Ett minnesvärt biobesök

Har varit på bio med min stora idag. Inget anmärkningsvärt med det egentligen, folk går på bio alla dagar i veckan. Men stora har aldrig varit på bio. Så detta var det första i hans liv. Varje gång vi gör "den första gången" på alla möjliga saker blir jag lite känslosam. Det är ju liksom dom stunderna man sett framemot när man blev förälder. Förstagången-gångerna.

I julas var vi på Liseberg. Första gången.
Första gången han såg en Lisebergskanin, det var traumatiskt, men när vi var på karusellen, då kom en stor känsla över mig. Att åka karusell med sitt barn. Det var ju så det skulle vara. Inte ha ett "Dumma dej-Nej, dumma dej!"-bråk som om man var jämnårig. Man skulle inte tjata om allt möjligt, man skulle inte brisera bara för att han spillde köttfärssås på sin nya tröja för man lät honom slippa haklappen.
Han var rädd, han ville att jag skulle stå brevid hans cirkushäst, han ville hoppa av. Han var rädd att Pippi skulle komma och springa igång karusellen så det skulle gå alldeles för fort. Det gick fint. Han njöt. Det var roligt.
Det var första gången. 

Åka karusell. Gå på bio. Lära cykla. Svara på svåra frågor om livet. Torka tårar. Blåsa på knän som värker. Blåsa på magen. Smussla in grönsaker i maten. Dra barnet i pulka till dagis.
Det var så det skulle vara.