Uppvuxen som nummer 4 i en syskonskara av tolv står hon, 61 år gammal, efter 41 års äktenskap med sin hemlige make Carl Dean, 3000 skrivna låtar och 60 utgivna skivor, och ett nöjesfält senare, på scen i Scandinavium, Sverige.
Hon är pytteliten, hon är snörd i midjan, hon har stort löshår, höga klackar, jättestora bomber (fast inte så stora som jag väntat mig, det var nog mest midjan som var så smal) och ett botoxat ansikte.
Hon är alldeles, alldeles underbar...
I början verkade hon skeptisk. Men sedan var hon med på noterna. Sången är fantastisk, fnittret är vedervärdigt, snacket känns befogat. När hon gör entré tror jag för ett ögonblick att just det ögonblicket kanske är det hitills största i mitt liv. Jag inser efter en stund att det nog inte är det, men top 5, ja, det måste det vara.
Synd bara att publiken inte vaknar förrän ca. två timmar senare när Dolly drar upp 9 to 5... Vad gör man på Dolly konsert om man tror att det är hennes bästa låt?
Jag har utlovat lite bilder här, och till och med en liten film. Det får nog dröja lite, blogger vill mig inte väl just nu. Jag fortsätter försöka. Tills dess kanske någon som vet kan förklara hur man lägger ut filmer, jag får inte godkänt på det formatet...
skip to main |
skip to sidebar
Att vara eller inte vara. Är det en fråga?
2 comments:
Oj oj, ni har förekommit mig med kommentarerna här...!
Ja, jag ville ju helst inte prata om det där med den eventuella mimningen, för jag är rädd att det ska ta bort magin för mig själv... Men jag får kanske erkänna att jag EN gång, faktiskt bara en gång, hörde sång, fast Dollys läppar inte rörde sig...
Å andra sidan satt vi så långt fram att jag tycker vi borde lagt märke till det mer om det hade varit mer utbrett. Så jag tror nog att allt inte var lajv, men att på det stora hela måste det vara det, annars är hon grym på att mima...
I tidningen verkar det råda någon förvirring kring mikrofoner, men jag tror att hon bara använde den som satt fast på kinden, och att den som var på stativ inte var på alls, utan var mest rekvisita.
Sedan tog de in en flygel som Dolly satte sig bakom i ordets verkliga betydelse, ofta brukar man ju se pianister på flygel liksom lite från sidan...om de nu är dom själva som spelar... Skumt...
Jag får inget riktigt grepp om detta Emma. Tyckte du att Dolly var bra eller sådär? Känns som att du kastas mellan att tycka att det var super för att nästa stund inte tycka att det var så jättebra? Kanske hade du höga förväntningar som inte alla blev uppfyllda. I vilket fall som helst kan du nu skryta om att du sett henne "live". Den enda musik vi hör här i Saigon är ljud från trafiken.
Post a Comment