Sedan vi köpte hus har vårt (och med vårt menar jag mitt) införskaffande av magasin med inredningsinnehåll ökat med ca. 90%. Tidigare kanske jag köpt en eller två om året men på toaletterna (vad gör dom där inne?) och i högar vid sängen ligger åtminstone ett tjugotal. De ska fungera som inspiration. Den uppgiften uppfyller dom i ca. 10 % av fallen. Mycket enkel matematik ger att jag kunde struntat i att öka på inköpen av tidningarna; summan av inspirationen är konstant.
Vissa artiklar visar bilder på helt fantastiska hem. Hem där folk har inrett enorma badrum med spegelväggar och glashyllor med rader av cowboy boots framför. Hem med en planlösning som kan rendera utlösning. Med en takhöjd som ger en svindel. Fantastiska, unika hem.
Andra artiklar (ca två per tidning) porträtterar dötråkiga hem. Och dessa hem är tyvärr överrepresenterade i inredningsjournalistiken. Det kallas Shabby Chic. Något tristare, blekare och opersonligare får man leta efter.
Shabby Chic innebär att du målar allting vitt. Allt ska vara vitt, glasflaskor, tyger, sänggaveln, handfatet, bord, stolar, filtar, dockor, afrikanska masker, mattan, fiskbensparketten, guldspegeln, skyltar av drivved med text på, teakhyllan. Allt allt allt.
Du tar en vanlig möbel,. gärna lite snirklig, och så målar du den vit. Sedan draperar du den i vitt tyg och slipar lite på hörnen så den inte ser nymålad ut. Då är den shabby. Och tydligen chic.
Tydligen blir det hemtrevligt, personligt och mysigt om allt är vitt. Jag fattar inte den kopplingen riktigt. Det ser ut som en bagare har nyst mitt i barkisbakandet. Det är inte hemtrevligt, det är inte personligt, det är vitt. Det är ingen unik idé, det är vitt. Det är inte kreativt, det är bara vitt.
Bilden lånad härifrån.
Det är inte min tekopp faktiskt.
No comments:
Post a Comment