På rätt plats vid exakt rätt tillfälle

Jag tänker mycket på han eller hon som tog det sista fotot på Engla. Och sedan på den röda Saaben.
Undrar hur det känns att ha varit den som tog fotografierna som fällde en dubbelmördare. Utan bilderna hade förmodligen inte detta brott varit nära att lösas.
Det måste ju kännas hur läskigt som helst och samtidigt måste man vara så himla glad att man var där, att man hade sin kamera på sig, och använde den!

Jag får kalla kårar.

Kök!

Kakel är beställt, färg är införskaffad, planer är planerade. Vi är återigen igång med att renovera kök. På andra sidan väggen ligger vårt drömkök (obs! låg, det är vitmålat nu...). Men vi är igång. Det ska bli fint och väldigt användbart. Har satt ett slutdatum, en deadline om man vill.
Det kommer bli så fint!

Silence is golden.

Vi hade en vacker upplevelse häromdagen, min man och jag.

Vi gick Vegagatan fram och framför oss gick ett gäng på ca. 10, vad som såg ut som, ungdomsligister på ca. 14, 15 år. Det såg ut som om de var up to no good helt enkelt.
Men så såg vi att bland dem fanns två vuxna, så man förstod att det var kanske någon typ av ordnad verksamhet.
De var som ynglingar är mest. Slog på varandra, petade på varandra, skrattade åt varandra.
Men. Det var något som inte var som det brukar.
Det var alldeles tyst. I och med att vi gick snabbare än pojkarna befann vi oss helt plötsligt mitt ibland dem. Och det var alldeles tyst. De kommunicerade utav glatta livet, men vi, vi hörde ingenting. Man kunde känna hur orden flödade över våra huvuden men vi kunde inte deras språk. De skojade och retades på teckenspråk. Allt var som vanligt fast vi kunde inte deras språk. Så vi gick ibland dem men ändå helt utanför... Det var nog första gången i Sverige för oss. Undrar om de har känt så någon gång...

Det var en ganska fin upplevelse faktiskt.

Jag håller vad jag lovar!

Idag har varit en mycket stor dag!

Efter exakt 7 år på Åhléns har jag sagt upp mig! Jag är fri! Inga mer hängslen och livrem. Jag sa ju att jag skulle!

Ja, och så har jag fått ett nytt grymt jobb också förresten!
Plötsligt händer det.

Whyyyyyyyy!!!!!

Ånej.
Det var skoj. Idag är det mindre skoj.

Äntligen!

Det är väldigt sällan man festar loss nuförtiden...! Men så spricker våren ut och bums pockar det på!
Party!

Nigella Outlawson

Usch. Visa Nigella på TV när klockan inte ens är åtta! Det borde endast visas på dyra kanaler efter tolvslaget. Matporr tror jag genren Nigella verkar i kallas. Antingen det eller bulimi-instruktionsprogram. Jag tror man blir tjock av att bara titta på hennes matlagningsprogram där allt fritteras och steks och serveras med majonäs. Och hennes tvångsmässiga behov av att äta mitt i natten, det gör mig nervös. Och vad hände då med ett glas varm mjölk? Fritterad snickers med baconinlindad majonäs mättar lagom.

Detta är den nya rebellen: Laga svullomat samtidigt som Du är vad du äter går på grannkanalen.

Taskig attityd

Jag funderar mycket på en sak som jag märker är återkommande i livet. Även om jag själv tycker att jag är en livsnjutare som trivs med livet finns det alltsom oftast en tendens att fokusera på det som inte går så bra eller är så bra i livet. Denna inställning är inte så skoj, men den är nästan inprogrammerad. Precis som att man vet att man tar i hand med högerhanden vet man att man ska säga att vissa saker är lite dåliga. Alltså, inte ljuga om att saker är dåliga men att framhäva dem. Man är trött, stressad, dras med förkylning, pank osv.
Detta gäller såklart inte bara gentemot andra, utan jag gör detta mot mig själv när jag är ensam. Sitter och tänker på allt som är dåligt eller som jag misslyckats med osv. Varför sitter jag inte bara och love-bombar på med allt som är bra, och njuter av att tänka mycket på dom? Det hade ju varit en lite roligare sysselsättning som kanske hade varit lite mer energigivande och inte så ångestgivande som nuvarande strategi är...
Shit, tänk att jag får bo här i denna lägenheten, i Göteborg, den bästa staden i Sverige! Med denna fantastiska mannen! Och äta så jädra goa grejer. Och tänk att jag vann en tavla på konstföreningen!
Och störst av allt: tänk att jag nästan helt och hållet genomgått en magisterutbildning.

Trött!

Att vakna mitt i natten av att någon spelar Zara Leander-musik (eller liknande) på hög volym har visat sig vara värre än ett dito eurotechnouppvaknande. Innan man vaknar har man redan störts nämvärt visar det sig, Zara har på något mystiskt vis vävts in bland drömmarna. Det var ett ohyggligt obehagligt uppvaknande där jag inte visste vad som var verklighet och vad som var dröm. Det var någonting om Tyskland, och om mitt nya jobb. Jag hörde röster som vetenskapligt studerade texten till musiken. De satte poäng. Eller?

Stuga på landet. öppna landskap. En stund för sig själv.
Det är något med att bo i lägenhet som ibland bara känns skit.