Jag är det oftast faktiskt, om jag frågar mig själv, men ibland är jag ännu bättre.
Vill inte på något sätt förhäva mig, men jag vill heller inte mörka det faktum att jag är rätt bra på det här med att vara förälder (Det kan iofs vara lite tidigt att uttala sig om detta, iom att prinsen är så liten än och kanske inte riktigt krävt det där liksom rejäla, handfasta föräldraskapet. Om man säger.). Och jag vet också att det inte är nån one-man-show. De två männen, den stora och den lille, i den här familjen har lika stor del av äran i att det hittills gått bra för mig att vara mamma. Sedan vill jag icke på något sätt påstå att jag är exceptionell, jag känner tonvis med praktmammor! Inspirationen ska ju komma någonstans ifrån liksom!
De stunder jag känner mig som en ännu bättre mamma än vanligt är inte överraskande på något sätt kopplade till mat. Jag vore väl inte finskättling värd namnet om jag inte tvångsmässigt visar moderskärlek via maten.
Visst, det blir en hel del burkmat. Det är ju enkelt och smidigt. Särskilt som han ju inte riktigt kan äta samma mat som vi ännu. Men ibland så blir det storkok av. Och det är då, det är då som jag känner mig som en urmoder. En urmoder med massa kastruller och grönsaker och mixerstav som tillsammans skapar ljuv musik.
Ibland blir jag sturskare än vad man kan tro är möjligt efter detta inlägget och får hisnande planer på att skriva en bäbismat-kokbok. Tänk om jag gör't. Tänk om jag skriver en bok med recept på bäbispuré.
Då skulle jag vara en riktigt fin mamma. En mama-mamma.
Se på mig, på oss, liksom, man riktigt ser vilken fin mamma jag är i precis det här ögonblicket. Kodak moment.
No comments:
Post a Comment