Fantastiska låttexter #2

En kollega till mig, man, singel, runt trettiofem, får mig att tänka på denna låten nästa varje dag. Och det är jag så tacksam för, för detta är en fantastisk låt! Vad han (ovetandes) gör som triggar igång mitt minne är att säga att det antagligen blir en helt vanlig dag idag igen.

Som bisats, men kanske av vikt för mitt intresse i denna låt är att jag själv har i flera år brottats med känslan av att inte kunna identifiera vad som egentligen är "en vanlig dag". En viss typ av upprepning: man går upp, äter frukost, jobbar, hem igen, äta, TV, visst, ramen är samma. Men en helt vanlig dag? Ingen är den andra lik!



Abba - The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)

För ungefär 8 år sedan blev jag tillsammans med min man. Denna sång tänkte jag mycket på då. Dagen innan. Dagen innan allt! Vad gjorde du då? Dagen innan Olof Palme sköts, vem minns den? Dagen innan de gjorde graviditetstestet som var positivt. Dagen innan de träffade den där personen som skulle visa sig förändra hela ens liv.
Jag har tänkt och tänkt, och redan från början var det kört! Jag kom inte ihåg. Den dagen är utraderad från kartan. Visst fanns det ett före, och det är mycket minnesvärt. Men just den där dagen (en vanlig dag?) är ett töcken.

En annan orsak till varför detta är en fantastisk låt är det tidsdokument den är. Kolla på Dallas, röka cigaretter, läser böcker av Marilyn French, "letters to be read", liksom, högar av brev, kanske ett fax till och med, det kan man bara föreställa sig. Det stinker svunnen tid, det stinker 80-tal. Bara det att tåget kommer i tid liksom...

Det är alltså i detta fallet hela låten som jag tycker är det bästa med texten om ni hajar vad jag säger. Inte bara en enskild strof alltså.
Det skulle vara det där om den sjunde cigaretten då....

Texten i sin helhet:

The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)

I must have left my house at eight, because i always do
My train, I am certain left the station, just when it was due.
I must have read the morning paper going into town
And having gotten through the editorial, no doubt, I must have frowned.

I must have made my desk around a quarter after nine
With letters to be read and heaps of papers waiting to be signed.
I must have gone to lunch, at half past twelwe, the usual place, the usual bunch
And still on top of this, I am pretty sure it must have rained,
The day before you came.

I must have lit my seventh cigarette at half past two
And half the time I never even noticed I was blue
I must have kept on draggin through the business of the day
And without really knowing anything, i hid a part of me away

At five I must have left, there's no exception to the rule
A matter of routine, I have done it ever since I finished school.
The train back home again, undoubtedly I must have read the evening paper then
Oh, yes, I'm sure my life was well within its usual frame
The day before you came

I must have opened my front door at eight o'clock or so.
And stopped along the way to by some Chinese food to go
I am sure I had my dinner watching something on TV
There's not I think a single episode of Dallas that I didn't see.

I must have gone to bed around a quarter up to ten.
I need a lot of sleep and so I like to be in bed by then
I must have read a while, the latest one by Marilyn French or something in that style
It's funny, but I had no sense of living without aim.
The day before you came.

And turning out the light, I must have yawned and cuddled up for yet another night
And ratteling on the roof I must have heard the sound of rain.
The day before you came.