Min stora skräck

Det finns en sak i livet som jag är ohyggligt rädd för. Det finns såklart många saker som känns läskiga i vardagen, eller som är mer eller mindre obehagliga, men en enda sak känner jag i det närmaste skräck inför.

Cancer.

Usch, ett sånt hemskt ord det är, för att inte tala om dess innebörd. Ett enda litet ord, innebär så mycket, innehåller så mycket orättvisa och obarmhärtighet. Det finns inte en dag som jag inte tänker på det och är rädd för att jag själv eller någon nära ska drabbas.

Jag känner de som drabbats, men mest känner jag de som fått stå bredvid. De har upplevt min värsta mardröm. Jag är så ledsen över att de har fått genomleva det. Jag önskar ingen människa detta. Den där överväldigande känslan av maktlöshet och tidspress. Orättvisa och obarmhärtighet. Att mäta ut en förväntad livslängd. Att få ett besked om hur länge en älskad anhörig kan tänkas få vara kvar hos en. Att vara förbannad på livet och undra varför just jag skulle drabbas. Det är en smärta som måste vara omänsklig.

Jag tittade mycket på Himlen kan vänta när det gick på SVT för något år sedan. Calle nästan förbjöd mig att titta på det till slut för jag blev så ledsen. Dessa människor som drabbats av något som borde vara olagligt. Att alldeles förtidigt ryckas bort från sina barn, sina föräldrar, sin man eller fru. Det går inte att ta in smärtan.

Som sagt, jag önskar ingen människa detta.