Lite la dolce vita...!

Det är ett tag sedan som jag fyllde år men det är ändå denna helgen som jag skall inkassera mina födelsedagspresenter. Därför sitter jag nu här framför datorn medan plättar blir stekta på spisen. Det är inte vårt telefonnummers slutsiffra som gäller på Ring så spelar vi denna lördag heller.

Vi ska senare under dagen äta lunch på något lyxigt ställe. Jag tänker mig kanske utsikten på Heaven 23 och det faktum att jag aldrig har ätit den där förbenade räkmackan.

Ikväll blir det sedan deckargåta på Nolhaga slott. Mycket spännande! Cluedo i verkligheten liksom. Jag är ju väldigt förtjust i Cluedo på brädspel, så det kan ju inte bli bättre. Jag hoppas på riktig Poirot-intervention på slutet.
Imorgon blir det mysig brunch på en liten gård utanför Åsa följt av Guys and dolls på Göteborgs Operan. Åh, det är också fantastiskt roligt! Framförallt hela grejen att sitta i en jättesalong och se på alla vackra ljusspel och den röda sammeten överallt. Hoppas man kan kasta en liten blick ner i orkesterbåset också.


Bild totalrippad från Göteborgs Operan.

Sjuk

Det är inte skoj att vara sjuk. Det kanske inte är ett överraskande uttalande.
Även om man ibland är supertrött och inte fattar hur man ska orka en hel vecka och i hemlighet önskar att man kunder skolka från jobbet, så är det riktigt trist att vara sjuk. Man kan ju inte göra något skoj, för så fort man glömmer bort sig och spenderar för lång tid på fötter i köket så blir man helt utmattad.

Samtidigt har man alldeles för gott om tid att komma på saker man skulle behöva göra. Som vissa inköp exempelvis. Eller man hittar recept på goda saker man vill baka. Eller andra praktiska ärenden de vore bra att få gjort. Men det blir bara dagtids-tv av alltihop. Och tyvärr är inte dagtids-tv vad det en gång varit. Puh, mina problem...

Ljusrosa och babyblått

Det har alltid varit solklart enkelt för mig. Bäbisar och små pojkar och flickor kan ha på sig vilka färger och mönster som helst, precis som vi vuxna. Ytterst få vuxna män tvekar på att ta på sig en röd tröja i oro över att dess könstillhörighet skulle verka oklar på något sätt. Dock är det ett utbrett problem bland vårdnadshavare till små människor under 1,5 år.

Jag har ju själv jobbat extra med att sälja barnkläder så jag vet faktiskt vad jag pratar om.
"Vart är vantarna till pojkar 10-12 månader?"
"Dom ligger i korgen där borta."
"Näe det finns bara röda vantar där."

Frågan är alltså egentligen, "Vart har ni vantar i storlek 10-12 månader som inte är röda?".
Och detta kan reta upp mig otroligt. Att vuxna människor har ett sånt behov av att klä små människor som man ännu inte vet någonting om alls enligt någon typ av standard som utgår ifrån vad som gömmer sig innanför blöjan. En flicka är väl en flicka även i en blå t-shirt? En pojke är fortfarande en pojke, trots att han har ett stort tryck i form av ett hjärta på bröstet? Ja, självklart. Vad det nu egentligen "är" att vara flicka eller pojke.

Frågan har av naturliga skäl blivit aktuell för mig nyligen. Och när man strosar runt på avdelningarna för kläder till nyanlända människor så finns tydliga ramar och gränser, vilket ju känns ytterst tryggt, man vill ju inte köpa fel plagg till sitt barn. De tydliga gränserna har inte så mycket med storlek att göra utan det finns en ljus, färgglad avdelning och så finns det en mörk och dyster avdelning.

Och det är här vi bromsar in hela historien lite grann och sätter en extra strålkastare på mig. Det är dags för bekännelsemonologen.

Vi vet ingenting om den lille som ligger och sparkar där inne. Blir du lång eller kort, mörk eller ljus, en lustigkurre eller revisor. Det enda vi vet är att den verkar fysiskt frisk, följer socialstyrelsens tillväxtkurva har ett normalt hjärtljud. Men vem han eller hon är vet jag och min man ingenting om. Att införskaffa kläder till "den" är ju i det fallet i sig svårt. Vad kan vår lilla bäbis tänkas tycka om? Själv är jag mer förtjust i färglada kläder, med ränder eller mönster. Min man verkar inne på samma spår. Den dystra avdelningen får inte så mycket uppmärksamhet av oss. Rött är fint. Ljusblått är väldigt fint. Gult, åh, det är sött. Men så utsätts jag för eldprovet. Usch, jag skäms, kan knappt återge denna händelse utan att bli lite röd om kinderna.

Min fina, fritänkande man håller upp den sötaste av pyjamasar framför mig. På vit botten huserar elefanter och fåglar och giraffer i turkost, grönt och rosa. Den är kantad runt halsen, ärmarna och fötterna med rosa kantband. Den är hur fin som helst, det sötaste man sett. Min man placerar den med rätta i "köpa"-högen.

Då kommer den över mig. Tvekan. "Men, om det blir en pojke då? Kan han ha den också?" Min man tittar på mig som om han plötsligt är ute och shoppar med en fullkomlig främling. Det är han på sätt och vis också, en hormonstinn främling. Som inte är kapabel att fatta överlagda beslut, som inte längre minns vem hon är. Rosa har för mig alltid varit den finaste färgen och nu skulle jag förvägra min kanske-son den.

Som tur är har denna främling inte alltid så mycket att säga till om. Så nu ligger här en hög med superfina, mjuka, pyttesmå kläder. Och det finaste plagget i hela högen bland de röda byxorna, ljublåa bodyn och vita strumporna. Som jag inte kan låta bli att fingra på. Där ligger den. Pyjamasen.


Undrar vem du är, du som ska ha den på dig. Hoppas du gillar safaridjur på dina kläder.

Avec mes souvenirs

Det är fint det där med fina minnen. Och det är ju ofta dofter som triggar igång dom. Det kan vara en parfym, en vindpust, en maträtt, vad som helst som har en doft. Eller en lukt. Eller en stank.

Hela hösten luktar ganska mycket och triggar igång mycket minnen. Ofta är hösten en tid då bra grejer händer. Jag blev tillsammans med min man på hösten, vi gifte oss på hösten, jag fyller år på hösten, man börjar om på hösten det är ju skolstart till exempel. En höst hade jag ett väldigt roligt jobb. Vi var i Rom på hösten för några år sedan. Det är bokmässa. Upptakt till julen. Jag gick hos psykolog och fick ordning på saker och ting en höst.
Lika mycket bra saker skulle man kunna säga om andra årstider. Men luktar de lika mycket? Luktar slasket i Mars så mycket egentligen? Inte mer än det ser fult ut.

Förra hösten var vi i Grythyttan. Det var ett riktigt härligt ljus i mörkret. Till på köpet snöade det. Nu när den riktiga hösten träder in, så känner man den där doften, av fräsch och isig förruttnelse. Det är både kallare och varmare än vad man tror. Och precis den här dagen triggar igång minnet av hur det var när vi var i Grythyttan.

Ätit krabba

Mmm har käkat lite superfärsk krabba idag. Det är det svarta fåret bland skaldjur. Den har lite dåligt rykte att vara lite mindre gångbar, men kan om den behandlats korrekt vara fantastiskt gott. Den fjäskar aldrig och kan vara lite kärv.
Den ser ju inte heller alls ut som de andra skaldjuren som liksom bygger på en helt annan princip, alltså långsmal kropp och stort huvud. Krabban är lite som en huvudfoting man ritade när man var liten. En enda stor cirkel med ben runt om. Krabban är lite som en sol.

Det är fel.

Jag tycker det är så hemskt, så fruktansvärt fel, att den statistiskt sett farligaste människan i min omgivning, som jag löper störst risk att bli utsatt för våld av eller bragd om livet av, skulle vara mannen jag delar allt med. Säng, bankkonto, drömmar om framtiden. Allt.

Hur blir det så?

Ditto

Patrick Swayze har tragiskt dött igår. Jag känner mig märkbart berörd av detta. Men det finns minst två produktioner han var med i som har haft en otrolig påverkan på mig så det är nog inte så konstigt.



1) Nord och Syd.
Majgodd... Som jag älskade den serien. Jag fick titta på den när jag var väldigt ung faktiskt, på den fronten var mina föräldrar väldigt liberala. Jag lekte Southern Bell i åratal efter det. Med den självklara stora kärleken Orry Main. Hans kämpande genom åratal och krig och att Madeleine tvingats gifta sig med svinet Justin (spelad av David Carradine som ju också avled för inte så längesedan, fast under lite andra omständigheter) var trollbindande för en liten flicka. Och så vacker han var när han haltade fram med käpp i sin gråa, prydliga sydstatsuniform. Puh...

2) Dirty Dancing
Ja det var väl inte så överraskande direkt. Men ändå. Hans sorgsna blick, rufsiga hår, otroliga kropp. Hans trasiga historia. Och som han höll i Baby. Som han tittade på henne. Och som han dansade med henne. Det är porr för trettonåriga flickor. Till och med när han såg nedlåtande på henne när hon förklarade att hon "Carried a water melon" så tittade han på henne. Allt det här känns samtidigt lite skumt, för jag inser som 29-åring att Patrick är två år yngre än min egen pappa. Det var kanske tur att jag inte visste det då.

På något sätt måste man ju fått hela sin idealbild av kärlek genom detta. Jag har ju alltid varit svag för känslosamma män. Läste idag att han varit gift med sin fru sedan 1975. Ja då brinner det ju till lite extra. Som om han plötsligt var Johnny eller Orry som jagade kärleken och att den varade för evigt som hans agerande lovade att den skulle.
I och med att jag är övertygad om att den livslånga kärleken existerar så blir jag så ledsen när den ska ta slut av sådana här orsaker. Men döden är väl å andra sidan aldrig välkommen. Alltid är det någon som blir kvar med brustet hjärta.
Jag tror dock att minnet av Patrick lever kvar för flera generationer tonårstjejer.

Vandrare, havet dig hälsar...

Som blivande förälder förväntas man nästan vilja flytta. Och vad jag förstått är det också väldigt vanligt att man gör det, gärna samma vecka som bäbisen är beräknad.
Jag har inte kännt att jag haft så bråttom på det planet, i alla fall inte för att vi bor för trångt. En nyfödd kräver inte så stora ytor direkt. Men visst, en drift att boa sipprar fram ibland och det känns framförallt som det vore praktiskt att få fixat de ommålningar och sånt i lägenheten vi redan planerat innan man drar in en liten känslig varelse.
Men så känner jag en stark längtan till havet. Och när jag sitter här med en kaffekopp i gassande solsken på en brygga på norra älvstranden så känns det "hem-likt" på nåt sätt. Det sätter ett gammalt hisingshjärta i brand. Kanske blir det en flytt trots allt... Den som lever får se!

En svärmorsdröm så smörig att man kan använda den till att steka pannkakor

Jag brukar försöka undvika att trash-talka folk i detta forum. Och gudarna ska veta att det har kliat i fingrarna ibland när jag tänker på människor som exempelvis Olle Ljungström, Alex Schulman och Angelina Jolie mfl.

Men Måns Zelmerlöf...? What's up with dat?

Ätstörd

Ofta kan man höra ifrån vårt kök någon av oss muttra samtidigt som man stänger igen dörren till antingen skafferiet eller kylskåpet; "Det finns inget gott".

Är hemma sjuk idag med en sjuka som verkar kraftigt "aptithämmande" kan vi säga. Men nu på eftermiddagen, när det börjar räta ut sig återkommer aptiten. Men då är det liksom inte vitkål eller groddar eller sojamjölk som känns smarrigt. Man vill ha nåt gott! Nåt som slinker ner. Enkelt. Inget sabla tuggande och knaprande.

Och hur mycket det än förvånar mig så här tre dagar efter beskedet om kolesterolet, och fast inga förhållningsregler gällande diet gavs till mig och fast läkaren knappt fäste någon som helst vikt vid värdet så har det påverkat mig. Varje ätbart ting analyseras i mig utifrån min otroligt bristfälliga kunskap om vad som vore snällt när det gäller kolesterol. Så då blir plötsligt det enkla, goda, som inte kräver tidigare nämnda tuggande inte heller aktuellt.

Min mamma och pappa som har viss kunskap om ämnet har båda förmanat: Inte äta räkrom!
Jaha, inte räkrom...Tack för tipset! Vad ska jag ta mig till!

Gubbsjuk

Då har man fått domen: högt kolesterol. Veckan innan 29-års dagen. Det lät lite väl vuxet för min smak.
Med mina gener är det ingen överraskning. Men ändå.
Jag tröstar mig med att det troligtvis har med mitt tillstånd att göra och att det kanske därför inte finns någon anledning att hetsa upp sig. Men ändå.

Inga mer ägg med Kalles på. Vilket kanske är lika bra, ägg med kaviar är ju ändå ägg med ägg på och låter ju faktiskt rätt äggligt. (Dedikerat till en läsare... ;)! You know who you are...)

För högt kolesterolvärde. Det är gubbigt.
Jag har lite för många vuxenpoäng på G nu. Måste bo kvar i vår tvåa ett tag till tror jag.

Surprise me!

Jag vill inte vara språkpolis, men det är jag nog.

Jag är ingen stavningsvirtuos, eller språkvetare på något sätt. Och visst blir det fel ibland, man har tappat en bokstav, satt kommatecknet fel eller satt orden i fel följd. Men åtminstone försöker jag korrekturläsa mina egna alster minst en gång.

Jag börjar bli supertrött på att många unga, svenska människor som är aktiva på webben inte har ens en grundläggande känsla för att lägga upp en text. Om än så kort som Facebook-statusen.
Visst, jag förstår att det finns många som har problem med att stava, men hur lång tid tar det att bara läsa igenom ordet lite långsammare? Då kan nog de flesta fånga upp en hel del av stavfelen. Och att sätta ut punkt och stor bokstav, är det såååå jobbigt verkligen?

Egentligen handlar inte detta om stavning och styckebildning för mig. Det handlar om många människors pinsamt låga förmåga att uttrycka sig i text. När jag tänker tillbaka på exempelvis mellanstadiet, gjorde vi inte annat än att öva på att bygga upp texter. Är det så få som minns något av de lektionerna?

När man tar nätet som ett enormt forum med allmän rätt att uttrycka sig fritt. Varför tar man inte chansen att verkligen uttrycka sig så man berör någon , att man når fram med ett budskap? Jag påstår inte att det är så jag skriver här, eller att de ämnen jag skriver om har sånt djup eller är av intresse för omvärlden. Och visst, man måste ju inte läsa folks inlägg om man tycker att de är störigt dåliga.
Men ändå!
Visa lite respekt för den som ska läsa! Sätt punkt mellan meningarna! Stor bokstav i början på namn! Sätt ihop sammansatta ord!

Tilläggskommentar: Kom på en grej till som stör mig: Dem och De. Hur svårt kan det vara? Man ger maten till DEM, men DE ger inte oss någonting!
Jag tror att många tror att det är finare och mer korrekt att skriva dem istället för dom. Men lösningen är inte alltid dem! Jag föredrar nog att man konsekvent skriver dom, för i svenskan nuförtiden är det är inte så laddat. Dem när det inte passar ser helt bängt ut.
Usch, sånt slarv!

IRL

Fy, den här Stureby-grejen gör mig så himla illa berörd.

Att ungas förmåga att konsekvensanalysera inte är fullt utvecklad innan 25 har jag läst, men dessa ungar måste ju ha tappat all vett och sans. Jag tycker synd om dem allihop, inte bara ett liv har tagit slut, utan tre. De måste totalt ha tappat greppet om vad som är verklighet och vad som är film. Men när någon dör, så är den alltid död.

Bulle i ugnen

Jag kanske ska ta bladet från munnen och outa mina framtidsplaner här på bloggen.

Nästa år bjuder på en större förändring i mitt liv. Jag ska äntligen bli mamma! Om allt går väl så smäller det i början på januari, så det är väl i och för sig inte säkert att det blir nästa år...
Men om oddsen ska se bra ut för att den lille ska bli elitidrottare så är det ju bäst om den kommer på första halvåret...

Sommartjöt igen!

Detta årets sommarpratare har varit riktigt bra tycker jag!
Vill särskilt peka ut Petra Mede, Kristian Luuk och Nour El-Refai. Men den som jag väntat mest på blev antagligen därmed också den största besvikelsen. Frida Hyvönen. Jag vet inte, du trollband inte direkt. Du upperätthöll inte mitt intresse alls. Det var synd. Jag orkade inte lyssna klart. Kanske försöker jag en gång till.

Underbara möten

Hur gick den spännande återföreningen då?

Fantastiskt skulle jag vilja säga. Ja det kan ni se själva. Det blev inte direkt några långa tysta pauser!

Emily och hennes kille Marc åkte upp till den lilla by i Connecticut som vi bodde i de två sista nätterna. Vi åt middag och hade jättetrevligt. Lite trippar nerför Memory Lane, men det var långtifrån det förflutna som samtalen kretsade kring.

De berättade att de inte bodde alls långt därifrån och att vi borde hälsa på dom dagen efteråt. Och spontana som vi är tog vi chansen att åka ända till NY state. Så där satt vi och åt lunch med utsikt över Hudson floden. En halvtimmes bilväg från NYC. Närmare än någon annan gång hittills i livet. De tog oss med ner till floden på en liten promenad. Och i fjärran ser man hela norra Manhattan upptorna sig mot den grådisiga himmelen.
Det var lockande som en skål marängsviss framför näsan när man bantar. Skulle vi?
Vi beslöt oss för att inte göra en lov in på Manhattan och spara det första mötet med NYC till ett senare mer seriöst försök. Det är vi nöjda med. Men vi har ju som sagt redan sett NYC.





Vad har jag lärt mig av detta då? Jo att återföreningar kanske inte behöver vara så läskiga. Det kan säkert vara så att man ofta inte har mer än det förflutna gemensamt, men det kan ju i och försig också fylla sin funktion.

För han går som en karl...

Nu har jag glömt bort hur man la in film på bloggen igen, men jag måste bara delge den här. Det känns mycket tryggt att ett av Europas största länder vilar i denna mans händer. Eller någon annan kroppsdel som han kanske finner mer lämplig.
Tack till David för det fantastiska tipset.

Tillbaka igen!

Nu sitter jag här igen med min (pardon, vår) lejongula lilla pärla i knät.

Har haft en mycket skön semester i tre och en halv vecka. Tio dagar USA, Boston, Cape Cod, Connecticut, ända till NY state... Trevligt! Och endast två kilo viktuppgång!

Sedan en vecka Skåne med loppisar och gräsklippning och spel.

Slutligen en vecka Lysekil med havets brus i örat och glitter i ögat. Dessutom en massiv insats i blåbärssnåret, verkar vara ett riktigt blåbärsår!

För er som har eran semester kvar önskar jag er en minst lika härlig som jag hade!

Semester

Nu är det semester! Underbara sommarsemester!
Och sicket väder vi har prickat in! Himla skönt att lägga kortvecka innan semestern, smart tips skulle jag vilja säga.
När man var liten var sommarlovet 10 veckor, och det kändes som oceaner av tid. Nu är man närmre trettio och tre och en halv vecka känns som oceaner av tid. Människans är ett anpassningsbart djur. Nature has a funny way of breaking what does not bend. Jag tror jag hade tyckt att det var lite läskigt att vara ledig i tio veckor nu faktiskt. Skulle nog inte komma ihåg mina arbetsuppgifter.

Hur som helst, Glad sommar!

Glad midsommar!

Så här såg det ut förra året. Ni kan ju själva notera att solen inte gassar direkt. Men det hör ju liksom till. Längtar efter köttbullar, gräddfil och jorgubbstårta!