Mick var en fantastiskt studsig kille som påminde mycket om denna man. Jag vill påstå att Mick faktiskt är en riktig stjärna. Lite som Madonna, fast gubbe. Han är superseriös på scen och ger gärnet. Jag gillar.
Hans kompband bestod av en jättegammal tant med rinnande kajal som höll i en gitarr, en jättesmal häxa och på trummor, den äldsta trekkien jag någonsin sett.
Det var en mycket inspirerande och, jag vill säga, medryckande konsert. Det är lite läskigt när flera tusen människor samlas kring bara några få personer som liksom ska leverera underhållning. Men de har gjort det ganska många gånger förr. Mycket kul, kanske sista gången som man gärna säger... Kanske faktiskt är det denna gång.
Av någon outgrundlig anledning så ställde Mick Jagger and The Rolling Stones in sin konsert förra året för att gumman med kajalen slagit sig när hon klättrat i en palm. Jag undrar varför. De kunde tagit ett foto på henne och blåst upp på en sån där pappfigur de har i videobutiker och ställt på scen, jag lovar, ingen hade märkt något.
Slutligen, på det hela taget, mitt intryck av konserten: Mycket bra, lite rysningar, lite sing-a-long, lite glädjeilningar genom kroppen, lite tårar i ögonen, ja, ni känner mig...
No comments:
Post a Comment