...till alla era jag: en god jul (i efterskott, så nu heter det god fortsättning) och gott nytt år!
Wednesday, December 28, 2011
Thursday, December 15, 2011
En trevlig gest
Jag blev bjuden på julbord idag av ett hotell som ligger i samma byggnad som mitt kontor, ett Clarion Collection. Det var fint, det var gott och faktiskt riktigt bra, trots att det ofta kan vara lite si och så med kvaliteten på lunchbjudningar.
Det var årets andra julbord för mig iom att jag var på kompisknytis förra veckan (för nionde året i rad!) och då var det också gott och lite mer personligt så klart.
Jag brukar sällan tröttna på julmat, och med det sagt menar jag inte att jag är så galen i julmat att jag kan äta hur mycket som helst, utan att det brukar bli, tre, fyra julbord per jul och jag tar min tallrik med det som verkar godast, och så smakar jag på saker som verkar nya och spännande, men så tar jag inte mer sen. Det är min bufféregel, bara ta en gång.
Det finns liksom ingen vinning med att ta två gånger och smocka magen proppfull för att man ju får lov, att man ska maxa pengarna man lagt in. Det blir ju inte godare ju mer man trycker i sig. Det är min medtod, och den funkar bra, jag är tillräckligt proppmätt ändå.
Idag på julbordet var det fullt av folk, som passade på att äta gratis så här veckan innan jul, för det vet vi ju, gratis är gott. Och ett julbord tackar man inte nej till.
Men när jag stod med min tallrik i kön till skinkan och gick mellan alla fullsatta bord av julbordsgäster så kände jag att det fanns ett stort fel med den här bjudningen ändå.
Varför var jag bjuden? Varför var alla andra gästerna i fina, rena välstrukna kläder, folk med jobb på centralt belägna kontor bjudna? Vi behöver väl inte äta gratis på julbord? Mina fat svämmar över.
Nästa år hoppas jag att Clarion collection bjuder på gratis julbord igen. Men jag hoppas inte jag blir bjuden då. Jag hoppas de bjuder en annan grupp människor då. Människor som faktiskt inte äter sig mätta varje dag. Och dom kan gärna ta flera gånger om.
Det var årets andra julbord för mig iom att jag var på kompisknytis förra veckan (för nionde året i rad!) och då var det också gott och lite mer personligt så klart.
Jag brukar sällan tröttna på julmat, och med det sagt menar jag inte att jag är så galen i julmat att jag kan äta hur mycket som helst, utan att det brukar bli, tre, fyra julbord per jul och jag tar min tallrik med det som verkar godast, och så smakar jag på saker som verkar nya och spännande, men så tar jag inte mer sen. Det är min bufféregel, bara ta en gång.
Det finns liksom ingen vinning med att ta två gånger och smocka magen proppfull för att man ju får lov, att man ska maxa pengarna man lagt in. Det blir ju inte godare ju mer man trycker i sig. Det är min medtod, och den funkar bra, jag är tillräckligt proppmätt ändå.
Idag på julbordet var det fullt av folk, som passade på att äta gratis så här veckan innan jul, för det vet vi ju, gratis är gott. Och ett julbord tackar man inte nej till.
Men när jag stod med min tallrik i kön till skinkan och gick mellan alla fullsatta bord av julbordsgäster så kände jag att det fanns ett stort fel med den här bjudningen ändå.
Varför var jag bjuden? Varför var alla andra gästerna i fina, rena välstrukna kläder, folk med jobb på centralt belägna kontor bjudna? Vi behöver väl inte äta gratis på julbord? Mina fat svämmar över.
Nästa år hoppas jag att Clarion collection bjuder på gratis julbord igen. Men jag hoppas inte jag blir bjuden då. Jag hoppas de bjuder en annan grupp människor då. Människor som faktiskt inte äter sig mätta varje dag. Och dom kan gärna ta flera gånger om.
Thursday, December 08, 2011
Gnällbältet på kontoret
Vad ska man göra åt gnällspikarna?
Dom som faktiskt vill att saker och ting inte ska gå bra. Dom som önskar att de lösningar man presenterar dom inte ska funka så de får fortsätta tycka att allt är såååå dååååligt.
Fasen vad dom är hopplösa. Och otacksamma. Tröttsamma.
Men dom är paradoxalt nog också trevliga mellan varven. Men detta träsk de gottar ner sig i, att få gnälla lite här och lite där.
Åh nej, nu hängde sig datorn igen.
No shit Ior.
Dom som faktiskt vill att saker och ting inte ska gå bra. Dom som önskar att de lösningar man presenterar dom inte ska funka så de får fortsätta tycka att allt är såååå dååååligt.
Fasen vad dom är hopplösa. Och otacksamma. Tröttsamma.
Men dom är paradoxalt nog också trevliga mellan varven. Men detta träsk de gottar ner sig i, att få gnälla lite här och lite där.
Åh nej, nu hängde sig datorn igen.
No shit Ior.
Wednesday, December 07, 2011
Jag glömde
Kom ju på en sak till som jag länge velat kunna göra: rita serier.
Men jag har inte tagit några steg i den riktningen i år. Kanske får bli nästa år.
Mycket som ska hinnas med då!
Men jag har inte tagit några steg i den riktningen i år. Kanske får bli nästa år.
Mycket som ska hinnas med då!
Tuesday, December 06, 2011
På bussen i december
Jag har varit inne på denna boken förut när jag hade utforskat nittitalet på ett högst vetenskapligt sätt.
Men denna gången har jag börjat läsa.
Ang. föräldrar och iphones - igen.
Jag måste bara tillägga till mitt tidigare inlägg angående iphones.
När jag lyssnade på ett program för barn/tonåringar på radion i lördags så var det en pojke som skickat in ett mail och undrade vad han skulle göra för han var så ledsen för hans pappa sms:ade och facebookade hela tiden.
Just saying.
Och jag kastar inte första stenen, vill bara väcka tanken.
När jag lyssnade på ett program för barn/tonåringar på radion i lördags så var det en pojke som skickat in ett mail och undrade vad han skulle göra för han var så ledsen för hans pappa sms:ade och facebookade hela tiden.
Just saying.
Och jag kastar inte första stenen, vill bara väcka tanken.
Monday, December 05, 2011
Fantastiska låttexter #4
Då var det dags igen.
Och nu tar jag en låt som väldigt länge, alltså i många år, kanske ett decennium (och kanske lite för alltid) var min favoritlåt. En av de låtar som gjort mest intryck på mig hittills och framför allt dittills.
Låten kom ut 1997 och gjorde stort intryck på mig som var en late bloomer. Jag hade inte upplevt någon himlastormande kärlek vid det här laget, men jag hade haft min beskärda del av olyckliga betuttningar. Och den här texten, den fick mig att hoppas på att en dag få mitt hjärta krossat. Har man åtminstone fått sitt hjärta krossat en gång så har man åtminstone fått uppleva kärlek. Så är det när man är tonåring, dramatik är något fint, sorg och elände är skönt.
Och nu i efterhand när jag fått mitt hjärta krossat hela en endaste gång så tänker jag ändå att det var skönt att ha varit med om. Och vilket fantastiskt soundtrack till hjärtesorg detta ändå är.
Jewel - Foolish games by Jo_Bidjoba
Jewel - Foolish Games
Där jag kom ifrån lyssnade man inte på Jewel, man lyssnade på NRJ och MTV. Så när jag fann den här låten så blev den liksom min alldeles egen. Jag insåg väl ungefär där hur skönt det kunde vara att inte behöva traska i samma fotspår som alla andra hela tiden. Och jag vet, det finns inget radikalt med den här, det är inte klassens enda punkare vi snackar om, det är inte klassens emo, det var klassens pluggis-clown som hittade en alldeles egen smörballad om brustet hjärta.
Men det var hemligt nog för mig. Och den var fin. Och det var piano. Och hon red in på en häst. Och hon var inte så snygg.
Texten i sin helhet:
Foolish games / Jewel, 1997
You took your coat off and stood in the rain,
You're always crazy like that.
And I watched from my window,
Always felt I was outside looking in on you.
You're always the mysterious one with
Dark eyes and careless hair,
You were fashionably sensitive
But too cool to care.
You stood in my doorway, with nothing to say
Besides some comment on the weather.
Well in case you failed to notice,
In case you failed to see,
This is my heart bleeding before you,
This is me down on my knees, and...
These foolish games are tearing me apart,
And your thoughtless words are breaking my heart.
You're breaking my heart.
You're always brilliant in the morning,
Smoking your cigarettes and talking over coffee.
Your philosophies on art, Baroque moved you.
You loved Mozart and you'd speak of your loved ones
As I clumsily strummed my guitar.
You'd teach me of honest things,
Things that were daring, things that were clean.
Things that knew what an honest dollar did mean.
I hid my soiled hands behind my back.
Somewhere along the line, I must've got
Off track with you.
Well, excuse me, guess I've mistaken you for somebody else,
Somebody who gave a damn,
Somebody more like myself.
These foolish games are tearing me apart,
And your thoughtless words are breaking my heart.
You're breaking my heart.
You took your coat off,
Stood in the rain,
You're always crazy like that.
Och nu tar jag en låt som väldigt länge, alltså i många år, kanske ett decennium (och kanske lite för alltid) var min favoritlåt. En av de låtar som gjort mest intryck på mig hittills och framför allt dittills.
Låten kom ut 1997 och gjorde stort intryck på mig som var en late bloomer. Jag hade inte upplevt någon himlastormande kärlek vid det här laget, men jag hade haft min beskärda del av olyckliga betuttningar. Och den här texten, den fick mig att hoppas på att en dag få mitt hjärta krossat. Har man åtminstone fått sitt hjärta krossat en gång så har man åtminstone fått uppleva kärlek. Så är det när man är tonåring, dramatik är något fint, sorg och elände är skönt.
Och nu i efterhand när jag fått mitt hjärta krossat hela en endaste gång så tänker jag ändå att det var skönt att ha varit med om. Och vilket fantastiskt soundtrack till hjärtesorg detta ändå är.
Jewel - Foolish games by Jo_Bidjoba
Jewel - Foolish Games
Där jag kom ifrån lyssnade man inte på Jewel, man lyssnade på NRJ och MTV. Så när jag fann den här låten så blev den liksom min alldeles egen. Jag insåg väl ungefär där hur skönt det kunde vara att inte behöva traska i samma fotspår som alla andra hela tiden. Och jag vet, det finns inget radikalt med den här, det är inte klassens enda punkare vi snackar om, det är inte klassens emo, det var klassens pluggis-clown som hittade en alldeles egen smörballad om brustet hjärta.
Men det var hemligt nog för mig. Och den var fin. Och det var piano. Och hon red in på en häst. Och hon var inte så snygg.
Texten i sin helhet:
Foolish games / Jewel, 1997
You took your coat off and stood in the rain,
You're always crazy like that.
And I watched from my window,
Always felt I was outside looking in on you.
You're always the mysterious one with
Dark eyes and careless hair,
You were fashionably sensitive
But too cool to care.
You stood in my doorway, with nothing to say
Besides some comment on the weather.
Well in case you failed to notice,
In case you failed to see,
This is my heart bleeding before you,
This is me down on my knees, and...
These foolish games are tearing me apart,
And your thoughtless words are breaking my heart.
You're breaking my heart.
You're always brilliant in the morning,
Smoking your cigarettes and talking over coffee.
Your philosophies on art, Baroque moved you.
You loved Mozart and you'd speak of your loved ones
As I clumsily strummed my guitar.
You'd teach me of honest things,
Things that were daring, things that were clean.
Things that knew what an honest dollar did mean.
I hid my soiled hands behind my back.
Somewhere along the line, I must've got
Off track with you.
Well, excuse me, guess I've mistaken you for somebody else,
Somebody who gave a damn,
Somebody more like myself.
These foolish games are tearing me apart,
And your thoughtless words are breaking my heart.
You're breaking my heart.
You took your coat off,
Stood in the rain,
You're always crazy like that.
Saturday, December 03, 2011
Släpp nappen. Släpp snuttefilten. Släpp sargen.
Det finns en sak hos vår generation som skär i mitt hjärta. Jag tycker inte att jag är bakåtsträvare och gudarna ska vet att jag älskar min iphone. Men jag tror med hela mitt hjärta att det finns en poäng med att lägga den ifrån sig oftare än sällan.
Det finns en hel värld därute att upptäcka om vi bara någon gång höjde blicken från vår touch-skärm.
Så fort vi hamnar i en kö, går på toa (ja, det finns studier som visar att majoriteten av appar laddas ner på toaletten), medan vi äter, medan tjejen kollar på skor. Och rätta mig om jag har fel, jag trodde de flesta egentligen tycker facebook ofta är lite tråkig? Varför så viktigt att få senaste uppdateringen då? Och vem skulle sätta sig och spela världens absolut tristaste spel Alfapet tillsammans med sin familj? Varför är det då så roligt på telefonen? Om man satt och drömde sig igenom skolan, varför känner man att man tvångsmässigt måste googla sig till kortfattad information kring vafasen som helst, vad hände med att fundera och resonera?
Att bara stanna upp någon gång och inte göra någonting, inte ta in ny information, inte läsa en blogg, spela ett spel, kolla fejan. Jag är fullkomligt övertygad om att det är i tristess kreativitet föds. Om vi aldrig bara stannar upp i ica-kön och tänker en tanke hur ska vi kunna skapa allt det där nya? Hur ska vi kunna komma på något nytt? Att bara titta sig omkring på sina medmänniskor, höra deras samtal se på barnen som leker i sin fantasi på bussen, det är också underhållning. Vart tar vi vägen när vi blir totalt osynliga för varandra.
Och apropå barn. Det är här det fullkomligt svämmar över för mig. Det är katastrof, det är hemskt.
Att ha en iphone fastklistrad i sin handflata när man umgås med barn är snudd på lika illa som att vara berusad i min värld. Man är där, men man är inte där. Man sitter på lekmattan brevid barnet men man är inte där. För barnet är inte tillräckligt kul och intressant för att få uppmärksamheten. Och barnet är inte dummare än att det fattar detta. Om man måste sitta och spela wordfeud för att stå ut med att vara med sitt barn kanske man inte borde ha barn?
Vilken bild har våra barn av oss, av oss som föräldrar och av oss som vuxna? Att det är okej när man är vuxen att sitta och inte lyssna på samtalet i vår familj? Att det som vuxen är viktigt att vara konstant underhållen, att minsta stund i väntan måste maximeras. Att det är tråkigt att rita med sina barn.
Jag var hos doktorn häromdagen. I väntrummet med mig satt en kvinna i min egen ålder med en sjuk fyraårig dotter. Dottern var trött och så snäll. Hon satt i en stol och stirrade rakt framför sig. Ibland frågade hon sin mamma hur länge de suttit där. Och ibland frågade hon om det var lång tid kvar. Mamman mumlade "Vet inte" varvat med suckar och kommentarer om att de väntat alltför länge. Stackars mamman faktiskt. Att sitta där med sitt sjuka barn. Det är klart att hon måste få fly in i sin iphone under heeela tiden de satt där. Inte en sekund släppte hon blicken ifrån den förrän doktorn kom och ropade in dem. I en kvart kanske.
När jag kom ut från min läkare och sedan skulle vänta på att ta prover satt mamman och den fina dottern även där. Flickan gick runt från stol till stol och provade dem allihopa. Mamman satt och glodde ner i sin iphone.
När jag kom ut från provtagningen och skulle vänta på resultatet satt de där igen. Mamman var där utan att vara där. Inte ens med ett sjukt barn kunde hon lägga ner den. Efter ytterligare tio minuter förbarmade den fina mamman sig. "Kom, gumman, ska jag visa dig en sak". Flickan hoppade upp i sin mammas knä och mamman satte på barnprogram på sin iphone.
Är det bara jag som tycker detta är en otroligt sorlig utveckling? Vad hände med att prata med sina barn? Om tio år kommer samma mamma böna och be hennes dotter om att prata med henne. Hon kommer undra varför dottern inte vill äta middag med dom utan alltid sitter i sitt rum framför datorn. Hon kommer undra varför dottern inte kan bete sig på släktsammankomsterna.
Och så har vi så svårt att få ihop våra liv. Vi behöver matkasse och städhjälp. Istället för att sitta brevid och iphona medan sitt barn leker kanske man kan byta lakan tillsammans och leka att det nya påslakanet är ett hav som böljar? Som exempel bara. Byt ut hälften av tiden med iphonen till praktiska göromål så kommer du aldrig ha tidsbrist.
Wake up and smell the coffee eller nåt.
Livet är det som pågår medan du iphonar.
Det finns en hel värld därute att upptäcka om vi bara någon gång höjde blicken från vår touch-skärm.
Så fort vi hamnar i en kö, går på toa (ja, det finns studier som visar att majoriteten av appar laddas ner på toaletten), medan vi äter, medan tjejen kollar på skor. Och rätta mig om jag har fel, jag trodde de flesta egentligen tycker facebook ofta är lite tråkig? Varför så viktigt att få senaste uppdateringen då? Och vem skulle sätta sig och spela världens absolut tristaste spel Alfapet tillsammans med sin familj? Varför är det då så roligt på telefonen? Om man satt och drömde sig igenom skolan, varför känner man att man tvångsmässigt måste googla sig till kortfattad information kring vafasen som helst, vad hände med att fundera och resonera?
Att bara stanna upp någon gång och inte göra någonting, inte ta in ny information, inte läsa en blogg, spela ett spel, kolla fejan. Jag är fullkomligt övertygad om att det är i tristess kreativitet föds. Om vi aldrig bara stannar upp i ica-kön och tänker en tanke hur ska vi kunna skapa allt det där nya? Hur ska vi kunna komma på något nytt? Att bara titta sig omkring på sina medmänniskor, höra deras samtal se på barnen som leker i sin fantasi på bussen, det är också underhållning. Vart tar vi vägen när vi blir totalt osynliga för varandra.
Och apropå barn. Det är här det fullkomligt svämmar över för mig. Det är katastrof, det är hemskt.
Att ha en iphone fastklistrad i sin handflata när man umgås med barn är snudd på lika illa som att vara berusad i min värld. Man är där, men man är inte där. Man sitter på lekmattan brevid barnet men man är inte där. För barnet är inte tillräckligt kul och intressant för att få uppmärksamheten. Och barnet är inte dummare än att det fattar detta. Om man måste sitta och spela wordfeud för att stå ut med att vara med sitt barn kanske man inte borde ha barn?
Vilken bild har våra barn av oss, av oss som föräldrar och av oss som vuxna? Att det är okej när man är vuxen att sitta och inte lyssna på samtalet i vår familj? Att det som vuxen är viktigt att vara konstant underhållen, att minsta stund i väntan måste maximeras. Att det är tråkigt att rita med sina barn.
Jag var hos doktorn häromdagen. I väntrummet med mig satt en kvinna i min egen ålder med en sjuk fyraårig dotter. Dottern var trött och så snäll. Hon satt i en stol och stirrade rakt framför sig. Ibland frågade hon sin mamma hur länge de suttit där. Och ibland frågade hon om det var lång tid kvar. Mamman mumlade "Vet inte" varvat med suckar och kommentarer om att de väntat alltför länge. Stackars mamman faktiskt. Att sitta där med sitt sjuka barn. Det är klart att hon måste få fly in i sin iphone under heeela tiden de satt där. Inte en sekund släppte hon blicken ifrån den förrän doktorn kom och ropade in dem. I en kvart kanske.
När jag kom ut från min läkare och sedan skulle vänta på att ta prover satt mamman och den fina dottern även där. Flickan gick runt från stol till stol och provade dem allihopa. Mamman satt och glodde ner i sin iphone.
När jag kom ut från provtagningen och skulle vänta på resultatet satt de där igen. Mamman var där utan att vara där. Inte ens med ett sjukt barn kunde hon lägga ner den. Efter ytterligare tio minuter förbarmade den fina mamman sig. "Kom, gumman, ska jag visa dig en sak". Flickan hoppade upp i sin mammas knä och mamman satte på barnprogram på sin iphone.
Är det bara jag som tycker detta är en otroligt sorlig utveckling? Vad hände med att prata med sina barn? Om tio år kommer samma mamma böna och be hennes dotter om att prata med henne. Hon kommer undra varför dottern inte vill äta middag med dom utan alltid sitter i sitt rum framför datorn. Hon kommer undra varför dottern inte kan bete sig på släktsammankomsterna.
Och så har vi så svårt att få ihop våra liv. Vi behöver matkasse och städhjälp. Istället för att sitta brevid och iphona medan sitt barn leker kanske man kan byta lakan tillsammans och leka att det nya påslakanet är ett hav som böljar? Som exempel bara. Byt ut hälften av tiden med iphonen till praktiska göromål så kommer du aldrig ha tidsbrist.
Wake up and smell the coffee eller nåt.
Livet är det som pågår medan du iphonar.
Sunday, November 27, 2011
Kamerabling.
För några veckor sedan köpte vi ett nytt kameraobjektiv. Klart man hoppas på underverk, men vi har väl å andra sidan inte en kamera av den kalibern heller.
Men ändå, det är ett uppsving och en nytändning. Visst, det är en period av inlärning och övning som förhoppningsvis kan ge färdighet, men det blir redan skillnad.
Rolig investering!
Men ändå, det är ett uppsving och en nytändning. Visst, det är en period av inlärning och övning som förhoppningsvis kan ge färdighet, men det blir redan skillnad.
Rolig investering!
Thursday, November 17, 2011
På bussen just nu
Den är hittills mycket bra. Många oväntade twister jag aldrig kunnat förutspå. Inspirerande och smått ouppnåligt för en föfattar-wannabe som jag med 6600 skrivna ord i bagaget. En sån här bok hade jag gärna skrivit...
Och i lurarna på repeat: Adele. Mein gott!
Sunday, November 13, 2011
Det är vägen som är mödan värd
Saker jag vill ha gjort i mitt liv:
Lära mig spela superfint på piano. Ackord, komp, skalor, klassiskt, vackert. Jag skulle kunna njuta av mitt eget pianospel. Jag har tagit ett kliv i den riktningen i år: jag har införskaffat ett piano. Nån gång ska jag ta mig tid till lektioner också.
Skrivit en bok. Jag vill ha ett budskap som jag förmedlar i mina ord, mina ord på pränt. Sen behöver ingen, absolut ingen läsa den. Jag har tagit ett kliv i den riktningen i år: Jag har skrivit 6000 ord på min NaNoWriMo nu! Den är inte bra, den handlar inte om något ännu, men ändå, det är ett första steg.
Lära mig spela superfint på piano. Ackord, komp, skalor, klassiskt, vackert. Jag skulle kunna njuta av mitt eget pianospel. Jag har tagit ett kliv i den riktningen i år: jag har införskaffat ett piano. Nån gång ska jag ta mig tid till lektioner också.
Skrivit en bok. Jag vill ha ett budskap som jag förmedlar i mina ord, mina ord på pränt. Sen behöver ingen, absolut ingen läsa den. Jag har tagit ett kliv i den riktningen i år: Jag har skrivit 6000 ord på min NaNoWriMo nu! Den är inte bra, den handlar inte om något ännu, men ändå, det är ett första steg.
Friday, November 11, 2011
Spårvagn genom memory lanes.
För en gångs skull åker jag spårvagn hemåt. Det är väldigt härligt att göra det då och då.
Det fina med vagnen till skillnad från bussen är att vagnen snirklar sig genom stan och bussen åker på leden.
Det känns näst intill lite sorgsamt att åka genom staden, min stad. Jag brukade känna till varje millimeter av dess kullerstensbelagda gator. Men nu ser jag kringleden och tunnlar istället.
Efter jobbet ska man skynda sig hem, rakaste snabbaste vägen (fördel bussen) men göteborgaren i mig behöver halka på glashala lövgögar titt som tätt.
Och det är inte så att jag ångrat mig, jag skulle inte vilja byta tillbaka, aldrig!
Men ändå skulle jag vilja ha kvar en liten bit av min innerstadskaka lite till.
Det fina med vagnen till skillnad från bussen är att vagnen snirklar sig genom stan och bussen åker på leden.
Det känns näst intill lite sorgsamt att åka genom staden, min stad. Jag brukade känna till varje millimeter av dess kullerstensbelagda gator. Men nu ser jag kringleden och tunnlar istället.
Efter jobbet ska man skynda sig hem, rakaste snabbaste vägen (fördel bussen) men göteborgaren i mig behöver halka på glashala lövgögar titt som tätt.
Och det är inte så att jag ångrat mig, jag skulle inte vilja byta tillbaka, aldrig!
Men ändå skulle jag vilja ha kvar en liten bit av min innerstadskaka lite till.
Thursday, November 10, 2011
Inte mästerkock
Hörrni.
Jag är ingen mästerkock. Och detta är på intet sätt ett känsligt erkännande från min sida, snarare ett solklart konstaterande.
Men jag gör är grym på goda mellanmål och jag är en snitsig soppkokerska.
Två typer av rätter på min repertoar. Men dom kan jag åtminstone göra bra.
Jag är ingen mästerkock. Och detta är på intet sätt ett känsligt erkännande från min sida, snarare ett solklart konstaterande.
Men jag gör är grym på goda mellanmål och jag är en snitsig soppkokerska.
Två typer av rätter på min repertoar. Men dom kan jag åtminstone göra bra.
Tuesday, November 08, 2011
Jag är kär...
...i en fantastisk idé. Jag har redan förlorat 7 hela dagar i detta projekt! Måste med på tåget!
Häng med!
Du ska alltså skriva en roman på 50 000 ord under November månad. Du har tre veckor kvar! Klara - färdiga - gå!
http://www.nanowrimo.org/
Häng med!
Du ska alltså skriva en roman på 50 000 ord under November månad. Du har tre veckor kvar! Klara - färdiga - gå!
http://www.nanowrimo.org/
Monday, November 07, 2011
Thursday, November 03, 2011
Av jordärtskocka är du kommen
Åh underbara, fula, knöliga jordärtskockor från svärmors ekologiska trädgård. Soppan blir så god och oemotståndlig.
Med såna smärtsamma konsekvenser blott timmar senare.
Vill man äta gott får man (och omgivningen...) lida pin.
Med såna smärtsamma konsekvenser blott timmar senare.
Vill man äta gott får man (och omgivningen...) lida pin.
Wednesday, November 02, 2011
Tillsammans är vi starka!
Det är så fint av alla rökare som drar sitt strå till stacken i att begränsa den globala konsumtionshysterin genom att blockera alla ingångar till Nordstan med inte bara en mänsklig mur utan även en rökridå!
Flash mob när den är som bäst!
Flash mob när den är som bäst!
Monday, October 31, 2011
Töntigt gnäll
Men det här med att vrida klockan fram och tillbaka, vad är det för dumt påhitt egentligen?
Det är bara ett störigt moment som man måste hålla reda på och som kan ställa till det för folk.
För det första ska man ha koll på fram eller tillbaka.
För det andra, exakt när man ska genomföra själva vridandet.
Och den stora frågan, vad är det bra för? Nu har vi alltså vridit tillbaka klockan en timme, klockan sju på morgonen är egentligen åtta. Fem på eftermiddagen är klockan sex. Detta ger att dagsljuset nu helt och hållet koncentreras till kontorstid. Precis när man kommit in på jobbet blir det ljust och det håller i sig lagom till fyra fem, när man går hem, för att citera min son, det är "möök". Becksvart, är nyansen.
Tadaaa!
Det är bara ett störigt moment som man måste hålla reda på och som kan ställa till det för folk.
För det första ska man ha koll på fram eller tillbaka.
För det andra, exakt när man ska genomföra själva vridandet.
Och den stora frågan, vad är det bra för? Nu har vi alltså vridit tillbaka klockan en timme, klockan sju på morgonen är egentligen åtta. Fem på eftermiddagen är klockan sex. Detta ger att dagsljuset nu helt och hållet koncentreras till kontorstid. Precis när man kommit in på jobbet blir det ljust och det håller i sig lagom till fyra fem, när man går hem, för att citera min son, det är "möök". Becksvart, är nyansen.
Tadaaa!
Sunday, October 30, 2011
Höst i huvudstad
Vi har uppenbarligen börjat veckopendla till Stockholm på sistone. Det har varit fantastiskt härligt och gått så otroligt smidigt att resa med en ettochetthalvtåring, men det får nog ändå bli en paus nu. Man blir lite trött av att resa...
Tåg är ändå färdmedlet som går vinnande ur striden som överlägset bästa. Framförallt går inte barnvagnen sönder under resans gång...
Friday, October 28, 2011
Jag har aldrig...
...haft särskilt mycket svarta kläder. Tycker det blir lite trist att många ofta väljer det svarta av bara farten. Men det är nåt med denna hösten som gör mig sugen på det.
Mera svart. Så får det bli.
Mera svart. Så får det bli.
Thursday, October 27, 2011
VAB
Premiär idag, min första vab! Och imorgon blir det min andra. Även om idag inte direkt var en hel dag, jag jobbade ändå till halv två, men sen hem och ta hand om niagara fallen från näsan.
Imorgon måste jag också hålla mig hemma, man kan inte skicka iväg en liten till dagis som måste snytas varannan minut.
Sedan bär det nog ändå av till faster i Stockholm igen.... Där kan man allt vara sjuk!
Imorgon måste jag också hålla mig hemma, man kan inte skicka iväg en liten till dagis som måste snytas varannan minut.
Sedan bär det nog ändå av till faster i Stockholm igen.... Där kan man allt vara sjuk!
Wednesday, October 26, 2011
Fantastiska låttexter #3
Då var det dags igen...
Denna gången ska jag inte tråka ut er med en hel tradig visa, utan det är enkom en strof (i en i övrigt mycket bra låt iofs) som jag vill belysa.
Textraden är väl i och för sig inte något jag själv känner igen mig i, men jag har sett det hända, på andra. Det är lite av en universell sanning på något sätt. Och det är sorligt, och det funkar även åt andra hållet (kanske är det där jag fått min släng av sleven i så fall). Och varje gång jag hör denna strof så drar jag en suck och tänker, ja så är det.
Emmylou Harris - Easy from now on (Susanna Clark & Carlene Carter Routh, 1978)
Strofen jag tänker på är en del av refrängen: "It's gonna be easy to fill, the heart of a thirsty woman. Harder to kill the ghost of a no good man."
Ja, bannemej, det är det. Man ser dom, de brustna, de brutna, de som går på ytterligare en nit när de äntligen tagit sig ur den första. Hur lätt det är att vilja slappna av, lita på någon, hoppas igen. Men samtidigt, det där gamla spöket sitter som intatuerat på ryggraden som ett konstant minne av vad som kan hända och man sover med ena ögat öppet så att säga. Kanske en dörr på glönt dessutom.
Saker folk gör mot varandra alltså...
Texten i sin helhet:
There he goes gone again
Same old story's gotta come to an end
Lovin' him was a one way street
But I'm gettin' off where the crossroads meet
It's a quarter moon in a ten cent town
Time for me to lay my heartaches down
Saturday night gonna make myself a name
Take a month of sundays to try and explain
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy; It's gonna be easy from now on
Raw as whip but clean as a bone
Soft to touch when you take me home
When the mornin' comes and it's time for me to leave
Don't worry 'bout me, I got a wild card up my sleeve
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy, It's gonna be easy
It's gonna be easy from now on
Denna gången ska jag inte tråka ut er med en hel tradig visa, utan det är enkom en strof (i en i övrigt mycket bra låt iofs) som jag vill belysa.
Textraden är väl i och för sig inte något jag själv känner igen mig i, men jag har sett det hända, på andra. Det är lite av en universell sanning på något sätt. Och det är sorligt, och det funkar även åt andra hållet (kanske är det där jag fått min släng av sleven i så fall). Och varje gång jag hör denna strof så drar jag en suck och tänker, ja så är det.
Emmylou Harris - Easy from now on (Susanna Clark & Carlene Carter Routh, 1978)
Strofen jag tänker på är en del av refrängen: "It's gonna be easy to fill, the heart of a thirsty woman. Harder to kill the ghost of a no good man."
Ja, bannemej, det är det. Man ser dom, de brustna, de brutna, de som går på ytterligare en nit när de äntligen tagit sig ur den första. Hur lätt det är att vilja slappna av, lita på någon, hoppas igen. Men samtidigt, det där gamla spöket sitter som intatuerat på ryggraden som ett konstant minne av vad som kan hända och man sover med ena ögat öppet så att säga. Kanske en dörr på glönt dessutom.
Saker folk gör mot varandra alltså...
Texten i sin helhet:
There he goes gone again
Same old story's gotta come to an end
Lovin' him was a one way street
But I'm gettin' off where the crossroads meet
It's a quarter moon in a ten cent town
Time for me to lay my heartaches down
Saturday night gonna make myself a name
Take a month of sundays to try and explain
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy; It's gonna be easy from now on
Raw as whip but clean as a bone
Soft to touch when you take me home
When the mornin' comes and it's time for me to leave
Don't worry 'bout me, I got a wild card up my sleeve
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy, It's gonna be easy
It's gonna be easy from now on
Tuesday, October 25, 2011
Det här med surrogatmammor...
Det väcker många tankar.
Jag tittade såklart på SVT serien "Barn till varje pris" igår. En väldigt välgjord produktion måste jag tillägga.
Det är alltså ett par i serien som vänt sig till en förmedling i Mumbai som förmedlar surrogatmammor för att få sin dröm om barn uppfylld. Jag vet inte ifrån vem ägget och spermien härstammar ifrån, men det är inte surrogatmamman som bidragit med ägget om jag uppfattat det hela rätt. Kanske är någon av de blivande papporna den som bidragit med spermabiten.
Och jag vet inte om jag tyckt att det var skillnad om de hade en amerikansk surrogatmamma. Kanske, nån annan känsla får jag. Är hon inte lika utsatt? Är hon inte lika utnyttjad? Det är ju fortfarande en kvinna som ställer sin kropp till förfogande.
Men det här med att betala någon pengar för att bära ett barn, man köper verkligen ett koncept. Är det en win/win verkligen. Är det prostitution? En kropp till salu. Först ett embryo till salu, sedan en ugn.
Man liksom skapar ett barn man sedan kan adoptera?
Det finns ju kulturella aspekter, kanske är sådana här frågor inte så allvarliga i andra delar av världen, vad vet jag.
Som sagt det väcker otroligt många frågor. Jag vet inte vart jag står. Jag känner bara att det blir så otroligt krångligt. Ska det vara så krångligt att komma till världen? Och vart går egentligen gränsen mellan barnets rättigheter och den påhittade rätten till ett barn. Men det är klart att jag önskar att alla kunde få sin stora önskning uppfylld. Och jag betvivlar inte att någon av dessa människor blir en underbar mamma eller pappa.
Åh, jag vet, det är så känsligt det här. Såna känsliga frågor. Och vad vet jag, jag har aldrig stått där och övervägt alla alternativ. Alla alternativ som prövats innan till sist detta alternativ återstår. Men man kan inte bara ha den här debatten mellan människor som har svårt att få barn. Alla människor måste få vara med och uttrycka sig, det är ju vi tillsammans som ska komma överens om vad som är rätt och fel, vad som ska få vara ok och inte. Även jag, som sitter här och skriver med ett litet skatteverk sovande i sin säng ovanför mig. Även om det gått bra för mig så är jag inte fri från en magkänsla.
Jag får dra detta i min egen långbänk lite till. Men jag önskar alla familjer i programmet ett stort lycka till i förverkligandet av den stora drömmen.
Jag tittade såklart på SVT serien "Barn till varje pris" igår. En väldigt välgjord produktion måste jag tillägga.
Det är alltså ett par i serien som vänt sig till en förmedling i Mumbai som förmedlar surrogatmammor för att få sin dröm om barn uppfylld. Jag vet inte ifrån vem ägget och spermien härstammar ifrån, men det är inte surrogatmamman som bidragit med ägget om jag uppfattat det hela rätt. Kanske är någon av de blivande papporna den som bidragit med spermabiten.
Och jag vet inte om jag tyckt att det var skillnad om de hade en amerikansk surrogatmamma. Kanske, nån annan känsla får jag. Är hon inte lika utsatt? Är hon inte lika utnyttjad? Det är ju fortfarande en kvinna som ställer sin kropp till förfogande.
Men det här med att betala någon pengar för att bära ett barn, man köper verkligen ett koncept. Är det en win/win verkligen. Är det prostitution? En kropp till salu. Först ett embryo till salu, sedan en ugn.
Man liksom skapar ett barn man sedan kan adoptera?
Det finns ju kulturella aspekter, kanske är sådana här frågor inte så allvarliga i andra delar av världen, vad vet jag.
Som sagt det väcker otroligt många frågor. Jag vet inte vart jag står. Jag känner bara att det blir så otroligt krångligt. Ska det vara så krångligt att komma till världen? Och vart går egentligen gränsen mellan barnets rättigheter och den påhittade rätten till ett barn. Men det är klart att jag önskar att alla kunde få sin stora önskning uppfylld. Och jag betvivlar inte att någon av dessa människor blir en underbar mamma eller pappa.
Åh, jag vet, det är så känsligt det här. Såna känsliga frågor. Och vad vet jag, jag har aldrig stått där och övervägt alla alternativ. Alla alternativ som prövats innan till sist detta alternativ återstår. Men man kan inte bara ha den här debatten mellan människor som har svårt att få barn. Alla människor måste få vara med och uttrycka sig, det är ju vi tillsammans som ska komma överens om vad som är rätt och fel, vad som ska få vara ok och inte. Även jag, som sitter här och skriver med ett litet skatteverk sovande i sin säng ovanför mig. Även om det gått bra för mig så är jag inte fri från en magkänsla.
Jag får dra detta i min egen långbänk lite till. Men jag önskar alla familjer i programmet ett stort lycka till i förverkligandet av den stora drömmen.
Sunday, October 23, 2011
Thursday, October 20, 2011
Hösten är på riktigt här nu!
Och vet ni hur jag vet det?
För det är bröllopsdag och det var definitivt en underbar höstdag!
För det är bröllopsdag och det var definitivt en underbar höstdag!
Monday, October 17, 2011
Fantastiska låttexter #2
En kollega till mig, man, singel, runt trettiofem, får mig att tänka på denna låten nästa varje dag. Och det är jag så tacksam för, för detta är en fantastisk låt! Vad han (ovetandes) gör som triggar igång mitt minne är att säga att det antagligen blir en helt vanlig dag idag igen.
Som bisats, men kanske av vikt för mitt intresse i denna låt är att jag själv har i flera år brottats med känslan av att inte kunna identifiera vad som egentligen är "en vanlig dag". En viss typ av upprepning: man går upp, äter frukost, jobbar, hem igen, äta, TV, visst, ramen är samma. Men en helt vanlig dag? Ingen är den andra lik!
Abba - The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
För ungefär 8 år sedan blev jag tillsammans med min man. Denna sång tänkte jag mycket på då. Dagen innan. Dagen innan allt! Vad gjorde du då? Dagen innan Olof Palme sköts, vem minns den? Dagen innan de gjorde graviditetstestet som var positivt. Dagen innan de träffade den där personen som skulle visa sig förändra hela ens liv.
Jag har tänkt och tänkt, och redan från början var det kört! Jag kom inte ihåg. Den dagen är utraderad från kartan. Visst fanns det ett före, och det är mycket minnesvärt. Men just den där dagen (en vanlig dag?) är ett töcken.
En annan orsak till varför detta är en fantastisk låt är det tidsdokument den är. Kolla på Dallas, röka cigaretter, läser böcker av Marilyn French, "letters to be read", liksom, högar av brev, kanske ett fax till och med, det kan man bara föreställa sig. Det stinker svunnen tid, det stinker 80-tal. Bara det att tåget kommer i tid liksom...
Det är alltså i detta fallet hela låten som jag tycker är det bästa med texten om ni hajar vad jag säger. Inte bara en enskild strof alltså.
Det skulle vara det där om den sjunde cigaretten då....
Texten i sin helhet:
The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
I must have left my house at eight, because i always do
My train, I am certain left the station, just when it was due.
I must have read the morning paper going into town
And having gotten through the editorial, no doubt, I must have frowned.
I must have made my desk around a quarter after nine
With letters to be read and heaps of papers waiting to be signed.
I must have gone to lunch, at half past twelwe, the usual place, the usual bunch
And still on top of this, I am pretty sure it must have rained,
The day before you came.
I must have lit my seventh cigarette at half past two
And half the time I never even noticed I was blue
I must have kept on draggin through the business of the day
And without really knowing anything, i hid a part of me away
At five I must have left, there's no exception to the rule
A matter of routine, I have done it ever since I finished school.
The train back home again, undoubtedly I must have read the evening paper then
Oh, yes, I'm sure my life was well within its usual frame
The day before you came
I must have opened my front door at eight o'clock or so.
And stopped along the way to by some Chinese food to go
I am sure I had my dinner watching something on TV
There's not I think a single episode of Dallas that I didn't see.
I must have gone to bed around a quarter up to ten.
I need a lot of sleep and so I like to be in bed by then
I must have read a while, the latest one by Marilyn French or something in that style
It's funny, but I had no sense of living without aim.
The day before you came.
And turning out the light, I must have yawned and cuddled up for yet another night
And ratteling on the roof I must have heard the sound of rain.
The day before you came.
Som bisats, men kanske av vikt för mitt intresse i denna låt är att jag själv har i flera år brottats med känslan av att inte kunna identifiera vad som egentligen är "en vanlig dag". En viss typ av upprepning: man går upp, äter frukost, jobbar, hem igen, äta, TV, visst, ramen är samma. Men en helt vanlig dag? Ingen är den andra lik!
Abba - The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
För ungefär 8 år sedan blev jag tillsammans med min man. Denna sång tänkte jag mycket på då. Dagen innan. Dagen innan allt! Vad gjorde du då? Dagen innan Olof Palme sköts, vem minns den? Dagen innan de gjorde graviditetstestet som var positivt. Dagen innan de träffade den där personen som skulle visa sig förändra hela ens liv.
Jag har tänkt och tänkt, och redan från början var det kört! Jag kom inte ihåg. Den dagen är utraderad från kartan. Visst fanns det ett före, och det är mycket minnesvärt. Men just den där dagen (en vanlig dag?) är ett töcken.
En annan orsak till varför detta är en fantastisk låt är det tidsdokument den är. Kolla på Dallas, röka cigaretter, läser böcker av Marilyn French, "letters to be read", liksom, högar av brev, kanske ett fax till och med, det kan man bara föreställa sig. Det stinker svunnen tid, det stinker 80-tal. Bara det att tåget kommer i tid liksom...
Det är alltså i detta fallet hela låten som jag tycker är det bästa med texten om ni hajar vad jag säger. Inte bara en enskild strof alltså.
Det skulle vara det där om den sjunde cigaretten då....
Texten i sin helhet:
The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
I must have left my house at eight, because i always do
My train, I am certain left the station, just when it was due.
I must have read the morning paper going into town
And having gotten through the editorial, no doubt, I must have frowned.
I must have made my desk around a quarter after nine
With letters to be read and heaps of papers waiting to be signed.
I must have gone to lunch, at half past twelwe, the usual place, the usual bunch
And still on top of this, I am pretty sure it must have rained,
The day before you came.
I must have lit my seventh cigarette at half past two
And half the time I never even noticed I was blue
I must have kept on draggin through the business of the day
And without really knowing anything, i hid a part of me away
At five I must have left, there's no exception to the rule
A matter of routine, I have done it ever since I finished school.
The train back home again, undoubtedly I must have read the evening paper then
Oh, yes, I'm sure my life was well within its usual frame
The day before you came
I must have opened my front door at eight o'clock or so.
And stopped along the way to by some Chinese food to go
I am sure I had my dinner watching something on TV
There's not I think a single episode of Dallas that I didn't see.
I must have gone to bed around a quarter up to ten.
I need a lot of sleep and so I like to be in bed by then
I must have read a while, the latest one by Marilyn French or something in that style
It's funny, but I had no sense of living without aim.
The day before you came.
And turning out the light, I must have yawned and cuddled up for yet another night
And ratteling on the roof I must have heard the sound of rain.
The day before you came.
Subscribe to:
Posts (Atom)
