You shall reap what you sow

Åh, mina små pelargonbäbisar har fått tusentals små knoppar och en har fått små vitrosa blommor! Jag känner mig som en kuf. En pelargonkuf, som en gammal ungmö med 11 katter i en lägenhet, fast jag är sambo och har massa pelargonskott. Varje dag när jag kommer hem rusar jag fram till brickan med de 8 pelargonkrukorna för att se efter vad som hänt sedan i morse. Och alltid tittar de tillbaka på mig med sina pliriga små ögon (dvs. krusiga bladskott). På morgonen står de i köket, sedan flyttas de över till vardagsrummet på eftermiddagen för en extra dos välgörande solljus. Hade en fin bild, men sitter tyvärr vid fel dator... Jag längtar tills jag skall plantera dom i utekrukan på gården, men än så länge är jag inte redo för att de skall pröva sina vingar, tänk om det blir nattfrost.
Att plantera är givande. Till och med för en inbiten stadsbo som undertecknad. Att äta groddar kan vara lite av en fröjd, det tar tre dagar i en burk sedan kan man skörda frukten av något man själv sått. Det är fantastiskt detta kretslopp vi kallar jorden..