Like a breath of fresh air.

Livet är gott just nu. Ni vet, det går upp och det går ner.

Och efter alla turer
hit och dit så ser man till slut mönster. Det går nu när man är så gammal att saker kan bilda mönster. Nu har jag ju varit stora tjejen i ganska många år ren.



Livet är som en enda stor lunga. En lunga som tar enorma andetag. Och för varje inandning kommer en utblåst och det är den här rytmen som är mönstret.
Ibland andas man in i ett skönt och lugnt andetag. En suck av avkoppling liksom. Sen är det som en enda brinnande låga av eldandning som bränner och stressar.



Men det lustiga mönstret som jag vaskat fram är liksom ett sånt där tyg med vävt mönster. På baksidan så är det som ett negativ av framsidan. Det kan kännas så ibland att när jobbet är uppsidan av tyget så blir fritiden baksidan (och med baksidan menar jag exempelvis att man är för krasslig för att träna, man har ett bombnedslag hemma som man inte fixar att ta i tu med och blir sur så fort man kommer hem, man är för trött när man kommer hem för att göra annat än att mysa med sitt barn fram tills läggdags, man är pank). När allt är frid och fröjd i hemmet är baksidan av tyget på jobbet (och det betyder alltså att man längtar hem så mycket att man har svårt att hitta motivationen framför det ergonomiska tangentbordet med muspinnen).



Balans då. Rytmiska andetag, lagom djupa, ända ner i magroten. Det kanske inte är så upphetsande ändå...