Släpp nappen. Släpp snuttefilten. Släpp sargen.

Det finns en sak hos vår generation som skär i mitt hjärta. Jag tycker inte att jag är bakåtsträvare och gudarna ska vet att jag älskar min iphone. Men jag tror med hela mitt hjärta att det finns en poäng med att lägga den ifrån sig oftare än sällan.

Det finns en hel värld därute att upptäcka om vi bara någon gång höjde blicken från vår touch-skärm.
Så fort vi hamnar i en kö, går på toa (ja, det finns studier som visar att majoriteten av appar laddas ner på toaletten), medan vi äter, medan tjejen kollar på skor. Och rätta mig om jag har fel, jag trodde de flesta egentligen tycker facebook ofta är lite tråkig? Varför så viktigt att få senaste uppdateringen då? Och vem skulle sätta sig och spela världens absolut tristaste spel Alfapet tillsammans med sin familj? Varför är det då så roligt på telefonen? Om man satt och drömde sig igenom skolan, varför känner man att man tvångsmässigt måste googla sig till kortfattad information kring vafasen som helst, vad hände med att fundera och resonera?

Att bara stanna upp någon gång och inte göra någonting, inte ta in ny information, inte läsa en blogg, spela ett spel, kolla fejan. Jag är fullkomligt övertygad om att det är i tristess kreativitet föds. Om vi aldrig bara stannar upp i ica-kön och tänker en tanke hur ska vi kunna skapa allt det där nya? Hur ska vi kunna komma på något nytt? Att bara titta sig omkring på sina medmänniskor, höra deras samtal se på barnen som leker i sin fantasi på bussen, det är också underhållning. Vart tar vi vägen när vi blir totalt osynliga för varandra.

Och apropå barn. Det är här det fullkomligt svämmar över för mig. Det är katastrof, det är hemskt.
Att ha en iphone fastklistrad i sin handflata när man umgås med barn är snudd på lika illa som att vara berusad i min värld. Man är där, men man är inte där. Man sitter på lekmattan brevid barnet men man är inte där. För barnet är inte tillräckligt kul och intressant för att få uppmärksamheten. Och barnet är inte dummare än att det fattar detta. Om man måste sitta och spela wordfeud för att stå ut med att vara med sitt barn kanske man inte borde ha barn?

Vilken bild har våra barn av oss, av oss som föräldrar och av oss som vuxna? Att det är okej när man är vuxen att sitta och inte lyssna på samtalet i vår familj? Att det som vuxen är viktigt att vara konstant underhållen, att minsta stund i väntan måste maximeras. Att det är tråkigt att rita med sina barn.

Jag var hos doktorn häromdagen. I väntrummet med mig satt en kvinna i min egen ålder med en sjuk fyraårig dotter. Dottern var trött och så snäll. Hon satt i en stol och stirrade rakt framför sig. Ibland frågade hon sin mamma hur länge de suttit där. Och ibland frågade hon om det var lång tid kvar. Mamman mumlade "Vet inte" varvat med suckar och kommentarer om att de väntat alltför länge. Stackars mamman faktiskt. Att sitta där med sitt sjuka barn. Det är klart att hon måste få fly in i sin iphone under heeela tiden de satt där. Inte en sekund släppte hon blicken ifrån den förrän doktorn kom och ropade in dem. I en kvart kanske.
När jag kom ut från min läkare och sedan skulle vänta på att ta prover satt mamman och den fina dottern även där. Flickan gick runt från stol till stol och provade dem allihopa. Mamman satt och glodde ner i sin iphone.
När jag kom ut från provtagningen och skulle vänta på resultatet satt de där igen. Mamman var där utan att vara där. Inte ens med ett sjukt barn kunde hon lägga ner den. Efter ytterligare tio minuter förbarmade den fina mamman sig. "Kom, gumman, ska jag visa dig en sak". Flickan hoppade upp i sin mammas knä och mamman satte på barnprogram på sin iphone.

Är det bara jag som tycker detta är en otroligt sorlig utveckling? Vad hände med att prata med sina barn? Om tio år kommer samma mamma böna och be hennes dotter om att prata med henne. Hon kommer undra varför dottern inte vill äta middag med dom utan alltid sitter i sitt rum framför datorn. Hon kommer undra varför dottern inte kan bete sig på släktsammankomsterna.

Och så har vi så svårt att få ihop våra liv. Vi behöver matkasse och städhjälp. Istället för att sitta brevid och iphona medan sitt barn leker kanske man kan byta lakan tillsammans och leka att det nya påslakanet är ett hav som böljar? Som exempel bara. Byt ut hälften av tiden med iphonen till praktiska göromål så kommer du aldrig ha tidsbrist.
Wake up and smell the coffee eller nåt.

Livet är det som pågår medan du iphonar.