Tillfälligt avbrott

Vad kan jag säga? Jag livspusslar.
Coolt va?

Imorgon...

Sista dagen som föräldraledig till min prins! Tack för den här tiden mitt stora hjärta!

1984

Det slog mig idag när jag borstade av snö från bilen att det fanns en tid när centrallås på bilen var rena science fiction. Och då snackar vi inte nån liten knapp på en svart plupp som fjärrlåste alla dörrar utan att när man låste upp förardörrren med nyckel i nyckelhålet så öppnades även alla andra dörrar. Man behövde alltså inte längre sträcka sig till alla dörrar för att dra upp den lilla pinnen vid fönstret för att öppna dörrarna.
Och ännu mer hi-tech i sammanhanget var biltelefonen i J.R. Ewings bil, en beige lur med krullig sladd som satt fast i en låda mellan framsätena.
Sånt kunde man bara drömma om. Sånt kan man fortfarande bara drömma om...

Underskattat

Små skattkistor kommer med posten på regelbunden basis. Men de hamnar lätt i återvinningen på momangen.
Det är alla dom här medlemstidningarna man får så fort man bli medlem i någonting, typ facket, Röda Korset, Coop. Whatever. Massa saker. Alla skickar en liten tidning till sina medlemmar. Vilken källa av kunskap som skulle kunna vara värdefull. Men av någon anledning blir det liksom inte av att jag läser dom. Jättesynd märker jag när jag någon gång bläddrar igenom dom. Särskilt som informationen är så riktad till just mig, eftersom jag ju blivit medlem någonstans är det också rimligt att jag är intresserad av saker relaterade till medlemskapet.
Ett sånt slöseri på papper.

Keep passing the open windows.

Nyligen återstiftade jag bekantskapen med en av åttiotalets riktiga höjdarfilmer.
Hotel New Hampshire med bland andra Jodie Foster och Rob Lowe. Apropå åttiotal.

Det finns en enorm risk med att se om gamla filmer som man tyckt mycket om i det förgångna. Man förändras, blir lite äldre och klokare och tja, typ, Pretty Woman verkar inte riktigt vara Oscarvärdig i ens ögon längre. Riskmomentet är alltså att man upptäcker att både filmen och den recension man fått av ens 12åriga-jag egentligen suger, och därmed så förstör man ju sin egen filmupplevelese decennier i efterhand och i viss mån sin egen självbild. Vilket är a damn shame.

Men Hotel New Hampshire. Den var faktiskt fortfarande lika bra. Fortfarande lika knäpp, men absolut fortfarande lika bra. Hur kan jag ha fattat ett skvatt när jag var runt tio,elva?
Men den är riktigt sevärd. Faktiskt så sevärd att jag är villig att se den på nytt inom kort.

Sa jag att Rob Lowe är med i den...?

Mamma Mia!

Idag har jag varit en bra mamma.
Jag är det oftast faktiskt, om jag frågar mig själv, men ibland är jag ännu bättre.
Vill inte på något sätt förhäva mig, men jag vill heller inte mörka det faktum att jag är rätt bra på det här med att vara förälder (Det kan iofs vara lite tidigt att uttala sig om detta, iom att prinsen är så liten än och kanske inte riktigt krävt det där liksom rejäla, handfasta föräldraskapet. Om man säger.). Och jag vet också att det inte är nån one-man-show. De två männen, den stora och den lille, i den här familjen har lika stor del av äran i att det hittills gått bra för mig att vara mamma. Sedan vill jag icke på något sätt påstå att jag är exceptionell, jag känner tonvis med praktmammor! Inspirationen ska ju komma någonstans ifrån liksom!

De stunder jag känner mig som en ännu bättre mamma än vanligt är inte överraskande på något sätt kopplade till mat. Jag vore väl inte finskättling värd namnet om jag inte tvångsmässigt visar moderskärlek via maten.

Visst, det blir en hel del burkmat. Det är ju enkelt och smidigt. Särskilt som han ju inte riktigt kan äta samma mat som vi ännu. Men ibland så blir det storkok av. Och det är då, det är då som jag känner mig som en urmoder. En urmoder med massa kastruller och grönsaker och mixerstav som tillsammans skapar ljuv musik.

Ibland blir jag sturskare än vad man kan tro är möjligt efter detta inlägget och får hisnande planer på att skriva en bäbismat-kokbok. Tänk om jag gör't. Tänk om jag skriver en bok med recept på bäbispuré.
Då skulle jag vara en riktigt fin mamma. En mama-mamma.



Se på mig, på oss, liksom, man riktigt ser vilken fin mamma jag är i precis det här ögonblicket. Kodak moment.

Julen börjar nu

Idag har vi invigt årets julfirande med julmarknad på Tjolöholms slott. Var där även förra året, så kanske har en ny tradition skapats. Eller hur många gånger måste man göra något för att det ska bli en tradition? Frågan är också: Vill man verkligen skapa fler traditioner? Det låter så stressigt att ha massa traditioner att följa slaviskt, som om man inte hade tillräckligt att göra ändå. Och om man inte känner för att göra samma nästa år, har allt blivit pannkaka då?
Jag håller mig till att nu har jag varit på Tjolöholms julmarknad. I år. Och det var mysigt, men lite dyrt att fika, trots att lussebullarna inte innehöll saffran... Och det var andra året i rad.

Mot ny adress

Åh, jag vill flytta nu, NU! NUUUU!

Packar lite smått, men ändå känns det som att det dröjer för länge. Kom an nu flyttdatum! Kom an adressändring, kom an flyttstäd!

Visst är det bra? Jag är så nöjd med att längta efter att flytta, det kan ju bara vara ett bra tecken. En fantastisk förutsättning för att trivas måste ju vara att längta dit. På samma sätt måste det vara en dålig förutsättning för att trivas om man känner aversion. Jag har varit i det träsket och det var inte skoj. Men så bra det blev. Men hade jag kunnat hoppa över det steget så hade jag gärna gjort det.

Förbereder inflygning

Har värmt upp lite inför jobbandet denna veckan. En heldag i företagets regi med avslutande galakväll. Ojojoj, sååå jobbigt! Men det är väl bara att vänja sig... Puh...

Jag känner mig supertaggad nu och är glad att jag slutar mammaledigheten på topp och inte har någon ångest över att börja jobba.

Så ska man bara flytta också...

Mums!

Krabbklor är det nya räkor! Såååå smarrigt -om man har fått fin kvalitet. Men det är underförstått. Ja, när det gäller det mesta i och för sig. Men ändå, när det gäller krabbklor är det stor skillnad på bra och dålig kvalitet. Det är liksom inte som Digestive-kex.

Gör om, gör rätt

Nej, jag stannade inte inne och flyttpackade. Och se en sån kass dag det blev. Inget man kan beskylla den ljuva snön för, absolut inte. Kanske skulle jag bara inte ha gått upp idag alls.

Har tappat en mixerkanna full med smoothie på golvet. Tappat en telefonlur på golvet så den sprack. Trillat framstupa med Nils i Babybjörnen och stukade foten och slog i knät, Nils klarade sig helt oskadd och utan ett knysst. Lite annat som inte är riktigt bloggvirke deessutom...

Christer Björkman, you were on to something, Imorgon är en annan dag.

Jag ser det snöar

Så kom vinterns första snö! Underbart! Men det ser superkallt ut.

Får vara inne och flyttpacka istället...

Nästa weekend

Det är helger som den här som jag blir väldigt ledsen på mig själv. Jag tar inte tillvara på tiden, jag utnyttjar inte, gör inte det bästa av de dagar som finns.
Tvärtom. Jag självömkar, tycker minsta projekt är oöverstigliga berg, och blir trött och sur.

Min man jobbar alltså. Och jag känner ett otal människor i denna stan som jag skulle kunna ta mig till, ta mig till kollektivt eller gå till rent utav. Ett otal av dessa otal människor har dessutom barn. Så de aktiviteter de kan tänkas ägna sig åt på helgen är dylika de som vore perfekta för mig och Nils. Jag har dessutom familjemedlemmar i denna stan som skulle hugga av sig sin musarm för att få spendera en stund med den minsta klanmedlemmen.

Så vad gör jag? Absolut ingenting. Inkentinken som vi brukar säga hemma när vi narras finsk brytning (vilket vi får lov att göra i och med vårt finska ursprung). Endast jag kan lyckas få social skörbjugg på 48 timmar. Det är inte vackert att se på detta.

Det är dessutom jättefint väder ute. Fy. Dumma självömkans mamma.

Snart dags att stämpla in.

Har varit inne på jobbet och hälsat på idag. Nu är det dags att börja värma upp så man är lite på alerten när det drar igång igen. Om en månad är den trygga tillvaron med min prins "över". Det känns vemodigt, men samtidigt ska det bli väldigt roligt att få träffa folk och att jobba helt enkelt.
Efter en vecka av skitväder har suget efter omväxling ökat och efter ett besök på kontoret fick det en extra skjuts. Det blir nog bra det här, trots separationsångesten...

Bollar rullar...

...i min lilla hjärna.

Var på Mia Skäringer på konserthuset i söndags. Och det händer mig ofta när jag ser något som är riktigt bra, eller så är det kanske det största tecknet på att något är riktigt bra: jag börjar tänka.

Nu lät det som att det är en sällsynt aktivitet i mitt liv, det är det inte. Men liksom tänka tänka, det gör man inte alltid oförhappandes.

Det har hänt mig förr, man är på någon konsert, eller föreställning, eller kanske utställning av något slag. Man blir inspirerad. Man känner. Det måste vara det som är att något är riktigt jävla bra. Det måste vara målet för de flesta med kreativa yrken, det måste vara högsta betyg: att man får publiken att börja tänka. Att sätta bollar i rullning.

Jag blev inspirerad alltså. Jag tänker och känner för fulla muggar. Det är både skönt och lite läskigt. Som att försöka rita en karta över sig själv på något sätt. Samtidigt som det mesta av det som ska kartläggas är oerövrad mark än så länge. Man kan bara skissa och hoppas att det kommer funka, att det skulle vara bättre. Att savannen långt utanför kartan skulle passa fint i mitt drottningdöme. Eller att just den där floden vore himla strategisk.

Jag behöver ett stort papper misstänker jag. Och jag behöver bygga upp en sjuhelsikes armé.

Jag fortsätter på inslagen väg

Sorry.


Men det här Kartioglaset från Iittala är också fint. Fint. Fint som en sommardag.

Små enkla ting...

(Bild: Rörstrand)

Porslin är mitt modelltåg, min bilstereo, min frimärkssamling, mina pokemonkort, min docksamling, min vinkällare, mitt kåtslag.

När man så plötsligt slås av nyheten att den finaste servisen nu börjat tillverkas i den finaste färgen: Kåtslag. Porslinskåtslag. På riktigt, jag skakar lite. Rosa Swedish Grace. Det är liksom så fulländat att jag aldrig ens tänkt tanken på att det skulle kunna finnas.

Nån som undrar vad jag önskar mig i julklapp...?

Twitter schwitter

Tycker inte att jag är helt novis när det gäller Internet. Eller webben som en av mina lärare på bibliotekarieprogrammet ville framhärda att det hette. Jag hajar. Jag nyttjar.

Men vad fasen är twitter egentligen? Och vad är syftet? Vad får man sagt man egentligen?

Jag frågade någon om det var som en blogg med uppradade facebookstatusar och den personer sa att det typ var så.
Men jag fattar ändå inte. Jag fattar liksom inte meddelandena? Vad betyder alla snabel-a:na? Är man hemma hos någon? Referar man till den personens twitter? Vill man rikta meddelandet till den personen?

Varför inte bara uppdatera statusen på fejan? Varför inte sms.a den man vill meddela något? Varför inte skriva en blogg om man vill säga något?

Tusen frågor. Twitter förbliver ett mysterium...

Principessa

Just nu mår jag så här:



Ett rätt skönt mående kan man säga.
Skulle vilja kapsla in det och ha det på burk. Så kan man ta en liten kapsel de dagar som inte är såna här. Och så skulle man kunna bjuda folk man tycker om på principessa-piller så de alltid mår fint.

Det är skönt. Det att känna att man MÅR bra. Liksom lätt.

ninetofive

Usch, måste man verkligen jobba? Kan man inte leva i en mamma-pappa-barn-bubbla hemma, tillsammans hela tiden?

Om drygt en månad börjar jag börja jobba igen. På heltid. Vad tänkte jag med när vi la upp den planen? Jag kommer ju gå under av att inte se min bäbis på hela långa dagarna. Hade det inte varit smartare att börja lite smått och vänja sig? Kanske tre dagar i veckan hade varit lagom till en början.

Det kommer säkert bli superbra. Och på den tiden som är kvar kanske jag kommer börja känna att jag längtar efter att jobba istället.
Men just nu. Min lille solstråle.
Och det är alltså inte så att jag oroar mig för hur Nils ska ha det hemma med sin pappa.
Absolut inte. Det är jag. Hur ska det gå för mig! Hur ska jag kunna sitta på min skrivbordsstol och jobba när jag kommer tänka på min bäbis underbara doft och leende. Och undra om han tänker på mig. Och undrar vart mamma tog vägen.

Det kommer säkert bli superbra. För mig. Jo, men det kommer det.

Where ever I lay my hat...

Jag vill flytta nuuuu!

Allt i mitt liv har handlat om att köpa och sälja bostad de senaste månaderna. Ett konstant samtalsämne, konstant på hjärnan.

Homestaga, mäklararvode, lånelöfte, ränta, pantbrev, värdering, bostadsrättsförening, lagfart, besiktningsman, hemnet, möblera om, måla om, sy nya kuddfodral, nya ljuslyktor, nya filtar, städa, putsa, tvätta, polera, gnugga.
Man får inte glömma vad det egentligen handlar om.

Att flytta!

Att få bo på ett nytt ställe. Att få leva i nya rum. Att åka en annan väg till jobbet. Att ha lille N i eget rum. Att ha trädgård. Att ha tvättstuga och kunna hänga ut tvätt på lina. Att ha nära till havet. Att ha garageplats.

Flytta från stan ut till förorten. Bli ännu mer svennebanan. Fundera på att köpa Volvo V50. Kanske en Jack Russel. Eller en bondkatt.


Från ett läge till ett annat. Så är det ju.
Från ett liv till ett annat.

Tant Rut

Det ultimata rut-avdraget, eller rot-avdraget kanske till och med hade passat ännu bättre, borde ju vara på terapi.

Att få dra av hälften av den kostnaden hade ju ökat det psykiska välmåendet i vårt land flera gånger om. Tänk så många fler som kunde gå i terapiom det kostade hälften så mycket. Fler folk som mår bra och kan jobba och ta hand om sina barn. Som kan få en aktiv fritid. Och då hade det blivit färre sjukskrivna, fler folk som betalar skatt. Färre deprimerade. Färre på medicin.

Tadaaaa!

En sån universallösning!
Alliansen, vassego!

Vem tror jag att jag är?

Har börjat släktforska lite. I liten skala.
I ett sånt där gratisprogram som man kan ladda ner har jag lagt in alla mina nu kända släktingar. Och det är inte illa. Faktiskt kommer jag riktigt långt bak i tiden redan från början. Har turen att ha en väldigt väldokumenterad släkt på två sidor, det blir roligare så. Så någon gång i 1690-talets Finland föddes Johan Mattsson och Karin Jakobsdotter, de som skulle bli mina stamfäder, 9 generationer före mig. Ganska coolt va?

Hur som helst.
Reflektion: Man fick en himla massa ungar fordom. Hur gick det till? Och då menar jag inte bara graviditet och förlossning som är en historia i sig och som jag ju tekniskt vet hur det går till.
Men hur tog man hand om 10 ungar? Vad gjorde man med de nio barn som behövde frukost, varsin kram, lite kvalitetstid och nya sulor på skorna när man inte sovit på natten för att nummer 10 vaknat och ville bli ammad 4 gånger? För att inte tala om alla sysslor man måste ta itu med samtidigt, mjölka kon, karda ullen, laga strumporna, tvätta 10 uppsättningar kläder...

Kunde man lämna dom nånstans tre dagar i veckan, ungefär fem timmar åt gången så man fick gå hem och tvätta håret, kanske sova en stund och jag vet inte, kolla mailen?

Budgivning äntligen över!

Sicken långkörare! Trodde aldrig den skulle ta slut. Eller rättare sagt komma igång. Komma igång så den skulle kunna komma så långt att den skulle få lov att ta slut. Hajar ni. Så det skulle bli tillräckligt bra med cash.

Och det blev det. Absolut tillräckligt. Hoppas köpare nöjd också, men det lär vi väl bli varse imorgon...

Man får vara ödmjuk när det går så här bra.

Budgivning pågår

Vi sitter och väntar som kärlekstörstande tonåringar vid telefonerna och längtar, åtrår, kräver nästa sms med lite mer ka-tjing i än det förra.
Det går inte så bra. Eller bra och bra, det går väldigt långsamt bara. Och mycket vill ha mer, så är det ju. Så när vi sitter här och redan har tjänat en klart godkänd hacka på vår lägenhet så lever ju drömmen om de riktigt stora pengarna kvar. Och man snackar inte fem, tio tusen till. Man säger "en hundralapp till" och syftar på tusen hundralappar till. Ett kilo hundralappar alltså, det hade varit något.

Det ska tydligen vara en dödssynd. Girighet.

Once I was a serene teenage child

Once I was a serene teenaged child
Once I felt your cock against my thigh
You said you were a poet, man
your poetry wasn't obvious to me
when you said I had the Stuff that drove you Wild

but the feeling of power was intoxicating, magic
the feeling of power was intoxicating
the feeling of power was intoxicating, magic
the feeling of power was intoxicating
oh oh oh, oh,

Make-up and dis-eating-orders
Post-order New Order is harder
I wanna stay up all night, now that I live on my own
I wanna be one of you guys

but I don't want your body so close and dismembered
I don't want your body so close and dismembered
don't take your pants off 'cause I don't want to see it
don't take your pants off 'cause I don't want to see it
no no no no
no no no

Once I was a serene teenage child
Once I felt your cock against my thigh
You said a girl like me was torture for you
I didn't know what to do about it and
somehow it made me feel proud

the feeling of pride and the loneliness to it
the feeling of pride and the loneliness to it
the feeling of pride and the loneliness to it
the feeling of pride and the loneliness
oh oh oh oh
oh oh oh oh
oh

Det bara är så . Frida, again, ladies and gentlemen.

Du är så jävla bra

Mia Skäringer.

Go ahead, make my bed.

Jag känner mig nödgad att stoltsera med den lyxiga homestaging-bäddningen!

Trött!

Oj vad mycket som har hänt den senaste veckan! Är helt slut nu!

Har fyllt trettio. Och firat. Nils har sovit borta på egen hand för första gången. Han passade också på att för första gången sova hela natten samtidigt. Hade varit väldigt gulligt om det var en vana han tog med sig hem, men tyvärr...

Vi har röstat. Valet gick inte som jag hoppats. Inte nog med att det blir fortsatt allians så blev Sverige lite kyligare och bittrare. Jag känner mig fortfarande skakad över detta.

Vi har lagt ut vår lägenhet på Hemnet. Herregud, man kan bli utbränd för mindre. Ett sånt lyxproblem! Men ärligt talat, Calle har varit sjuk hela veckan och samtidigt skulle vi städa och homestaga. Städningen fortsatte medan fotografen riggade upp kameran. Det var stressigt kan man säga. Men resultatet blev fint! Nu kan vi bara vänta och se, och hoppas förstås!

What a great place...

...to get to cast a vote.

Av någon outgrundlig anledning har ett filmklipp från USA's senaste valspurt etsat sig fast i mig.
Det var en intervju med Sarah Palin när hon i beckmörkret uppe i Alaska, perfekt uppsminkad iklädd dunjacka och jeans, tillsammans med sin familj gick till valurnan.
Intervjun visade Palin på nåt sätt liksom lite tagen på sängen av filmteamet. Hon babblar helt oavbrutet och helt utan hjärta (kanske också utan hjärna?). Hon talar med dåligt spelad övertygelse om att hon tror att hon kommer vara vicepresident innan solen går upp dagen efter. Tänk att det fanns en möjlighet att just Sarah Palin skulle kunna bli vice president i världens mest mäktiga land.

Det är fantastiskt att vi alla i Sverige kan gå till valurnorna idag, allihopa utan att frukta vare sig liv eller lem. Vi kommer alla ut därifrån med livet i behåll. Tänk att rätten till denna lilla handling, att stoppa ett litet papper i ett kuvert är något människor är villiga att gå i graven för i världen 2010.

Så när jag går in i Landalaskolans slitna miljonprograms klassrum i dag så ska jag tänka så, vilken underbar plats.
Vilken underbar plats att få rösta på.

thirtysomething...

Äsch, nu är jag trettio. Idag faktiskt. Inget att sticka under stol med. Inte låtsas som att det regnar, även om det de facto spöregnar ute och har gjort det stora delar av dagen.

Status än så länge: 30 rocks!

30 år...

Det är faktiskt inte många dagar kvar innan jag blir 30.
30 år.
30 år gammal.

Jag har alltså ytterligare ett par dagar på mig att säga att jag är 29. Något på tjugo, det vill säga. När man är 30 är man något på trettio, vilket lika gärna kunde vara 39.
Barn, man, bil, fast anställning, snart hus. Wake up and smell the vuxenlivet. Jag är ju 30 egentligen!

Är detta något problem egentligen? Jag är ju supernöjd med livet, det kunde inte vara bättre. Jag har allt jag önskar: jag är frisk, alla jag älskar är friska.

Man strävar ju framåt, man vill mer. Man vill bli äldre, för vad är alternativet egentligen? Att inte finnas? Det är nog många som skulle vilja byta. Där ett fortsatt liv inte är en självklarhet. Där varje ytterligare födelsedag är en dröm.
Och vem är jag att klaga? Jag har fått vara med i 30 år (nästan)! Hoppas jag får hänga med i minst det dubbla! Och jag hoppas att vi följs åt!

Tänk att jag ska få fylla 30 år!

Som man bäddar får man sälja

Surfar runt för att hitta inspiration gällande snygg homestagad bäddning. Faaasen vad snyggt man kan bädda alltså. Och vad ohemult dyrt man kan bädda.



Drömbäddning! Underbara färger, mönster, ljuset, fönstret!



Ja här vill man också krypa ner. Också underbara färger.


Till denna säng krävs en pottpuridoft bland lakanen och att man blir väckt av en mormor med en bricka med scones. Annars kan det va.

Vad ska man välja?

Jag borde ju rimligtvis intressera mig mer för valet denna gången än någonsin.
Det är alltid viktigt att rösta, men denna gången har jag ju en liten vars framtid jag skulle vilja blir så bra som möjligt. Därför borde jag ju vara ohyggligt intresserad av att ta reda på vilket parti som enligt mig bäst har möjligheten att skapa den.

Gaaahh! Mammalediga hjärna! Det finns en värld där utanför som fortfarande snurrar.
Skärpning!

Baby rosebud

Ja just det! Rosenbladen har ju knoppat av sig igen! Åh så skoj med en liten tjej i vår bekantskap!
Grattis grattis!

Just making conversation

Mäklare är lite som prinsessan Victoria.

De pratar länge och väl utan att egentligen ta ställning i någon fråga alls. Utan att egentligen säga varken bu eller bä talar dom direkt om din inredning och planlösning så man nästan känner sig förvirrad efteråt. Vad tyckte hon egentligen om tapeten? San han att hans tjej var förtjust i den typen av soffa?
De kan konversera om allt från bäbis till ränteuppgång till allsvenskan utan att ta ställning för eller emot någotdera.
Politiska partier borde ju handplocka sina framtida kandidater från mäklarfirmor. De har redan lingot, de klär sig ohyggligt representabelt, de är insatta i ekonomi, de kan ge ett långt svar utan att svara på en fråga, de är dessutom vana vid att jobba vilken tid på dygnet som helst.
Låter ju som din nästa stadsminister. Huvaligen.

Homestaga [həʊ:msteijʤa]

Måste man verkligen homestaga? Jag är trött på't redan innan vi börjat.

I vår förra lägenhet var vi lite engagerade och möblerade om lite och drog dit lite andra möbler och så. För att inte tala om att inredningskonsulten tyckte att vi skulle ta bort TV:n, och i frånvaro av egna ställningstaganden i frågan så bar Calle upp TV:n på vinden varje morgon som det var visningsdag.

Räcker det inte med att dammsuga mattan och sen kan budgivningen starta?

Smekmånaden är över...

Usch.

Jag vill verkligen inte klaga.
Gladare och snällare barn får man leta efter. Och det är heller inte barnet jag vill klaga på. Det är nu efter snart åtta månader som jag märker den största skillnaden gällande hur livet förändrats i samband med barnets ankomst.

Jag tycker så synd om mig själv som har en man som nästan bara jobbar kvällar och helg. Det har liksom inte alltid varit så, därför har det varit lite av ett plötsligt uppvaknande att han gör det just nu.

Den där gnagande känslan jag hade av att plötsligt känna att det kanske var något som hette egen tid som jag behövde har äntligen röjt orsaken till att den uppkom. Plötsligt var det bara så att jag satt hemma varje kväll. Själv (obs, inte egen tid...) förutom med bäbis. Och det är som sagt inget spektakulärt med bäbisen, han är inte krävande på något annorlunda sätt än små bäbisar är krävande. Men det kan vara mer krävande på kvällen. Jag är trött, han är trött. Jag vill äta, han vill inte sitta själv på golvet. Jag vill vara för mig själv, jag måste vara hemma och natta barnet. Jag vill gå ut och roa mig, jag måste vara hemma och natta barnet.

Men nu ska jag vänja mig. Det är tre månader kvar av min underbara föräldraledighet, och jag ska göra det absolut mesta av den. Min tid med lille Nils på heltid är så pyttekort i det stora hela. Och det finns ju inget mysigare än att vara med en bäbis.

Som sover.

En annan typ av blogg

När man ändå är på temat av frekvent blogginnehåll så är pyssel och inredning ett megatema i bloggvärlden som ni vet.
Så man kan lägga ut "outfit-bilder" på sitt sovrum också, eller nya köket i "lantig stil" (dvs. vitt).

Men om vi talar inredning, ett ämne som jag får djupdyka i nu i höst för att få idéer till vårt hus (vårt HUS!) så är bloggarna en aldrig sinande ström av inspiration och tips.

Men här är mitt egna tips.


Ta det här mönstret (Estrid Ericsson för Svenskt Tenn) och slå in huset i det. Det skulle vara så fint! Framförallt den mörkblå varianten. Kan inte tänka mig något rarare tyg. Det passar i alla rum har jag bestämt. Ska övertyga min man om att det verkligen passar vår budget också.

Big brotha!

En liten N har blivit Storebror till en Lillebror idag! Skoj och underbart härligt!

Dagens outfit

Jag surfar ganska mycket. Jag har en aktiv internet-personlighet för att stjäla en väns uttryck, fast hon menar på att hon inte har någon internet-personlighet alls.
Hur som helst, jag surfar och jag surfar jättemycket.
Inte är det så dumt alla gånger heller, jag jobbar ju ändå på ett IT-bolag, så det kan ju inte skada. Men visst, ibland blir det som med TV-tittande, att man bara zappar runt och kollar på samla gamla grejer och bloggar som inte uppdaterats. Man kan kolla facebook lite för många gånger på en dag. Och jag gör nog det de flesta dagar.

Jag läser en del bloggar. Kanske inte följer slaviskt, men som man kikar in på ibland, eller ibland bara en gång.
Det roligaste med att läsa bloggar är ju om man har någon personlig koppling till personen i fråga, dvs, vet vem denne person är i verkligheten. En gammal kollega, klasskompis eller släkting exempelvis.
På andra plats kommer skojiga kända människor, som uppdaterar ofta, alltså flera inlägg om dagen helst, en förutsättning är antagligen att de får betalt för bloggningen och därmed har det som bisyssla.

Vart vill jag komma?
Det har nog inte undgått någon, inte ens de med icke existerande internet-personlighet, att många bloggare tar ett kort på sig själva i spegeln för att lägga ut på bloggen vad de har på sig idag.
Fnissande leker jag ibland med tanken på om jag skulle hålla på och ta kort på mig själv och lägga ut. Det hade inte varit någon stilbildande modeblogg ens när jag jobbade, men nu, nu när jag är mammaledig... Vilken kavalkad av outfits jag kunde bjuda på! För att inte tala om frisyrer (jag har nyligen klippt mig själv i vad som närmast kan beskrivas som någon typ av page... du hajar?).

Vad kan jag säga... Det är mycket tajts. Mycket linnen. Mycket diadem. Det är mycket "om det ringer på dörren så öppnar jag inte"-outfits.
Det är väldigt lite plattång. Mascara. Smycken. Strykjärn.


Så, bara för att, en "dagens".

Egen tid

"Egen tid" är ett ohyggligt töntigt begrepp och egentligen helt intetsägande. Vad betyder det egentligen? Tid för sig själv? Tid man får bestämma över själv? Vad är motsatsen? Annans tid?
Det är väldigt modernt att tala om vikten av "egen tid". Det är viktigt för individen, det är viktigt för parförhållandet, för föräldrarna, ja för alla verkar det som.

Som sagt, jag vet inte riktigt vad det är, men en känsla har vuxit på sistone. En känsla av att behöva någonting. Något som liksom har med stunder att göra. Liksom med tid på något sätt.

Till slut kom även jag fram till punkten av behov av något jag inte kan definiera som något annat än behov av... ja...typ... egen tid.

Egen tid. Ge mig.

Innebandy

Åh, så skönt. Nu har innebandysäsongen dragit igång och jag har gjort comeback efter ett och ett halvt års bortavaro. Det var precis som om ingenting hade hänt, och jag var inte alls i riktigt så dålig form som jag väntat mig.
Ska dock undvika att ta snabba eller stora steg åt sidan för då går det en ilning genom den gamla foglossningen! Men ändå. Inte alls så illa!

Men jag ångrar mig inte!

Lite ironiskt är att vi denna veckan har köpt ett hus. Det i sig är inte ironiskt men jag återkommer med vad som däremot är det.

För några år sedan bodde jag i Masthugget, Calle bodde i Vasastan. Hans föräldrar däremellan. Det hände ofta att vi gick 4:e Långgatan fram. Precis vid Oskar Fredrik finns en lekplats och en liten park och bredvid denna park ligger ett jättefint hus, ett gräddfärgat hus från sekelskiftet.
När vi började fundera på att flytta ihop och funderade på framtiden och ett större boende så brukade vi säga att vi skulle bo där för det såg så himla mysigt ut. Precis då kom det ut en lägenhet i huset, en jättestor och naturligtvis för dyr, så det var inte aktuellt. Men "skämtet" kvarstod, det var ett hus man ville bo i.

Jag noterar nu såhär några dagar efter husinköp (för jag har såklart inte slutat hemnetknarka, även om mitt primära syfte nu är för inredningsinspiration) att en stor vacker mysig trea i detta hus nu ligger ute till försäljning. Det var nog inte riktigt ämnat för oss att bo i detta hus, men vad är det man säger, "som dröm var den vacker att få"... :)

Lätt ny favorit!

Åååh, vad fin den är. Rose garden. Muminmamman vattnar sina rosor. Kaffet smakade lite extra gott i denna muggen i morse.

Jag beställde muggen från muminmuggar.se denna gången. Kan rekommenderas, gick jättefort. Dessutom scannade jag nätet för en rabattkod och hittade en på 15% om jag inte minns fel.

Houston, we have a house.

Vi köpte det, vi köpte det första huset vi såg!

Det låter kanske lite spontanare än vad det var i verkligheten. Men vi har inte tittat på så många hus. Vi tittade på två stycken i våras, la aldrig nåt bud, de kändes inte rätt. Och sen fick jag en stark känsla av att inte vilja flytta. Jag ville ta det lugnt. Och det gjorde vi. Vi bestämde oss för att titta i lugn och ro, och bara på sånt vi kunde tänka oss. Vi har åkt nåt varv i olika områden för att kika och känna in.

Så såg vi detta huset, eller ett radhus är det ju. Det uppfyllde våra önskningar. Läget kändes bra, inget massivt renoveringsobjekt, bra planlösning, liten trädgård, stora fönster i vardagsrummet. Och det verkade som vi kunde ha råd med det.

Och det hade vi. Och vi köpte det. Och snart ska vi flytta! Nils ska få eget rum. Vi behöver gräsklippare.

Och det bästa av allt för en rädd tjej som jag. Ingen Ångest.

Palats på 55 m2

Nu kan man nog säga att vi faktiskt har börjat titta på annat boende på riktigt. Inte för att det är bråttom men för att vi är sugna.
Det roliga med detta är att man försöker göra befintlig lägenhet till ett palats. Det är lustigt faktiskt, oftast har ens lägenhet aldrig varit så fin och mysig som precis innan man ska flytta. Men med lite tur (eller kanske kommer det kännas som otur...) så får vi leva lite i palatset innan man hinner flytta ifrån det.

Huskåtslag

Vem var det som sa att han hade fått huskåtslag? Nu har jag också drabbats. Det är ett lömskt tillstånd som man aldrig kan förutspå när det ska slå till.

Du går omkring och tror att du vill bo i din lilla två mitt i stan när plötsligt, en serie bilder på ett litet svennebanan radhus, exakt likadant som alla andra radhus i hela Sverige, väcker dina djupt slumrande huslustar till liv.
Du är villig att betala ett mycket högt pris för att det ska bli ditt.
Djävulska lustar, rena mig!

A time for every purpose under heaven

Jag är lite sugen på att rensa ut... Kanske ha en gårdsloppis. Kan det vara en bra idé? Eller är det typiskt en sån idé man har som man får ångra bittert?

Det är bara det att vi har sprängfullt i både lägenhet och förråd och det är ju så befriande att göra sig av med saker. Hösten är ju en sån tid som det känns lägligt att börja om på nytt och rensa ut.

Ska fundera vidare på det här...

Sommarlov!

En sån sommar!

Sommarlov, det var längesen! Men i år så.
Det var verkligen härligt att få vara lediga alla tre tillsammans så länge. Det känns nästan lite skumt. Som att man står utanför samhället på något sätt. Vi behöver inte jobba liksom. Men det gör vi ju, det blev alltså till slut vardag för oss också och tillbaka hem till stan.

Men när man haft semester så här länge är det nästan bara skönt. Även om det kändes vemodigt att åka hem till slut. Jag tycker att det känns väldigt ensamt faktiskt, såhär den andra dagen ensam med Nils.

Det finaste med denna sommar (förutom vår underbara resa till Gotland då) har varit att bo ihop med våra föräldrar så Nils har fått se dem dygnet runt och ha vardag med dom, och tvärtom, att de fick ha vardag med honom. De har fått mycket tid tillsammans och det känns fantastiskt! Jag tror verkligen på grejen att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det är ju så mycket enklare att ta hand om, stimulera och roa en liten om man är fler.

För att inte tala om det snillrika i att ju äldre man blir ju mer går man tillbaka till samma dygnsrytm man hade som bäbis. Dvs att man vaknar av sig själv i ottan. Så medan jag och Calle är halvdöda vid halv sju på morgonen efter att ha fått sömnen avbruten två, tre gånger så sitter våra föräldrar uppe och bara väntar på att Nils ska vakna. Alltså jag tror verkligen att detta är ett biologiskt programmerat flockbeteende.

Som sagt. Det krävs en by. Undrar vad mina föräldrar säger om att vi flyttar hem igen...?

ineed

Jag känner starkt att jag behöver en iphone. Ge mig en för bövelen!

Gotland

Befinner mig på vackra, underbara Gotland.
Varför har ingen av alla dom jag känner som varit på Gotland tvingat hit mig tidigare? Det är helt fantastiskt vackert. Vädret har också varit suveränt, kanske har det gjort sitt för intrycket. Men naturen och havet är så vackert och kargt. Jag förstår Bergman som blev blixtförälskad i Fårö och tog sitt pick och pack och byggde hus här.

Det är lite som att komma till oexploaterad paradisö. Ja, men så är det ju precis vad det är också.

Packa mammas kappsäck

Fy vad trist det är att packa alltså. Det är inget skoj alls. Det är knappt att syftet med packningen kan göra den uthärdlig.

Fast än värre är ju i och för sig uppackning. Blä!

Glad sommar!

Vill önska glad sommar!
Vi ser lite corny ut, men det får ni ta!

Himlen kan vänta

Jag erkänner att det kanske varit lite mycket av livet och döden i den här bloggen på sistone. Nu fortsätter jag på det spåret lite till.

En man som ofta ställs inför tankar på livet och döden är George Schottl från Himlen kan vänta. Han skriver fint och personligt om svåra saker (även bra saker också i och för sig).

Bra läsning när man behöver tanka energi och positiva tankar!

Min prins!

Måste bara visa hur min lilla barockprins såg ut i sin ryschiga dopklänning.
Det är inte vilken klänning som helst, den är hundra år och bars första gången av Nils farmorsfar och hans syskon.




Jag kan tyvärr inte se honom i den utan att börja tänka på Seinfelds "puffy shirt".

Men åh så fin han var, lille "Hasse", i dopklänningen.

Hello africa

Detta dricker jag av i sommar. Trots att jag efter viss tids sjukdom fått veta att jag har lite för högt på ett av levervärdena (inte det alkoholrelaterade dock) och att jag har min lilla bäbis att amma och ta hand om. Ett glas då och då, det kan inte skada någon!

Många tänker på Sydafrika just nu, vuxna män springer efter en boll och sparkar på den med olika lyckade resultat där. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att bry mig om saker som tidigare varit perifera intressen.

Det blir en snävare och snävare ring av intressen och människor omkring mig. Fotboll får betecknas ytterst perifert och när inte ens Sverige spelar så får det också räknas till de ämnen som hör till det mest ointressanta.

I alla fall. Jag tänker ofta på Sydafrika, detta världens antagligen vackraste land. På människorna, de lyckliga och vänliga. På vädret, det iskalla och heta. På vinet, det oslagbara. Sedan ett par år tillbaka har det liksom bara blivit så att jag bara köper vin från Sydafrika. De är ju helt enkelt bäst!

Så vill man ha lite avkoppling i hammocken så är det lite Boschendal rosé som bör vila i glaset.

Se så fina!

Sicka mästerverk mina dammsugare blev. Och så smarriga!

I-lands problem

Jag har ganska bruna läppar. Det är svårt att hitta en snygg nyans på läppglans då. Det är ett problem man inte tänker på så ofta.
Bara så ni vet.

En sån stress!

Just nu pågår "intensiva" förberedelser inför Nils dop på lördag. Vi bakar och laga mat. Jag har försökt mig på att göra dammsugare, ska bli spännande att smaka. Jag har samlat kaksmulor sedan i julas endast för detta ändamål. För man köper ju liksom inte kakor och smular sönder... Jag tycker det ska bli så mysigt med dopet i alla fall. Det verkar ju dessutom bli fantastiskt väder.

Apropå fantastiskt väder, varje dag inleder vi i lediga familjen med frukost i det gassande solskenet på gården. Nils ligger och leker i sin vagn, alternativt sover...

Ett sånt hårt liv!

Livet och döden

Jag har fått djupa existentialistiska tankar sedan lille prinsen gjorde entré i mitt liv. Varför finns vi till? Varför finns det ondska? Hur mycket kärlek finns det?

Varför finns ondska? Det är så svårt för mig att förstå. Varför vill människor andra ont? Hur började det? Att någon var dum mot någon och fördärvade den personens liv och så gick det i arv liksom? Pay it forward, the crappy version.
Jag såg filmen Mammut för inte så längesedan. Den var hemsk (fast den var bra!). Framförallt för att den tangerar ett ämne som jag vill hävda är det mest ondskefulla som finns. Och jag kan inte ens gå in på det nu för jag blir så ledsen, men ni som sett filmen vet kanske vilket ämne jag menar. Usch, jag bara grät och grät.
Jag förstår inte. Varför finns ondska?

Hur mycket kärlek finns det? Det verkar bottenlöst, vilket återigen gör det så svårt att förstå hur ondska kan finnas. En människa som har ett barn eller 12 barn älskar alla sjukt mycket. Det blir inte 1/12 över till den tolfte, utan snarare <3 X 12

Jag har en teori om att 99% av alla människor som föds är efterlängtade av någon. Oftast är det många fler än bara en någon. Det är några. Någon människa har väntat, längtat och älskat den människan innan de ens har träffats.
Även Hitlers mamma klappade sig antagligen på magen och längtade efter att få träffa den lilla människan som lurade där inne. När hon för första gången höll honom i sin famn lovade hon sig själv att inget ont någonsin skulle hända honom, hon skulle skydda honom från allt. Hur gick det till? Hur kan ondska finnas?

Om jag alltså tänker mig att alla människor (eller 99% då) faktiskt är efterlängtade av någon blir det svårt att inte tycka om alla på något sätt. Om man försöker se alla människor som när de blev hållna i famnen när de grät som barn av någon av de där några som längtat så mycket efter dem är det svårt att tycka illa om någon. Ergo, svårt att sprida ondska.

Detta blev lite förvirrat. Men det stämmer ju väl överens med hur ohyggligt stora dessa frågorna är, hur otroligt svåra och oändliga de är.

Svar på frågorna har jag alltså inte. Och jag vill nog inte komma fram till svar på dom heller för det skulle innebära att jag måste fundera så mycket på det. Och jag vet inte om det egentligen är så bra för mig.

8 veckor börjar nu!

Från och med nu är min man pappaledig i fyra veckor vilket betyder att jag har semester! Sedan har han semester och jag är åter föräldraledig. Det är fantastiskt! 8 veckor tillsammans alla tre! Jag känner mig redan mer relaxad!
Oceaner av tid. Ett sommarlov. Bara lugn och ro.

Ni försätter mig på ruinens brant

Då var det dags igen. Ännu en "måste ha"-mugg. De är duktiga på att mjölka ur en på pengar, Arabia. Särskilt när de gör muggar som bara ska finnas under begränsad säsong, då sitter man där som en junkie och lägger sina sista slantar på en kopp man inte behöver.

Hur som helst, denna senaste i raden av samlarobjekt är för att celebrera att Mumintrollet fyller 65 år. Muggen kostar mer än vanligt, men för varje mugg går 30 kronor till WWF:s arbete för att rädda Östersjön. Köp din mugg här.

Min stora skräck

Det finns en sak i livet som jag är ohyggligt rädd för. Det finns såklart många saker som känns läskiga i vardagen, eller som är mer eller mindre obehagliga, men en enda sak känner jag i det närmaste skräck inför.

Cancer.

Usch, ett sånt hemskt ord det är, för att inte tala om dess innebörd. Ett enda litet ord, innebär så mycket, innehåller så mycket orättvisa och obarmhärtighet. Det finns inte en dag som jag inte tänker på det och är rädd för att jag själv eller någon nära ska drabbas.

Jag känner de som drabbats, men mest känner jag de som fått stå bredvid. De har upplevt min värsta mardröm. Jag är så ledsen över att de har fått genomleva det. Jag önskar ingen människa detta. Den där överväldigande känslan av maktlöshet och tidspress. Orättvisa och obarmhärtighet. Att mäta ut en förväntad livslängd. Att få ett besked om hur länge en älskad anhörig kan tänkas få vara kvar hos en. Att vara förbannad på livet och undra varför just jag skulle drabbas. Det är en smärta som måste vara omänsklig.

Jag tittade mycket på Himlen kan vänta när det gick på SVT för något år sedan. Calle nästan förbjöd mig att titta på det till slut för jag blev så ledsen. Dessa människor som drabbats av något som borde vara olagligt. Att alldeles förtidigt ryckas bort från sina barn, sina föräldrar, sin man eller fru. Det går inte att ta in smärtan.

Som sagt, jag önskar ingen människa detta.

Heaven in a box!

Köp inte den här glassen!



För då kan du säga Ajöken Fröken till Beach 2010 på direkten.

Utan elektricitet och rinnande vatten har vi spenderat helgen på Store Mosse nationalpark i Småland, nära Värnamo.
Det var supermysigt. Det blev lite vandring över mossen men mest matlagning i vedeldad spis och lek med barnen, dricka kaffe ur termos och sova i våningssäng. Bäst av allt var att Nils inte var ett sånt stadsbarn som man kunde tänka sig utan acklimatiserade sig snabbt till braskaminuppvärmning, att sova i hårdlift i stället för sin goa säng och att bli ammad i det varma ljuset av en fotogenlykta.

Undrar hur man uppfattar livet när man är så liten. Helt plötsligt sitter man fastspänd i en hård stol och allt börjar brumma och skaka lite grand. Sedan blir man placerad i någon sorts sele på pappa och det är lite kallare om händerna än om resten av kroppen och pappa får världen att skaka jättelänge. Sedan blir det alldeles mörkt när det brukar vara ljust. Okej då.

Skelleten i garderoben

Tänk om jag visste allt som finns att veta om dom jag känner. Alltså, tänk allt som ryms i en människa som den aldrig berättar för någon? Tänk också på vad folk berättar som de borde hållit för sig själva... (Och med folk i detta sammanhang kan bäst illustreras med dokusåpakändisar exempelvis, eller bloggkändisar)

Men oss riktiga människor, vad döljer vi i garderoberna egentligen? Spännande, spännande!

The human works in mysterious ways

Nils har blivit lite av en prickig korv de senaste dagarna, men verkar go och glad som vanligt ändå. Fru doktor kunde inte ge svar, men hon trodde inte det var något farligt. Vi skulle återkomma om det blev värre.

Vad jag dock är klar över är att det stora vemodet permanent har rullat in och slagit sitt fäste i den lille prinsens mor och far. Jag har klarat mig rätt bra i tre månader ändå, men nu börjar jag noja och oroa mig allt mer för varje dag som går. "Nu vaknade han inte när han brukar, undra varför..." "Oj, nu skrek han till här, det brukar han inte göra, eller?" "Vad mycket han har sovit idag, säkert en timme, tre gånger", "Men idag har han ju bara sovit tre kvartar, han måste vara sjuk!", "Oj,vad är det för prick?! Ringorm!".

Och jag får nog säga att det är dom riktiga klassikerna som är de stora orosmolnen, det är sömnen, bajset och utslagen. Man får nya intressen kan man säga. Av någon outgrundlig anledning går denna nya, underbara, omvälvande tillvaro ut på att leta fel på en pytteliten fulländad kropp. Människan är ett stört släkte.


Alltså se på detta vackra, lyckliga plyte, inte skulle det kunna vara något fel på den!

A blond that is more fun!

Ja vad ska man säga, man måste på något sätt älska Maria Montazami. Så jag kände mig nödgad att lägga till en länk till hennes blogg härifrån. Hon är Phoebe, fast rik, svensk och på riktigt. Maria Montazami, tack för att du är du.

Tillsammans!

Detta måste kännas som en mardröm! Det är en av mina i alla fall. Herr och fru Kojefors får inte, efter 63 års äktenskap, bo tillsammans på hemmet. Hur många år kan det röra sig om? Vad kan det egentligen tänkas kosta?
Tänk att ha levt hela livet tillsammans. Man är gammal och skröplig, men varje morgon har man vaknat upp med samma varma kropp bredvid sig. Samma doft. Samma hand att hålla i. Att bli fråntagen det, när den människan till och med är i livet, det måste vara fruktansvärt. Det är som att någon dör eller gör slut, vetskapen att aldrig få ta i den människan igen eller hålla om den, det gör fysiskt ont. Som att kapa av ett ben.

Katastrof!

Ut ur askan

Jag tycker det är på ett sätt bra. Det här med vulkanen. Att vi människor i västvärlden blir stoppade av naturen kan vara en bra påminnelse om att vi inte kan styra allt. Vi är inte större än små fjärtar jämfört med ett vulkanutbrott. Eller en flodvåg, eller snöstormar.

Jag tycker jättesynd om de människor för vilka flygstoppet innebär en personlig katastrof. Att man missar en begravning, eller att man kanske ska träffa någon som ligger för döden en sista gång innan det är för sent. De som planerat ett bröllop och halva familjen inte kan komma. Den som missar sitt barns födelse. Den som inte kan ta sig till ett mer välutrustat sjukhus och därmed inte får den vård som krävs. Den som befinner sig på andra sidan jorden och inte kan komma hem till sina barn.

Men för oss andra. Ibland kan man behöva påminnas om att det inte alltid är så bråttom. Ibland går det faktiskt inte. Man hittar andra vägar. Kanske reflekterar man om flygets miljökonsekvenser och upptäcker ett annat resmedel, nu när nöden kräver det.

Jobbigast just nu

Solen på Da Matteos uteservering lyser så starkt att jag inte ser något i displayen på mobilen när jag försöker facebooka.

Magi

Att se på världen genom en bäbis ögon kan vara smått hisnande. Ta det här med vinden. Du känner den men du kan inte se den. Ett självklart faktum för oss vuxna. Men för någon som inte har en aning om vad vind är kan blotta känslan av att vidröras av något helt osynligt vara jätteläskig. Och samtidigt fascinerande. Jag tror inte man kan vara för ung för att uppleva skräckblandad förtjusning.

Parenting

Jaa, vad kan jag säga. Det är en ynnest att få vara mammaledig! Vilka underbara dagar med sol, kaffe, lite lek och mys, långa promenader, träffa kompisar. Jag säger då det. Vilken underbar tid att vara ledig, när knopparna brister!

Är vi kvitt?

Jag suger verkligen på att hålla ordning och att plocka undan.
Men jag är en jävel på att göra rent!

Min man kan skjuta bisonoxar

Wow, min man kan tydligen skjuta bisonoxar! Tänk, det visste jag inte. Han kan också se tredimensionellt, men rätta mig om jag har fel, kan vi inte alla det?

Det är ytterst skrämmande att denna kvinna arbetar som familjerådgivare. Vilka idiotiska tankar tutar hon i familjer i kris? Och jag förstår inte heller vad hon menar med den här ökningen av pappor som tar hand om spädbarn under ett år, all statistik talar ju för att pappor inte alls tar ut särskilt mycket pappadagar fortfarande, och någon ökning knappast går att tala om. Förra året tog papporna ut 22% av föräldradragarna och jag vågar nog sticka ut hakan och påstå att de flesta av de dagarna antagligen togs ut när barnet var mer än ett år.

Jag kan också komma med en nybliven mammas skamliga erkännande. Trots lille Nils korta livslängd har även han råkat ut för ett fall (från mycket låg höjd) och då var hans pappa inte ens hemma. Hans förtvivlade mamma däremot får ses som skyldig.

Till sist kan jag nämna att jag själv faktiskt har fått "fingrarna avklippta av bildörren" en gång som barn, men inte av min stressade pappa utan av min pensionerade mormor! Och min mamma satt vid ratten. Ingen man i sikte tyvärr...
Och jag undrar om särskilt många spädbarn (under 1 år som artikeln handlar om) verkligen har lyckats fastna med fingret i bildörren. Hur skulle det gå till? Om barnet är fastspänt, vilket man får förutsätta, även med dessa hemska oansvariga fäder, så kan en ettåring omöjligt nå någon del av bildörrens poster.

Det är väl den här typen av "fakta" man måste komma med när man inte har något belägg för sina påståenden. Hon har rätt i att det finns män som inte är lämpade som föräldrar. Men tyvärr är det är många kvinnor som inte heller är det.
Vi kan sätta punkt där.

Your regular svennebanan

En sak kan fascinera mig.
Vissa människor är väldigt osäkra på sig själva. Såna människor är ofta rätt jobbiga att umgås med. Sådana människor tar ofta andra människors val och livsstil som kritik mot sin egen. Minsta lilla grej. Allt från vilken tid man brukar stiga upp på morgonen till vilken storlek på bil man har, eller vart man bor.

Bara för att jag inte gör allt på samma sätt som dig betyder inte det att jag kritiserar dina val, eller ditt sätt att leva. Jag tycker antagligen inte så mycket om vad du väljer eller gör, och gör jag det så tänker jag att det funkar för dig, jag kör på min grej.

Detta är väldigt lustigt för mig för jag är så ohyggligt svennebanan att min livsstil knappast kan verka provokativ eller alternativ på något sätt, om man nu inte anser att helt vanliga svennebananer är provokativa.
Varför kan man inte bara få vara den man är och tycka, tänka och leva som man vill? Kan vi inte vara vänner ändå? Är det inte det som är det roliga?

Påsk

Nu är det dags för påsken igen. Det är en väldigt festlig helg! Eller kanske inte så fest-festlig, men mysig och trevlig och vårlig. Så nu har jag återigen shoppat (bland annat vårjacka) och fått en härlig känsla av vår. När det är vår blir man glad av färgkombinationer som rosa och orange. Och så är det ljust. Man får in grus i skorna. Och så blir man sugen på öl. Äter mämmiä. Det är bara en bråkdel av saker som händer och känslor man får på våren. Nu alltså.


Släpp fångarna loss!

Våffor då då?

Och för att verkligen befästa den nuvarande klädstorleken tänkte jag åka hem till mina föräldrar för att äta våfflor för andra gången denna veckan...

Försök till vårshopping

Tänkte ekipera mig lite i dag då det råder stor brist på alternativ i den befintliga garderoben. Man har ju en lite annan kroppsfigur nuförtiden. Och dessutom andra behov i att överdelar ska kunna öppnas ganska mycket för att de häckande svalorna ska kunna plockas fram närhelst, varsomhelst.

Men vad trist det är att shoppa när siffran på storlekslappen i kläderna plötsligt har skjutit i höjden och nåt rekordnivåer. Usch. Dessa sammantaget innebär alltså två gravt hindrande parametrar i shoppingen.

Och den tredje: Föräldrapenning. Men i detta fallet vill jag inte klaga ett skvatt. Det är ju inte klokt att få betalt för att ta hand om min alldeles egna ögonsten.

Reslutatet då? I en affär blev det två sjalar och ett diadem (perfekt när man vill undvika storlekslappar och provrum), en tunika och en kjol. I nästa affär orkade jag inte prova längre vilket resulterade i en hög kläder som någon gång i veckan måste bytas ut till en storlek större. Allihopa!

Bättre lycka om ett par månader!

Time is swift

Jag kan inte fatta hur fort tiden går. Att spendera dagarna "ledig" med en bäbis gör att tiden bara springer iväg. Det är nästan läskigt. Men det händer så ohyggligt mycket med den lilla, varje dag märker man hur han har utvecklats på något sätt.

Vi har redan börjat planera sommaren. Den kommer också i ohyggligt snabbt takt närmre. Men vad underbart det ska bli. Vi skall vara lediga i 8 veckor tillsammans. En sån lyx. Gotland, Rörum, Lysekil here we come!

Mammas prins!

Jag trodde inte att jag skulle ha massa att tid att skriva inlägg här när jag var mammaledig. Men jag trodde kanske att jag skulle ha något att skriva om! Visst finns det massa att skriva om, men då skulle detta snabbt bli en babyblogg. Kanske ska jag skaffa en sån...

Men iom att den lille är hela min värld just nu kan jag lika gärna ge en kort summering över ett sju veckor långt liv. Sorry, men man är ju lite förälskad i det lilla stycket.


What's up med Nils då?
Han gjorde en riktigt imponerande sak 4 veckor och en dag gammal: vände sig från mage till rygg!

Han har tappat allt hår på halva huvudet, ett extremt högt hårfäste nu kan man säga. Roger Pontare looken är rätt söt ändå när man är så liten. Han hade också ett tokigt utbrott av finnar men det har tursamt nog lagt sig nu.

Han ler riktigt ordentligt sedan ungefär tre veckor tillbaka, varav senaste veckan faktiskt innehåller riktiga skratt.

Blicken är riktigt stadig nu, man känner verkligen att man får kontakt med den lille. Det ger det hela en helt annan dimension. Han ser mig!

Han kan hålla i en liten maraccas, även om det inte blir så mycket skak ännu, så håller han i den.

Senaste veckan har Nils hittat handen och bjuder frekvent på partytricket att stoppa in hela handen i munnen. Lustigt nog verkar den smaka riktigt äckligt av grimaserna efteråt att döma.

Nils har också varit på sextioårskalas och fått rykte om sig att vara det lugnaste barnet i mannaminne. Inte ett knyst på hela kvällen trots att ett femtiotal gäster dök ner i Babybjörnen för att titta.

Andra sociala aktiviteter vi har varit ute på är mestadels promenader och fikande hemma och på cafén och hemma hos andra. Ideligen är Nils exemplarisk under dessa tillfällen, för att i och för sig ta ut uppdämda känslor när vi kommit hem. Men det är helt ok.

Dialog

Kvinna, ammandes: "Man förstår verkligen varför brösten blir helt förstörda av att amma."

Man, försjunken i Facebook: "Mmmm, verkligen!"

Det snöar igen och igen och igen!

Detta har varit min drömvinter. Jag kan ha nämnt det någon gång förut. Jag älskar snö!
Men så typiskt då att jag varit så förhindrad att njuta av den. Från november hade jag sån foglossning att det längsta jag vistades ute var från porten till bilen, från bilen till jobbet. Sedan födde jag barn och mellan amningarna var det svårt att dra fram vagn och att sedan dra den i ishalkan har inte varit lockande. Nu har jag kommit ut ur bubblan lite och kan ta mig ut och det är ju helt underbart! Jag har förstått att de flesta av er andra är rätt trötta på eländet. Och åker man kollektivt kan jag tänka att man är trött på konstanta förseningar. Sedan hänger det ju läskiga istappar på alla tak också.

Men ändå. En helt vit vinter. Inget slask!
Jag hörde att vita vintrar inträffar var sjunde år i Göteborg. Nästa gång är alltså lagom till Nils första sportlov!

Nu ska jag ut och njuta av det så länge det varar. Efter det ska jag köpa gummistövlar.

Välkommen lillebror

Lilla C har blivit storebror!
Det känns stort på nåt sätt...

Grattis stolta mamman och pappan!

Vila i frid Nodar Kumaritasjvili

Usch, den Georgiska OS-deltagaren som dog under rodelträningen gör mig väldigt illa berörd. Men än mer illa berörd blir jag av att filmsekvensen som spelat in det exakta ögonblicket när han går sin död till mötes spelas upp gång på gång på nyhetssändningar. Det måste ju vara en bottennotering i pressetik. Äckligt och vanhedrande!

3 veckor

Idag är min lille prins tre veckor. Och sicka veckor det har varit. Vänt upp och ner på allt. På hela livet.
Det känns lite som att ha blivit påkörd av ett tåg (ett bra tåg, så att säga) men att vi nu äntligen börjar komma med i matchen. När jag tänker på hur vi längtat och allt vi gått igenom för att komma hit så suddas allt som är svårt och tungt och sömnlöst ut.

Herregud, den vackra lilla bollen till pojke som ligger inkurad i min bärsjal låg inne i min mage. Fram tills tre veckor sedan var han bara en dröm. Drömmar besannas. Mitt hjärta svämmar över, dels över det nya lilla livet och de känslor han väcker. Jag ska ge honom allt. Dels till min underbara man, som jag för alltid är länkad till. Det är fint. Hur man än får sina barn så går det nog inte att likna vid något annat i livet.

Nils

Så kom han äntligen!

Vår lille prins är nästan två veckor nu. Jag återkommer när vilopauserna blir lite längre. Men så här fin är han!

Glass is halv full- kind of inställning

Den här strippen behandlar på ett enkelt sätt skillnaden i inställning till livet som olika människor har. Vilken inställning till livet vill man ha egentligen? Det finns en av dom som får livet att gå lite snabbare och vara lite roligare i alla fall.



Ofta är dessa strippar från Wulffmorgenthaler inte alls roliga, utan mycket äckliga. Men denna. Lite huvudet på spiken faktiskt.

Ruva ruva

Ja här händer inte mycket.
Jag njuter av vintern inifrån en varm soffa.
Vill ju inte gå ut och göra en likadan vurpa som jag gjorde i november. Kan tänka mig att bilisterna som väntade vid rödljuset vid det övergångsstället hade lite att fnissa över när jag halkade iklädd en enorm dunjacka och inte kunde ta mig upp utan att rulla över på sidan.
Så, jag stannar mest inne. Men när det är -10 grader är det faktiskt det ändå vettiga man kan göra!

All is quiet on the days after new year's day.

Decenniets första inlägg!
Livet är extremt stilla just nu, och normalt sätt brukar jag ju uppskatta påtvingade pauser ibland. Tycker de kan få en att koppla av på ett annat sätt när man inte är så uppskruvad och stimulerad hela tiden. Men just nu kunde det gärna fått varit lite annorlunda.

Jag brukar även uppskatta vinter och kyla, men när det är så här kallt och man knappt kan gå leder det till att man hellre stannar inne.

Blä.
Sorry.

Hälsningar från en strandad val.