Jag tänker mycket på han eller hon som tog det sista fotot på Engla. Och sedan på den röda Saaben.
Undrar hur det känns att ha varit den som tog fotografierna som fällde en dubbelmördare. Utan bilderna hade förmodligen inte detta brott varit nära att lösas.
Det måste ju kännas hur läskigt som helst och samtidigt måste man vara så himla glad att man var där, att man hade sin kamera på sig, och använde den!
Jag får kalla kårar.
Tuesday, April 29, 2008
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment