Nästa weekend

Det är helger som den här som jag blir väldigt ledsen på mig själv. Jag tar inte tillvara på tiden, jag utnyttjar inte, gör inte det bästa av de dagar som finns.
Tvärtom. Jag självömkar, tycker minsta projekt är oöverstigliga berg, och blir trött och sur.

Min man jobbar alltså. Och jag känner ett otal människor i denna stan som jag skulle kunna ta mig till, ta mig till kollektivt eller gå till rent utav. Ett otal av dessa otal människor har dessutom barn. Så de aktiviteter de kan tänkas ägna sig åt på helgen är dylika de som vore perfekta för mig och Nils. Jag har dessutom familjemedlemmar i denna stan som skulle hugga av sig sin musarm för att få spendera en stund med den minsta klanmedlemmen.

Så vad gör jag? Absolut ingenting. Inkentinken som vi brukar säga hemma när vi narras finsk brytning (vilket vi får lov att göra i och med vårt finska ursprung). Endast jag kan lyckas få social skörbjugg på 48 timmar. Det är inte vackert att se på detta.

Det är dessutom jättefint väder ute. Fy. Dumma självömkans mamma.