Bollar rullar...

...i min lilla hjärna.

Var på Mia Skäringer på konserthuset i söndags. Och det händer mig ofta när jag ser något som är riktigt bra, eller så är det kanske det största tecknet på att något är riktigt bra: jag börjar tänka.

Nu lät det som att det är en sällsynt aktivitet i mitt liv, det är det inte. Men liksom tänka tänka, det gör man inte alltid oförhappandes.

Det har hänt mig förr, man är på någon konsert, eller föreställning, eller kanske utställning av något slag. Man blir inspirerad. Man känner. Det måste vara det som är att något är riktigt jävla bra. Det måste vara målet för de flesta med kreativa yrken, det måste vara högsta betyg: att man får publiken att börja tänka. Att sätta bollar i rullning.

Jag blev inspirerad alltså. Jag tänker och känner för fulla muggar. Det är både skönt och lite läskigt. Som att försöka rita en karta över sig själv på något sätt. Samtidigt som det mesta av det som ska kartläggas är oerövrad mark än så länge. Man kan bara skissa och hoppas att det kommer funka, att det skulle vara bättre. Att savannen långt utanför kartan skulle passa fint i mitt drottningdöme. Eller att just den där floden vore himla strategisk.

Jag behöver ett stort papper misstänker jag. Och jag behöver bygga upp en sjuhelsikes armé.