig periodare på bloggandet. Men jag vill gärna skriva mer och oftare, men det finns inga bra tillfällen i vardagen tycker jag. Sen får man väl inte glömma att varje inlägg inte måste ta en timme att skriva heller. Till mitt försvar vill jag tillägga att jag vid två tillfällen försökt blogga via min ipone app och skrivit allt klart för att inlägget sedan bara försvinner i tomma intet... Inget skoj. Men jag ska skärpa mig!

Thursday, April 19, 2012

Breivik väcker tanka om ondska.

Vem vet om Breivik är en galning eller inte. På ett sätt tänker jag att det måste han ju vara. En frisk människa skjuter inte 70 personer till döds. En frisk människa går inte omkring i en dryg timme och skjuter på oskyldiga barn.
Eller måste jag tänka så? Är det för skrämmande annars? För skrämmande att tänka att han bara är ondskefull? Att han är fullt frisk men ändå kunde genomföra ett sånt här brott. Att han har handlat helt rationellt utifrån sin livsåskådning.

Breivik själv har fått mig att fundera mycket. Han har faktiskt sagt en sak som är väldigt intressant och tänkvärd.
Det fanns psykologer som ville röntga hans hjärna, de ville se om man kan se någon form av skada på hans hjärna, finna något som kan förklara varför han har gjort det här. Men Breivik opponerar sig. Det vill han inte, det är inget fel på honom anser han. Han har sina motiv till detta. Och, säger han, ingen muslimsk terrorist har fått sin hjärna röntgad.
Och det är sant. Jag kan inte påminna mig om att någon någonsin sagt att Bin Ladin är sinnesjuk och borde få hjärnan röntgad. Eller någon av piloterna som kapade planen den 11 september, det var ingen som sa att de trodde att nån av dom var psyksjuk.
Det ställer oerhört mycket på ända. Kan vi i vårt samhälle bara inte ta in att en av "våra egna" kan vara så ond? Skulle en muslim vara tillräckligt fundamentalistisk för att genomföra ohyggliga brott men en som uttalar sig som "kristen nationalist" och begår terrorbrott, det måste tyda på psykos? Man kan inte begå brott utifrån att man är kristen nationalist, men det är fullt möjligt bara om man är muslim? Skulle muslimer sitta inne på större ondska? Det är ju befängt att tro det.

Personligen tror jag att man inte är fullt frisk om man kan genomföra terrorbrott. Det kan vara psykisk sjukdom åsamkad av gener, arv, miljö eller de situationer ens liv bjudit på, eller en krigsmiljö man är uppvuxen i.
Men att Breivik är sjukare än nån annan, bara för att han är kristen och inte muslim, det är att stoppa huvudet i sanden.

Monday, April 16, 2012

Anders Behring Breivik

Idag börjar rättegången mot Breivik i Oslo.

Det är ofattbart vad han dels har gjort, dels att han så länge suttit och i detalj planerat det hela. När jag såg honom på TV var det också första gången jag hörde hans röst, hörde honom tala. Och jag kan inte ens ta in det att han finns på riktigt. Det har inte verkat riktigt sant att en människa som han kan finnas. Och så satt han där till slut.

Han fanns tyvärr på riktigt.

Wednesday, April 11, 2012

Dagens loppisfynd!

Loppis på en onsdag hör inte till vanligheterna, men va fasen, man får inte begränsa sig!


I denna tänkte jag att någon kunde flytta in. Det blir nog mysigt!

Tuesday, April 10, 2012

Ni vet hur det kan vara ibland

När man måste släcka alla lampor på bottenplan för det blir så lätt att se in om det är ljust inne och mörkt ute. Och om någon skulle råka titta in skulle dom ringa polisen för uppenbart har det skett ett inbrott i det där huset.

Så fint har vi det just nu.
Härligt.

Sova sova säng säng säng


En ny sovalkov!


Vi blev väldigt nöjda!

Monday, April 09, 2012

Nyss hemkommen


Från ett som vanligt mysigt påskfirande. Påskefyren var en pytteliten korvbrasa och memman var gudagod. Det mesta var som vanligt alltså.





Men ingen tid får spillas, sätter direkt igång med boa-projektet: tapetsera en sovalkov.


Det blir fint och mysigt. Förhoppningsvis blir det en plats där man kan sova gott!

Friday, April 06, 2012

Nya sängar

Sedan igår sover vi alla i nya sängar. Det är egentligen en ren tillfällighet att det blev så på samma dag men resultatet blev festligt.

Efter en natt verkar det som att alla är nöjda. Inte illa! En hel god natts sömn på oss alla tre är gott betyg, trots en tokdålig dag där det mesta gick snett. Då var det ju tur att man kunde krypa ner i en nybäddad, sprillans ny säng.

Jag blir trött bara av att skriva om den och hade inte uppdateringen av min iphone tagit hundra år hade jag rusat upp och krypit ner på studs.

Thursday, April 05, 2012

Glad påsk!

Mammapyssel till vänster, Prinskorvpyssel till höger.




Passa er för smällare. I övrigt är det bara att ha det gött!

Tuesday, March 20, 2012

Ett samvetsinlägg

Nu blev jag rädd! Kan ju inte låta Mars månad gå obemärkt förbi!
Ett ynka inlägg ska jag väl få till.

Men jag har inget att skriva. Eller det har man väl, men jag orkar inte. Jag är så trött och dagarna går fort. Jag behöver pausknappen igen.

Klockan ringer upp, slänga i sig frukost, smink plattång, iväg, arbetsdag, skynda hem, äta middag, kolla tv.
Liv.
Men jag gillar ju vardag. Om man inte trivdes med sin vardag vore livet opraktiskt som sjutton. Livet består ju ändå av 70% vardag. Minst. Och då ska den ju såklart vara njutningsfull.
Så lite upptagen är jag med njutningsfull vardag alltså.

Monday, February 13, 2012

True story.

Näe, äcklig story.

Som sagt. Man är sjuk. Och det är ingen vacker historia. Vet att jag inte är ensam att kräkas av hostan.
Och det blir ofta en liten puff i fel riktning när man går ut från värmen ut i kylan.

Så man går hemifrån på morgonen. Man har ätit frukost, hallon och jordgubbssmoothie (ja, det är av vikt för resten av historien). Man har fixat till sig. Man går till bilen och börjar skrapa bort spåren av nattens köld. Man får slem i halsen som blir för svår att hosta upp. Man kräks en ring av chockrosa smoothie runt bilen. Snön, samma snö, har legat i två, tre veckor nu. Det har inte töat, ingen ny snö har tillkommit.
"Åh lycka" tänker man. "Göteborgskalaset 2003 all over again.".
Den spyan hamnade på Masthuggstorgets spårvagnshållplats. Sen var det värmebölja och regnade inte i två veckor efter det. Varje dag fick jag stå där och skämmas bredvid den alltmer intorkade spyan i väntan på vagnen. Och jag var helt övertygad att alla andra passagerare visste att det var jag som var den skyldige.
Men ni hör ju, två veckor utan regn i Göteborg! Dom som skrev bibeln hade inte kommit på ett mer tillskruvat straff.

Så. Ring of smoothie. Vad gör man? Förväntas jag ta bort den på något sätt? Hur?
Dagen går. Tankarna går. Vad ska folk tänka? Det ser ju ut som en clown har förlustat sig över hela parkeringen.

Man tittar ut.
Det börjar snöa. Och det snöar. Och det lägger sig. Och väl hemma igen ligger en vacker vit slöja och täcker över alla forensiska bevis.

Har jag sagt att jag älskar snö?

Sunday, February 12, 2012

Uppföljning

Har fått lite frågor om hur det går med crosstrainern så lite svar på det kan vara på sin plats.

Min man hade en förkylning första veckan men sedan dess har han kört ett pass om dagen med undantag av två dagar. Han är rätt hooked! Vilket är väldigt roligt för han blir ju bättre och bättre hela iden.
Själv har jag lyckats få in 4 (visserligen korta) pass i veckan fram till förra veckan när förkylningen från helvetet började äta upp mig inifrån. Men jag hoppas snart vara fit for fight igen.

Vi är alltså nöjda och är nere på 100 spänn/gång, grym investering!
Och inte känns det som att den tagit över rummet heller.

Monday, February 06, 2012

Vintern rasat ut?

Trots att vintern precis kommit på det sätt jag gillar, snön ligger krispig, vit och lyser upp hela världen.
Trots det är jag sugen på att, så att säga, vända blad.
Kom tulpaner, kom kläder i vackra färger, kom barmark och knoppar på kvistar.
Kom vårgardiner.



Saturday, February 04, 2012

Om skeletten i garderoben.

Jag tänker lite på den där boken av Anna Wahlgrens dotter, Felicia försvann tror jag den heter.

Jag har inte läst boken, men har inte kunnat undgå att läsa om boken. Jag har heller inte läst Anna Wahlgrens bok Barnaboken, även om den pga ett extremt reapris på 15 spänn står i min bokhylla. När jag började skumma igenom första kapitlet kändes det bara inte riktigt som min bok. Men den verkar ju ha hjälpt många generationer föräldrar med till viss mån kontroversiella råd så det är väl kanske bra.
Det var inte Barnaboken och Annas uppfostringsmetoder detta skulle handla om, även om jag kunnat spinna vidare om en Youtubefilm på Anna när hon illustrerar sina nattningstips på en liten bäbis gav mig skrämselhicka och hade jag varit mamma till det barnet hade jag skrikit "Bryt" på inspelningsplatsen och roffat åt mig min bäbis.

Hur som helst.

Felicia försvann.
I boken, som ju ska vara biografisk, porträtteras Anna enligt de recensioner jag läst som en ganska så alkoholiserad kvinna. Och hela Sverige är chockade.

Är jag ensam om att inte vara det?

Och då är det inte så att jag på något sätt varit insatt i Annas liv eller leverne på något sätt. Jag har sett henne på TV i olika debattprogram under åren och det är väl så långt mitt "kunnande" om henne sträcker sig. Lustigt nog minns jag att jag såg henne i ett program, kanske var jag runt femton och visste inte vem hon var då, det har jag förstått i efterhand. Men att den kvinnan levde ett "hårt liv" så att säga var rätt uppenbart för mig redan då.
Alkoholism har ju en tendens att liksom färga av sig på en människa, dess röst, ansikte, hy, ganska många delar av kroppen. Om jag som typ femtonåring, utan att ens känna någon alkoholist, kunde plocka upp dessa signaler borde de flesta vuxna nog ändå haja att Anna kanske eventuellt inte var en renlevnadsmänniska.

Eller? Att hon var alkad kan inte komma som en sån stor chock vill jag mena.
Jag önskar Anna och Felicia all lycka i livet och hoppas att de båda tar tag i sina förmodade problem. Kanske var det så illa som boken hävdar, kanske var det inte det, hur som helst, jag önskar dem all lycka.

Sunday, January 15, 2012

La cross-trainer

Vi har en ny familjemedlen som flyttat in.

Den skäms inte för sig och vågar ta plats.

Parkerat sig på första parkett framför TV:n har den gjort också.


Bild från Intersport

Den är bra, sprillans ny och den ska bli utsliten. Mark my words.

Thursday, January 12, 2012

Vart tog den söta illla flickan vägen?

Det är varken konstigt eller särskilt ovanligt men sedan jag blivit mamma ser jag på människor, eller kanske ska jag säga människaN på ett annat sätt. Ni som har barn kanske förstår mig.

En människa är någons barn. Varenda människa är någons barn. Därmed är varenda människa det absolut finaste som finns för någon. Det sötaste, smartaste, charmigaste, vackraste underverk som någonsin skapats på denna jord.
Mitt barn.
Ditt barn.

Och då till det som är skillnaden från innan. Att se bilder på barn.
Som exempelvis just nu, jag tittar på Biggest Looser Sverige. En ung tjej berättar om att hon varit överviktig sedan 7 års åldern, och det eskalerade som 12åring. På tv-skärmen zoomas in på ett skolfoto på en perfekt, fulländad, otroligt vacker liten sexåring. Sexåringen som var allt hon skulle bli. Som finns där inne. Som är någons älskade lilla barn. Som sedan trasats sönder av självförakt och mobbing. Och det brister i mig. Hur fick någon förstöra för den här perfekta, oskuldsfulla lilla varelse? Hur kunde flickan med tofsarna må så dåligt?

Faktum ger varje år ut en kalender. Förra året poserade 12 hemlösa "iklädd" det yrket de drömde om att bli när de var små. I år... Autentiska fotografier på barnet som sedan blev hemlös. My god.



Omslagsbilden är så fin att jag inte kunnat köpa kalendern. Tanken har slagit mig att köpa den för den goda sakens skull och sen slänga den för mitt hjärta brister för den lilla flickan på bilden. Jag skulle inte kunna ha henne hängandes i mitt kök varje dag.

Det är svårt att tycka illa om en enda annan människa när man tänker på att varjer människa har varit någons älskade bäbis.
Det är en ganska bra grej att ha i bakhuvudet faktiskt.

Wednesday, January 11, 2012

Den är här nu...

Årets stora högtid! Semlans tid!



Tuesday, January 10, 2012

Blunda och ät

Häromdagen var jag tillsammans med ett par vänner på en restaurang med mat från ett medelhavsland. Helt ok mat, ganska kass service faktiskt, men en trevlig upplevelse, jag menar sälskapet är ju det viktigaste. Men inredningen! What's up with dat? Vem inreder medelhavsrestauranger? Finns det nån sorts skola man lär sig sånt i? Jag kan ärligt säga att min kreativitet är alldeles för begränsad för att komma på något ens i närheten så detaljerat. Jag menar dekorativa schabloner, väggmålningar på antikens pelarsalar, speglar fastsatta genom betongskulpturer. Vindruveklasar i plast. Och så vidare. Eller vänta nu. Är det Maria Montazami som knäcker extra?

Tuesday, January 03, 2012

Nytt år nya tag?

Fasen vad jag önskar att jag skrev lite mer flitigt här. Det är svårt för saker att lyfta när det inte saker hamnar på pränt.

Dagarna går så fort och man är så trött. Och man sitter på bussen och bara vill läsa. Och när man kommer hem hinner man inte.

Men man vill skärpa sig.