Nyligen återstiftade jag bekantskapen med en av åttiotalets riktiga höjdarfilmer.
Hotel New Hampshire med bland andra Jodie Foster och Rob Lowe. Apropå åttiotal.
Det finns en enorm risk med att se om gamla filmer som man tyckt mycket om i det förgångna. Man förändras, blir lite äldre och klokare och tja, typ, Pretty Woman verkar inte riktigt vara Oscarvärdig i ens ögon längre. Riskmomentet är alltså att man upptäcker att både filmen och den recension man fått av ens 12åriga-jag egentligen suger, och därmed så förstör man ju sin egen filmupplevelese decennier i efterhand och i viss mån sin egen självbild. Vilket är a damn shame.
Men Hotel New Hampshire. Den var faktiskt fortfarande lika bra. Fortfarande lika knäpp, men absolut fortfarande lika bra. Hur kan jag ha fattat ett skvatt när jag var runt tio,elva?
Men den är riktigt sevärd. Faktiskt så sevärd att jag är villig att se den på nytt inom kort.
Sa jag att Rob Lowe är med i den...?
No comments:
Post a Comment