Kvar i stan

När jag var liten fanns det alltid på sommaren i KP massa artiklar om och tips till de barn som var "kvar i stan". Det verkade lite småhäftigt tyckte jag, när jag drömde mig bort från min rosaskimrande sommarställe-vid-havet uppväxt. Man uppskattade ju sällan det man hade och jag fantiserade till och med om hur det skulle vara att ha skilda föräldrar. Det hade ju liksom varit lite dramatiskt. Och mitt liv var tämligen fattigt på drama. Men självklart hoppades jag ju inte på det. Vill bara klargöra det.

Att vara "kvar i stan" var för mig lite förknippat med att gå igenom folktomma gränder, leka på ödsliga lekplatser och vara ensam. Lite synd om en. Men nu är jag vuxen och det finns inte en sån här vägledning och tips på sysselsättning. Fast det är fortfarande jäkligt synd om en.
Man blir ju bara bitter. Bitter av att åka spårvagn med svettiga turister. Att hamna bakom en skock barnfamiljer som bara lullar runt i fasansfull semesterlunk när man själv ska till jobbet. Vart ska dom? Liseberg? Universeum? Vart som helst, bara det går jättelångsamt och barnen får synas och höras så mycket som möjligt, de har ju sommarlov.
Men jag då. Jag är kvar i stan. Det är inte alls spännande. Det är deprimerande. Damn you KP! Varför fick ni allt att verka så jäkla grymt!!!