Smekmånaden är över...

Usch.

Jag vill verkligen inte klaga.
Gladare och snällare barn får man leta efter. Och det är heller inte barnet jag vill klaga på. Det är nu efter snart åtta månader som jag märker den största skillnaden gällande hur livet förändrats i samband med barnets ankomst.

Jag tycker så synd om mig själv som har en man som nästan bara jobbar kvällar och helg. Det har liksom inte alltid varit så, därför har det varit lite av ett plötsligt uppvaknande att han gör det just nu.

Den där gnagande känslan jag hade av att plötsligt känna att det kanske var något som hette egen tid som jag behövde har äntligen röjt orsaken till att den uppkom. Plötsligt var det bara så att jag satt hemma varje kväll. Själv (obs, inte egen tid...) förutom med bäbis. Och det är som sagt inget spektakulärt med bäbisen, han är inte krävande på något annorlunda sätt än små bäbisar är krävande. Men det kan vara mer krävande på kvällen. Jag är trött, han är trött. Jag vill äta, han vill inte sitta själv på golvet. Jag vill vara för mig själv, jag måste vara hemma och natta barnet. Jag vill gå ut och roa mig, jag måste vara hemma och natta barnet.

Men nu ska jag vänja mig. Det är tre månader kvar av min underbara föräldraledighet, och jag ska göra det absolut mesta av den. Min tid med lille Nils på heltid är så pyttekort i det stora hela. Och det finns ju inget mysigare än att vara med en bäbis.

Som sover.