Om innebandy

Jag spelar innebandy på söndagarna. Jag har gjort det ett par år i samma härliga lag. Vi är runt fjorton kvinnor mellan 28 och 60. Det är ingen hemlighet att just innebandyspelandet är det som hållit mig på en åtminstone godtagbar konditionsnivå.
Det finns många orsaker till detta. Dels är det ju regelbundenheten, det går aldrig för långt mellan träningspassen och sommarlovet är typ sex veckor, vilket inte är tillräckligt långt för att förfalla.
Dels är det laget. Har man gett sig in i leken måste man komma. Man kan inte svika laget. Jäkligt bra morot.
Och det viktigaste: det är inte så att vi är där på kafferep. Dom här tjejerna tar det på allvar. Snacka kan man göra efteråt i omklädningsrummet.
Och jag blir så himla glad. Det är så fint. Alla kommer dit, det sista man gör på hela helgen, nån annan får natta barnen, det blir ingen middag, inget söndagsmys. Istället blir det en timmes hårdträning, blåmärken, sträckningar, svett.
Och efteråt går vi ut till parkeringen där det står ett gäng Volvobilar i kombimodell med en barnstol på vardera passagerarsäte.
Det är så rart på.