Silence is golden.

Vi hade en vacker upplevelse häromdagen, min man och jag.

Vi gick Vegagatan fram och framför oss gick ett gäng på ca. 10, vad som såg ut som, ungdomsligister på ca. 14, 15 år. Det såg ut som om de var up to no good helt enkelt.
Men så såg vi att bland dem fanns två vuxna, så man förstod att det var kanske någon typ av ordnad verksamhet.
De var som ynglingar är mest. Slog på varandra, petade på varandra, skrattade åt varandra.
Men. Det var något som inte var som det brukar.
Det var alldeles tyst. I och med att vi gick snabbare än pojkarna befann vi oss helt plötsligt mitt ibland dem. Och det var alldeles tyst. De kommunicerade utav glatta livet, men vi, vi hörde ingenting. Man kunde känna hur orden flödade över våra huvuden men vi kunde inte deras språk. De skojade och retades på teckenspråk. Allt var som vanligt fast vi kunde inte deras språk. Så vi gick ibland dem men ändå helt utanför... Det var nog första gången i Sverige för oss. Undrar om de har känt så någon gång...

Det var en ganska fin upplevelse faktiskt.