Bland tennmuggar och jugendbyråer.

Har kollat lite på antikrundan ikväll. Antikrundan är lite som "Svenska Hjärtan", eller en Jonas Gardell roman, eller kanske "Världens modernaste land". Fast ändå inte, för det finns en stor skillnad. Poängen med Antikrundan är inte alls att visa "sån här är du, svensk", som de andra, men lyckas fantastiskt med det ändå.

Man får se människor (svenskar, infödda svenskar, absolut inga invandrare, finns de ens i Sverige? Finns de antikviteter i andra länder?) i varje svensk sommaridyll som de besöker, som på något sätt är samma varje vecka. Det är som att se "Vänner", fast med olika skådisar som spelar samma roller varje vecka. Det finns någon tant som hör dåligt. Någon ung person, som dels vill synas på TV och dels smått brunstigt fantiserar om att den lilla skruven de har med sig är värt flera hundra tusen. Någon som inte alls vill veta vad pinalen är värd, bara "Veta mer om den, vad är det egentligen för något?" Någon som inte alls kan tänka sig vad soffan är värd, men med illa dold besvikelse säger "så pass, jaha, jaha!" när de får veta det. Det finns också de som spänt följt Antikrundan i ett par år och därmed stoltserar med riktiga proffskommentarer som "Ja, jag är ju själv mest intresserad av baksidan på byrån". Ja självklart, du är ju nästan expert, du vill bara kontrollera att de andra anlitade experterna fattar.

I ett avsnitt var det en mycket spännande dam, jag tror hon var från Balkan, som dock inte återfunnit sin motsvarighet i något annat avsnitt (vad jag vet). Hon hade med sig en matta -Som hon hade vävt själv! Hon smälte mitt hjärta bland alla "coola" svenskar som absolut inte får visa någon typ av upphetsning eller ilska!
Fram för nyskapande och att bjuda lite på sig själv! Och att våga vara stolt över det man själv gjort, och få det värderat av en expert!"