Sommarlov!

En sån sommar!

Sommarlov, det var längesen! Men i år så.
Det var verkligen härligt att få vara lediga alla tre tillsammans så länge. Det känns nästan lite skumt. Som att man står utanför samhället på något sätt. Vi behöver inte jobba liksom. Men det gör vi ju, det blev alltså till slut vardag för oss också och tillbaka hem till stan.

Men när man haft semester så här länge är det nästan bara skönt. Även om det kändes vemodigt att åka hem till slut. Jag tycker att det känns väldigt ensamt faktiskt, såhär den andra dagen ensam med Nils.

Det finaste med denna sommar (förutom vår underbara resa till Gotland då) har varit att bo ihop med våra föräldrar så Nils har fått se dem dygnet runt och ha vardag med dom, och tvärtom, att de fick ha vardag med honom. De har fått mycket tid tillsammans och det känns fantastiskt! Jag tror verkligen på grejen att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det är ju så mycket enklare att ta hand om, stimulera och roa en liten om man är fler.

För att inte tala om det snillrika i att ju äldre man blir ju mer går man tillbaka till samma dygnsrytm man hade som bäbis. Dvs att man vaknar av sig själv i ottan. Så medan jag och Calle är halvdöda vid halv sju på morgonen efter att ha fått sömnen avbruten två, tre gånger så sitter våra föräldrar uppe och bara väntar på att Nils ska vakna. Alltså jag tror verkligen att detta är ett biologiskt programmerat flockbeteende.

Som sagt. Det krävs en by. Undrar vad mina föräldrar säger om att vi flyttar hem igen...?