Det är så synd om mig!

Sitter och tragglar mina tentor... Har flytt till mina föräldrar för att få lugn och ro och kunna skriva i mysbyxorna och raggstrumpor. Borås bjuder inte på sådan hemtrevnad. Hemma har vi inte internet än och det känns jätteskumt. Man inser hur mycket tid man spenderar på nätet, men samtidigt är det skönt, för man kan klara sig utan att kolla mailen sju gånger per dag tydligen.

Tiden går alldeles för fort men ändå är det fantastiskt skönt för jag känner hur fredagen närmar sig och då får jag äntligen vila ut, då är det över även om det inte är det. Måste peppa mig själv hela tiden med att det värsta som kan hända är omtenta (eller snarare: det värsta som kan hända är tre omtentor...), men ändå...
Det bästa i det hela är att jag plötsligt längtar efter magistern. Det har jag ju varit helt livrädd för sedan jag började plugga. Men nu kan jag inte hålla mig till på måndag när den äntligen sätter igång. Kan ha att göra med att då är det inte långt kvar (förhoppningsvis) av min evighetslånga skoltid... Om jag blir klar med mitt ex-jobb på utsatt tid och får godkännt så kommer det nog vara det jag är mest stolt över av allt jag presterat.

Nä nu är klockan halv fyra och det är en brinnande vacker solnedgång utanför. Det är skönt nu, nu vet man att det faktiskt bara blir ljusare...