Men det här med att vrida klockan fram och tillbaka, vad är det för dumt påhitt egentligen?
Det är bara ett störigt moment som man måste hålla reda på och som kan ställa till det för folk.
För det första ska man ha koll på fram eller tillbaka.
För det andra, exakt när man ska genomföra själva vridandet.
Och den stora frågan, vad är det bra för? Nu har vi alltså vridit tillbaka klockan en timme, klockan sju på morgonen är egentligen åtta. Fem på eftermiddagen är klockan sex. Detta ger att dagsljuset nu helt och hållet koncentreras till kontorstid. Precis när man kommit in på jobbet blir det ljust och det håller i sig lagom till fyra fem, när man går hem, för att citera min son, det är "möök". Becksvart, är nyansen.
Tadaaa!
Monday, October 31, 2011
Sunday, October 30, 2011
Höst i huvudstad
Vi har uppenbarligen börjat veckopendla till Stockholm på sistone. Det har varit fantastiskt härligt och gått så otroligt smidigt att resa med en ettochetthalvtåring, men det får nog ändå bli en paus nu. Man blir lite trött av att resa...
Tåg är ändå färdmedlet som går vinnande ur striden som överlägset bästa. Framförallt går inte barnvagnen sönder under resans gång...
Friday, October 28, 2011
Jag har aldrig...
...haft särskilt mycket svarta kläder. Tycker det blir lite trist att många ofta väljer det svarta av bara farten. Men det är nåt med denna hösten som gör mig sugen på det.
Mera svart. Så får det bli.
Mera svart. Så får det bli.
Thursday, October 27, 2011
VAB
Premiär idag, min första vab! Och imorgon blir det min andra. Även om idag inte direkt var en hel dag, jag jobbade ändå till halv två, men sen hem och ta hand om niagara fallen från näsan.
Imorgon måste jag också hålla mig hemma, man kan inte skicka iväg en liten till dagis som måste snytas varannan minut.
Sedan bär det nog ändå av till faster i Stockholm igen.... Där kan man allt vara sjuk!
Imorgon måste jag också hålla mig hemma, man kan inte skicka iväg en liten till dagis som måste snytas varannan minut.
Sedan bär det nog ändå av till faster i Stockholm igen.... Där kan man allt vara sjuk!
Wednesday, October 26, 2011
Fantastiska låttexter #3
Då var det dags igen...
Denna gången ska jag inte tråka ut er med en hel tradig visa, utan det är enkom en strof (i en i övrigt mycket bra låt iofs) som jag vill belysa.
Textraden är väl i och för sig inte något jag själv känner igen mig i, men jag har sett det hända, på andra. Det är lite av en universell sanning på något sätt. Och det är sorligt, och det funkar även åt andra hållet (kanske är det där jag fått min släng av sleven i så fall). Och varje gång jag hör denna strof så drar jag en suck och tänker, ja så är det.
Emmylou Harris - Easy from now on (Susanna Clark & Carlene Carter Routh, 1978)
Strofen jag tänker på är en del av refrängen: "It's gonna be easy to fill, the heart of a thirsty woman. Harder to kill the ghost of a no good man."
Ja, bannemej, det är det. Man ser dom, de brustna, de brutna, de som går på ytterligare en nit när de äntligen tagit sig ur den första. Hur lätt det är att vilja slappna av, lita på någon, hoppas igen. Men samtidigt, det där gamla spöket sitter som intatuerat på ryggraden som ett konstant minne av vad som kan hända och man sover med ena ögat öppet så att säga. Kanske en dörr på glönt dessutom.
Saker folk gör mot varandra alltså...
Texten i sin helhet:
There he goes gone again
Same old story's gotta come to an end
Lovin' him was a one way street
But I'm gettin' off where the crossroads meet
It's a quarter moon in a ten cent town
Time for me to lay my heartaches down
Saturday night gonna make myself a name
Take a month of sundays to try and explain
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy; It's gonna be easy from now on
Raw as whip but clean as a bone
Soft to touch when you take me home
When the mornin' comes and it's time for me to leave
Don't worry 'bout me, I got a wild card up my sleeve
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy, It's gonna be easy
It's gonna be easy from now on
Denna gången ska jag inte tråka ut er med en hel tradig visa, utan det är enkom en strof (i en i övrigt mycket bra låt iofs) som jag vill belysa.
Textraden är väl i och för sig inte något jag själv känner igen mig i, men jag har sett det hända, på andra. Det är lite av en universell sanning på något sätt. Och det är sorligt, och det funkar även åt andra hållet (kanske är det där jag fått min släng av sleven i så fall). Och varje gång jag hör denna strof så drar jag en suck och tänker, ja så är det.
Emmylou Harris - Easy from now on (Susanna Clark & Carlene Carter Routh, 1978)
Strofen jag tänker på är en del av refrängen: "It's gonna be easy to fill, the heart of a thirsty woman. Harder to kill the ghost of a no good man."
Ja, bannemej, det är det. Man ser dom, de brustna, de brutna, de som går på ytterligare en nit när de äntligen tagit sig ur den första. Hur lätt det är att vilja slappna av, lita på någon, hoppas igen. Men samtidigt, det där gamla spöket sitter som intatuerat på ryggraden som ett konstant minne av vad som kan hända och man sover med ena ögat öppet så att säga. Kanske en dörr på glönt dessutom.
Saker folk gör mot varandra alltså...
Texten i sin helhet:
There he goes gone again
Same old story's gotta come to an end
Lovin' him was a one way street
But I'm gettin' off where the crossroads meet
It's a quarter moon in a ten cent town
Time for me to lay my heartaches down
Saturday night gonna make myself a name
Take a month of sundays to try and explain
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy; It's gonna be easy from now on
Raw as whip but clean as a bone
Soft to touch when you take me home
When the mornin' comes and it's time for me to leave
Don't worry 'bout me, I got a wild card up my sleeve
It's gonna be easy to fill
The heart of a thirsty woman
Harder to kill the ghost of a no good man
And I'll be ridin' high in a fandangled sky
It's gonna be easy, It's gonna be easy
It's gonna be easy from now on
Tuesday, October 25, 2011
Det här med surrogatmammor...
Det väcker många tankar.
Jag tittade såklart på SVT serien "Barn till varje pris" igår. En väldigt välgjord produktion måste jag tillägga.
Det är alltså ett par i serien som vänt sig till en förmedling i Mumbai som förmedlar surrogatmammor för att få sin dröm om barn uppfylld. Jag vet inte ifrån vem ägget och spermien härstammar ifrån, men det är inte surrogatmamman som bidragit med ägget om jag uppfattat det hela rätt. Kanske är någon av de blivande papporna den som bidragit med spermabiten.
Och jag vet inte om jag tyckt att det var skillnad om de hade en amerikansk surrogatmamma. Kanske, nån annan känsla får jag. Är hon inte lika utsatt? Är hon inte lika utnyttjad? Det är ju fortfarande en kvinna som ställer sin kropp till förfogande.
Men det här med att betala någon pengar för att bära ett barn, man köper verkligen ett koncept. Är det en win/win verkligen. Är det prostitution? En kropp till salu. Först ett embryo till salu, sedan en ugn.
Man liksom skapar ett barn man sedan kan adoptera?
Det finns ju kulturella aspekter, kanske är sådana här frågor inte så allvarliga i andra delar av världen, vad vet jag.
Som sagt det väcker otroligt många frågor. Jag vet inte vart jag står. Jag känner bara att det blir så otroligt krångligt. Ska det vara så krångligt att komma till världen? Och vart går egentligen gränsen mellan barnets rättigheter och den påhittade rätten till ett barn. Men det är klart att jag önskar att alla kunde få sin stora önskning uppfylld. Och jag betvivlar inte att någon av dessa människor blir en underbar mamma eller pappa.
Åh, jag vet, det är så känsligt det här. Såna känsliga frågor. Och vad vet jag, jag har aldrig stått där och övervägt alla alternativ. Alla alternativ som prövats innan till sist detta alternativ återstår. Men man kan inte bara ha den här debatten mellan människor som har svårt att få barn. Alla människor måste få vara med och uttrycka sig, det är ju vi tillsammans som ska komma överens om vad som är rätt och fel, vad som ska få vara ok och inte. Även jag, som sitter här och skriver med ett litet skatteverk sovande i sin säng ovanför mig. Även om det gått bra för mig så är jag inte fri från en magkänsla.
Jag får dra detta i min egen långbänk lite till. Men jag önskar alla familjer i programmet ett stort lycka till i förverkligandet av den stora drömmen.
Jag tittade såklart på SVT serien "Barn till varje pris" igår. En väldigt välgjord produktion måste jag tillägga.
Det är alltså ett par i serien som vänt sig till en förmedling i Mumbai som förmedlar surrogatmammor för att få sin dröm om barn uppfylld. Jag vet inte ifrån vem ägget och spermien härstammar ifrån, men det är inte surrogatmamman som bidragit med ägget om jag uppfattat det hela rätt. Kanske är någon av de blivande papporna den som bidragit med spermabiten.
Och jag vet inte om jag tyckt att det var skillnad om de hade en amerikansk surrogatmamma. Kanske, nån annan känsla får jag. Är hon inte lika utsatt? Är hon inte lika utnyttjad? Det är ju fortfarande en kvinna som ställer sin kropp till förfogande.
Men det här med att betala någon pengar för att bära ett barn, man köper verkligen ett koncept. Är det en win/win verkligen. Är det prostitution? En kropp till salu. Först ett embryo till salu, sedan en ugn.
Man liksom skapar ett barn man sedan kan adoptera?
Det finns ju kulturella aspekter, kanske är sådana här frågor inte så allvarliga i andra delar av världen, vad vet jag.
Som sagt det väcker otroligt många frågor. Jag vet inte vart jag står. Jag känner bara att det blir så otroligt krångligt. Ska det vara så krångligt att komma till världen? Och vart går egentligen gränsen mellan barnets rättigheter och den påhittade rätten till ett barn. Men det är klart att jag önskar att alla kunde få sin stora önskning uppfylld. Och jag betvivlar inte att någon av dessa människor blir en underbar mamma eller pappa.
Åh, jag vet, det är så känsligt det här. Såna känsliga frågor. Och vad vet jag, jag har aldrig stått där och övervägt alla alternativ. Alla alternativ som prövats innan till sist detta alternativ återstår. Men man kan inte bara ha den här debatten mellan människor som har svårt att få barn. Alla människor måste få vara med och uttrycka sig, det är ju vi tillsammans som ska komma överens om vad som är rätt och fel, vad som ska få vara ok och inte. Även jag, som sitter här och skriver med ett litet skatteverk sovande i sin säng ovanför mig. Även om det gått bra för mig så är jag inte fri från en magkänsla.
Jag får dra detta i min egen långbänk lite till. Men jag önskar alla familjer i programmet ett stort lycka till i förverkligandet av den stora drömmen.
Sunday, October 23, 2011
Thursday, October 20, 2011
Hösten är på riktigt här nu!
Och vet ni hur jag vet det?
För det är bröllopsdag och det var definitivt en underbar höstdag!
För det är bröllopsdag och det var definitivt en underbar höstdag!
Monday, October 17, 2011
Fantastiska låttexter #2
En kollega till mig, man, singel, runt trettiofem, får mig att tänka på denna låten nästa varje dag. Och det är jag så tacksam för, för detta är en fantastisk låt! Vad han (ovetandes) gör som triggar igång mitt minne är att säga att det antagligen blir en helt vanlig dag idag igen.
Som bisats, men kanske av vikt för mitt intresse i denna låt är att jag själv har i flera år brottats med känslan av att inte kunna identifiera vad som egentligen är "en vanlig dag". En viss typ av upprepning: man går upp, äter frukost, jobbar, hem igen, äta, TV, visst, ramen är samma. Men en helt vanlig dag? Ingen är den andra lik!
Abba - The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
För ungefär 8 år sedan blev jag tillsammans med min man. Denna sång tänkte jag mycket på då. Dagen innan. Dagen innan allt! Vad gjorde du då? Dagen innan Olof Palme sköts, vem minns den? Dagen innan de gjorde graviditetstestet som var positivt. Dagen innan de träffade den där personen som skulle visa sig förändra hela ens liv.
Jag har tänkt och tänkt, och redan från början var det kört! Jag kom inte ihåg. Den dagen är utraderad från kartan. Visst fanns det ett före, och det är mycket minnesvärt. Men just den där dagen (en vanlig dag?) är ett töcken.
En annan orsak till varför detta är en fantastisk låt är det tidsdokument den är. Kolla på Dallas, röka cigaretter, läser böcker av Marilyn French, "letters to be read", liksom, högar av brev, kanske ett fax till och med, det kan man bara föreställa sig. Det stinker svunnen tid, det stinker 80-tal. Bara det att tåget kommer i tid liksom...
Det är alltså i detta fallet hela låten som jag tycker är det bästa med texten om ni hajar vad jag säger. Inte bara en enskild strof alltså.
Det skulle vara det där om den sjunde cigaretten då....
Texten i sin helhet:
The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
I must have left my house at eight, because i always do
My train, I am certain left the station, just when it was due.
I must have read the morning paper going into town
And having gotten through the editorial, no doubt, I must have frowned.
I must have made my desk around a quarter after nine
With letters to be read and heaps of papers waiting to be signed.
I must have gone to lunch, at half past twelwe, the usual place, the usual bunch
And still on top of this, I am pretty sure it must have rained,
The day before you came.
I must have lit my seventh cigarette at half past two
And half the time I never even noticed I was blue
I must have kept on draggin through the business of the day
And without really knowing anything, i hid a part of me away
At five I must have left, there's no exception to the rule
A matter of routine, I have done it ever since I finished school.
The train back home again, undoubtedly I must have read the evening paper then
Oh, yes, I'm sure my life was well within its usual frame
The day before you came
I must have opened my front door at eight o'clock or so.
And stopped along the way to by some Chinese food to go
I am sure I had my dinner watching something on TV
There's not I think a single episode of Dallas that I didn't see.
I must have gone to bed around a quarter up to ten.
I need a lot of sleep and so I like to be in bed by then
I must have read a while, the latest one by Marilyn French or something in that style
It's funny, but I had no sense of living without aim.
The day before you came.
And turning out the light, I must have yawned and cuddled up for yet another night
And ratteling on the roof I must have heard the sound of rain.
The day before you came.
Som bisats, men kanske av vikt för mitt intresse i denna låt är att jag själv har i flera år brottats med känslan av att inte kunna identifiera vad som egentligen är "en vanlig dag". En viss typ av upprepning: man går upp, äter frukost, jobbar, hem igen, äta, TV, visst, ramen är samma. Men en helt vanlig dag? Ingen är den andra lik!
Abba - The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
För ungefär 8 år sedan blev jag tillsammans med min man. Denna sång tänkte jag mycket på då. Dagen innan. Dagen innan allt! Vad gjorde du då? Dagen innan Olof Palme sköts, vem minns den? Dagen innan de gjorde graviditetstestet som var positivt. Dagen innan de träffade den där personen som skulle visa sig förändra hela ens liv.
Jag har tänkt och tänkt, och redan från början var det kört! Jag kom inte ihåg. Den dagen är utraderad från kartan. Visst fanns det ett före, och det är mycket minnesvärt. Men just den där dagen (en vanlig dag?) är ett töcken.
En annan orsak till varför detta är en fantastisk låt är det tidsdokument den är. Kolla på Dallas, röka cigaretter, läser böcker av Marilyn French, "letters to be read", liksom, högar av brev, kanske ett fax till och med, det kan man bara föreställa sig. Det stinker svunnen tid, det stinker 80-tal. Bara det att tåget kommer i tid liksom...
Det är alltså i detta fallet hela låten som jag tycker är det bästa med texten om ni hajar vad jag säger. Inte bara en enskild strof alltså.
Det skulle vara det där om den sjunde cigaretten då....
Texten i sin helhet:
The day before you came (Andersson/Ulvaeus, 1982)
I must have left my house at eight, because i always do
My train, I am certain left the station, just when it was due.
I must have read the morning paper going into town
And having gotten through the editorial, no doubt, I must have frowned.
I must have made my desk around a quarter after nine
With letters to be read and heaps of papers waiting to be signed.
I must have gone to lunch, at half past twelwe, the usual place, the usual bunch
And still on top of this, I am pretty sure it must have rained,
The day before you came.
I must have lit my seventh cigarette at half past two
And half the time I never even noticed I was blue
I must have kept on draggin through the business of the day
And without really knowing anything, i hid a part of me away
At five I must have left, there's no exception to the rule
A matter of routine, I have done it ever since I finished school.
The train back home again, undoubtedly I must have read the evening paper then
Oh, yes, I'm sure my life was well within its usual frame
The day before you came
I must have opened my front door at eight o'clock or so.
And stopped along the way to by some Chinese food to go
I am sure I had my dinner watching something on TV
There's not I think a single episode of Dallas that I didn't see.
I must have gone to bed around a quarter up to ten.
I need a lot of sleep and so I like to be in bed by then
I must have read a while, the latest one by Marilyn French or something in that style
It's funny, but I had no sense of living without aim.
The day before you came.
And turning out the light, I must have yawned and cuddled up for yet another night
And ratteling on the roof I must have heard the sound of rain.
The day before you came.
Knut i magen
Har återigen varit världens sämsta mamma mellan kvart över sju och halv åtta på morgonen. Morgonstressen och det tidigare nämnda dagislämnandet tär på mig. Jag blir dr Jekyll och Mamma Hyde direkt.
Så om jag var en ettåring som inte vill ta på sig byxorna eller borsta tänderna i exakt det ögonblick det passar min mamma så skulle inte jag lyssna på mig själv eller mina "hot" och förmaningar heller.
Barnet blir glad av att bli lämnad på dagis, tror jag det efter den behandlingen.
På jobbet framför datorn bränner tårarna i ögonen.
Sedan på lunchen inleder kollegorna en diskussion om ockupationen av Wallstreet och om hur föräldrar tagit död på sig själva och sina barn för att de inte fann nån annan utväg ur fattigdom och svält.
Och pojken i Ljungby... En fyraåring som blivit mördad i en skogsdunge...
Näe fy. Det var många känslor idag.
Så om jag var en ettåring som inte vill ta på sig byxorna eller borsta tänderna i exakt det ögonblick det passar min mamma så skulle inte jag lyssna på mig själv eller mina "hot" och förmaningar heller.
Barnet blir glad av att bli lämnad på dagis, tror jag det efter den behandlingen.
På jobbet framför datorn bränner tårarna i ögonen.
Sedan på lunchen inleder kollegorna en diskussion om ockupationen av Wallstreet och om hur föräldrar tagit död på sig själva och sina barn för att de inte fann nån annan utväg ur fattigdom och svält.
Och pojken i Ljungby... En fyraåring som blivit mördad i en skogsdunge...
Näe fy. Det var många känslor idag.
Sunday, October 16, 2011
SJ
Ooohh, ett inlägg om SJ, vart ska det sluta?
Jag tror ni blir överraskade:
Tåget upp till Stockholm i fredags kom fram femton minuter tidigare än utlovat.
Tåget hem avgick tjugo minuter försenat men ankom Göteborg exakt när det var beräknat från början, körde in tjugo minuter alltså.
Tåget hem hade förlorat sin restaurangvagn/serveringslucka då bjöd SJ på gratis fika till alla passagerare.
På det rent personliga planet (och utan inblandning av SJ) var vår resa fantastisk. Vår prinskorv är en liten fröjd på alla sätt, resesällskap inräknat. Måste erkänna att det var jag som tröttnade först på hemvägen.
Han gör allt för att hålla humöret uppe och vara en solstråle. Behövde inte ens ta fram nöd-dvd på hemvägen trots att han var rejält sömnig.
En sån resa! Finns redan en inbokad repris...
Jag tror ni blir överraskade:
Tåget upp till Stockholm i fredags kom fram femton minuter tidigare än utlovat.
Tåget hem avgick tjugo minuter försenat men ankom Göteborg exakt när det var beräknat från början, körde in tjugo minuter alltså.
Tåget hem hade förlorat sin restaurangvagn/serveringslucka då bjöd SJ på gratis fika till alla passagerare.
På det rent personliga planet (och utan inblandning av SJ) var vår resa fantastisk. Vår prinskorv är en liten fröjd på alla sätt, resesällskap inräknat. Måste erkänna att det var jag som tröttnade först på hemvägen.
Han gör allt för att hålla humöret uppe och vara en solstråle. Behövde inte ens ta fram nöd-dvd på hemvägen trots att han var rejält sömnig.
En sån resa! Finns redan en inbokad repris...
Saturday, October 15, 2011
Söders höjder
Hälsar på min fina svägerska i Stockholm. Det är en härlig stad att vara i. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett Stockholm i annat än underbart väder. Inte ens mitt Stockholmsbesök som präglades av min gallsten drog bort uppmärksamheten från solgasset.
Det är en ganska stor skillnad mellan min älskade hemstad och huvudstaden.
Vädret.
Jag skulle vilja träffa den människan som besökt Göteborg tre gånger på ett år och inte fått uppleva tre olika sätt att bli blöt på. Den människan borde köpa en lott.
Det finns många fler skillnader.
Antalet människor är exempelvis otroligt många fler. Och hur mycket mer stressade de är. Och i vissa fall, hur många fler som är lite mer bajsnödiga. Men också fler rika. Fler kreativa. Fler kungliga. Fler "kända".
Åtminstone synbart bättre integration.
Fler nischade affärer. Fler scondhand-butiker med integrerat café. Fler butiker med ekologiska produkter.
Lite fler centrala lekplatser. Roligare kulturhus.
I mångt och mycket är det alltså fler och mer av det mesta.
Och varför älskar jag Göteborg? Varför älskar så många människor Göteborg?
Jag vet inte, det är jag som frågar här, och gudarna ska veta att jag undrar ibland. Men det är något visst. Som en liten hemlighet som viskas i ditt öra varje steg du tar på den knaggliga, regnvåta kullerstenen och som får dig varm i hjärtat, som säger att detta är hemma.
Det är en ganska stor skillnad mellan min älskade hemstad och huvudstaden.
Vädret.
Jag skulle vilja träffa den människan som besökt Göteborg tre gånger på ett år och inte fått uppleva tre olika sätt att bli blöt på. Den människan borde köpa en lott.
Det finns många fler skillnader.
Antalet människor är exempelvis otroligt många fler. Och hur mycket mer stressade de är. Och i vissa fall, hur många fler som är lite mer bajsnödiga. Men också fler rika. Fler kreativa. Fler kungliga. Fler "kända".
Åtminstone synbart bättre integration.
Fler nischade affärer. Fler scondhand-butiker med integrerat café. Fler butiker med ekologiska produkter.
Lite fler centrala lekplatser. Roligare kulturhus.
I mångt och mycket är det alltså fler och mer av det mesta.
Och varför älskar jag Göteborg? Varför älskar så många människor Göteborg?
Jag vet inte, det är jag som frågar här, och gudarna ska veta att jag undrar ibland. Men det är något visst. Som en liten hemlighet som viskas i ditt öra varje steg du tar på den knaggliga, regnvåta kullerstenen och som får dig varm i hjärtat, som säger att detta är hemma.
Wednesday, October 12, 2011
En liten paus
En dag varannan vecka är jag ledig. Så lyxigt har det varit i två månader nu. Redan nu förstår jag inte hur jag överlevt tidigare!
Det är fantastiskt! Man är en snällare mamma, man blir lite mer tålmodig, bättre kock, piggare, inspirerad, avslappnad!
Och i höstsolen på lekplatsen kan man plötsligt koppla av och inte fokusera på vad klockan är hela tiden. För denna dagen står på nåt sätt utanför alla andra måsten, det är en bonus dag!
Tack för den Sverige!
Det är fantastiskt! Man är en snällare mamma, man blir lite mer tålmodig, bättre kock, piggare, inspirerad, avslappnad!
Och i höstsolen på lekplatsen kan man plötsligt koppla av och inte fokusera på vad klockan är hela tiden. För denna dagen står på nåt sätt utanför alla andra måsten, det är en bonus dag!
Tack för den Sverige!
Tuesday, October 11, 2011
Hej hej, leverpastej
"Hej då dagis! Heeeej då dagiis! Hej dååå daaagis!" ropade prinskorven i flera minuter i riktning mot dagis när vi cyklade därifrån idag. Det är en underbar känsla. Att lyssna på en sån liten. Sin alldeles egen liten. Som kan prata. Som kan artighetsfraser.
Vi cyklade ner till havet och tittade på båtarna en stund. Båtarna som simmar. Båtarna som har ratt.
Och när vi cyklade där ifrån...
"Heeej då haaavet! Hej dååå haaavet! Heej då haaaveeet!".
Vi cyklade ner till havet och tittade på båtarna en stund. Båtarna som simmar. Båtarna som har ratt.
Och när vi cyklade där ifrån...
"Heeej då haaavet! Hej dååå haaavet! Heej då haaaveeet!".
Häpnadsväkt
Jag fascineras, nästan dagligdags, över bloggkommentatorer (haha, nej inte mina egna, de lyser med sin frånvaro; men det finns tre olika orsaker till det; jag är inte känd, skriver inte provocerande, har i snitt fem läsare per dag)
Var får dom all tid och ork ifrån? Hur tyar dom? Sitta framför datorn och gå i taket för minsta lilla mening en främmande människa skrivit.
Och att sitta och (miss)tolka och vända och vrida på allt, det måste kräva otrolig energi.
Hade jag utsatts för någonting vareviga dag som gjorde mig förbannad så skulle jag försöka göra något åt det och ta bort det inslaget i mitt liv. Jag hade blivit ledsen över att spendera så mycket av min lilla ovärderliga fritid på dåligt humör. Att man medvetet söker detta är mer outgrundligt än svarta hål.
Varför läser man en blogg som skrivs av en människa som provocerar en så mycket? Vari ligger belöningen? Vad får man ut av det? Varför inte bara sluta läsa om bloggaren nu är så hemsk och dum?
Jag imponeras så av många av de stora bloggarna som har två olika typer av followers; de som intresserar sig för det som skrivs/delar värderingar/vill bli inspirerade/tycker bloggaren är en bra skribent och de som bestämt sig för att allt som skrivs betyder något annat/är kroniskt missunnsamma/känner hat/vantrivs med sitt eget liv/tar bloggarens ord som direkt personlig kritik på det egna livet/ är en vidrig, elak människa/tusen ytterligare obegripliga anledningar. Men ändå, bloggaren fortsätter och får än större beundrarskaror, fortsätter utveckla sitt språk, fortsätter våga tycka något om saker och ting. Det gör mig glad! Grymma är ni UnderbaraClara och Malin Wollin exempelvis. Ni skriver precis vad ni tycker, ibland håller jag med men inte alltid, men nästan alltid är inläggen proffsiga och genomtänkta. Coolt! Bara för att de skriver och jag läser är de inte allsmäktiga över mig, men det kan få mig att fundera över vad jag själv står i oljka frågor. Och de får mig underhållen.
Så, en uppmaning till alla som slösar sin egen tid och gömmer sig bakom löjliga alias: Sluta läs då!
Var får dom all tid och ork ifrån? Hur tyar dom? Sitta framför datorn och gå i taket för minsta lilla mening en främmande människa skrivit.
Och att sitta och (miss)tolka och vända och vrida på allt, det måste kräva otrolig energi.
Hade jag utsatts för någonting vareviga dag som gjorde mig förbannad så skulle jag försöka göra något åt det och ta bort det inslaget i mitt liv. Jag hade blivit ledsen över att spendera så mycket av min lilla ovärderliga fritid på dåligt humör. Att man medvetet söker detta är mer outgrundligt än svarta hål.
Varför läser man en blogg som skrivs av en människa som provocerar en så mycket? Vari ligger belöningen? Vad får man ut av det? Varför inte bara sluta läsa om bloggaren nu är så hemsk och dum?
Jag imponeras så av många av de stora bloggarna som har två olika typer av followers; de som intresserar sig för det som skrivs/delar värderingar/vill bli inspirerade/tycker bloggaren är en bra skribent och de som bestämt sig för att allt som skrivs betyder något annat/är kroniskt missunnsamma/känner hat/vantrivs med sitt eget liv/tar bloggarens ord som direkt personlig kritik på det egna livet/ är en vidrig, elak människa/tusen ytterligare obegripliga anledningar. Men ändå, bloggaren fortsätter och får än större beundrarskaror, fortsätter utveckla sitt språk, fortsätter våga tycka något om saker och ting. Det gör mig glad! Grymma är ni UnderbaraClara och Malin Wollin exempelvis. Ni skriver precis vad ni tycker, ibland håller jag med men inte alltid, men nästan alltid är inläggen proffsiga och genomtänkta. Coolt! Bara för att de skriver och jag läser är de inte allsmäktiga över mig, men det kan få mig att fundera över vad jag själv står i oljka frågor. Och de får mig underhållen.
Så, en uppmaning till alla som slösar sin egen tid och gömmer sig bakom löjliga alias: Sluta läs då!
Sunday, October 09, 2011
Fantastiska låttexter #1
Jag tänkte jag skulle dela med mig av mina favoriter när det gäller låttexter.
När jag lyssnar på musik lyssnar jag oftast väldigt noga till texten. Ofta är det texten som är det avgörande tycker jag, speciellt när det gäller om man blir berörd eller inte. En fantastisk röst skulle väl i och för sig kunna sjunga in en inköpslista och få publiken att gråta, men oftast är det orden i sig som får mig på fall eller inte. Det måste inte vara en hel låt, det kan ibland röra sig om en enda talande strof som biter sig fast och betyder något för just mig.
En fantastisk låttext måste inte vara väldigt djup eller dramatisk, jag gillar när man kan hitta otroliga inslag av humor (gör sig bäst när det inte är avsiktligt :) ) eller något lite tillspetsat. Subtilt kloka ord gillar jag också och av någon underlig anledning gillar jag när låttexter har mycket biblisk symbolik.
Så utan further ado, jag ger er mitt första exempel på mina bästa låttexter:
Monica Törnell - Vintersaga (Ted Ström, 1984)
Varför:
För det första: denna låten är en enda lång to-do-lista för mig. Jag vill någon gång i mitt liv ha gått på bio i Pajala.
För det andra: "kärleken går på billigt vin".
I övrigt, sicken poesi! Vem kommer på strofer som "En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis."?
Texten i sin helhet:
Vintersaga
När jag lyssnar på musik lyssnar jag oftast väldigt noga till texten. Ofta är det texten som är det avgörande tycker jag, speciellt när det gäller om man blir berörd eller inte. En fantastisk röst skulle väl i och för sig kunna sjunga in en inköpslista och få publiken att gråta, men oftast är det orden i sig som får mig på fall eller inte. Det måste inte vara en hel låt, det kan ibland röra sig om en enda talande strof som biter sig fast och betyder något för just mig.
En fantastisk låttext måste inte vara väldigt djup eller dramatisk, jag gillar när man kan hitta otroliga inslag av humor (gör sig bäst när det inte är avsiktligt :) ) eller något lite tillspetsat. Subtilt kloka ord gillar jag också och av någon underlig anledning gillar jag när låttexter har mycket biblisk symbolik.
Så utan further ado, jag ger er mitt första exempel på mina bästa låttexter:
Monica Törnell - Vintersaga (Ted Ström, 1984)
Varför:
För det första: denna låten är en enda lång to-do-lista för mig. Jag vill någon gång i mitt liv ha gått på bio i Pajala.
För det andra: "kärleken går på billigt vin".
I övrigt, sicken poesi! Vem kommer på strofer som "En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis."?
Texten i sin helhet:
Vintersaga
En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger "Den sista färden"
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade gårdar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind
Friday, October 07, 2011
En liten påminnelse...
Livet är skört. En av prinskorvens dagiskompisars pappa har dött i veckan.
Hur händer sånt som inte får hända? Och hur överlever man?
Hur händer sånt som inte får hända? Och hur överlever man?
Thursday, October 06, 2011
Jag blev lite till mig faktiskt.
Det är den största regnbåge jag sett. Speciellt själva bågformationen var så tydlig och enorm. Det var en speciell syn.
Som synes var det till och med en dubbelbåge.
Jag började förstå vari mystiken kring regnbågar ligger. Man kan förstå att det var speciellt för ett par tusen år sedan när världen fortfarande var svartvit när folk såg en sån här färgglad sak trona upp sig över himlen. Det är klart man kommer på en bra story om den...
Som synes var det till och med en dubbelbåge.
Jag började förstå vari mystiken kring regnbågar ligger. Man kan förstå att det var speciellt för ett par tusen år sedan när världen fortfarande var svartvit när folk såg en sån här färgglad sak trona upp sig över himlen. Det är klart man kommer på en bra story om den...
Whaz up with dat?
Har noterat de senaste åren att många profilbilder på exempelvis Facebook har en kakelbeklädd bakgrund.
Tagna på hemlighuset alltså.
Varför välja dasset som studio? Av alla rum? Känns inte det som att man liksom tar udden av poängen med bilden?
Man står i badrummet och fiffar sig på fredagkvällen. "Oj! Vad snygg jag blev" tänker man, och inget fel med det, det kan man väl få tänka? Och att vilja föreviga detta, för sin egen skull, och tja varför inte till och med sprida det vidare är väl fritt fram. Jag diggar inte jante, go for it bara! Men inne på toa? Gå ut i hallen åtminstone!
Jag hajar, man står framför en spegel, ljuset är bra, man kan se sig själv i spegeln när man lyckas få till en perfekt fisktrut. Men att hela glamorpiffet ska förknippas med toastolen är så synd.
Och ytterligare ett tips från coachen: halva bilden bör inte bestå av armen som håller kameran!
Tagna på hemlighuset alltså.
Varför välja dasset som studio? Av alla rum? Känns inte det som att man liksom tar udden av poängen med bilden?
Man står i badrummet och fiffar sig på fredagkvällen. "Oj! Vad snygg jag blev" tänker man, och inget fel med det, det kan man väl få tänka? Och att vilja föreviga detta, för sin egen skull, och tja varför inte till och med sprida det vidare är väl fritt fram. Jag diggar inte jante, go for it bara! Men inne på toa? Gå ut i hallen åtminstone!
Jag hajar, man står framför en spegel, ljuset är bra, man kan se sig själv i spegeln när man lyckas få till en perfekt fisktrut. Men att hela glamorpiffet ska förknippas med toastolen är så synd.
Och ytterligare ett tips från coachen: halva bilden bör inte bestå av armen som håller kameran!
Wednesday, October 05, 2011
Här står...
Ett stycke livsmening... En liten kärleksbägare.
"Pappa älskar dig!" sa han mellan blodpuddingtuggorna idag.
Pappa var inte hemma tyvärr och det var oklart om han med "dig" menade mig eller om det var ett direkt citat av pappa. Spelar det roll?
"Pappa älskar dig!" sa han mellan blodpuddingtuggorna idag.
Pappa var inte hemma tyvärr och det var oklart om han med "dig" menade mig eller om det var ett direkt citat av pappa. Spelar det roll?
Hämtalämnahämtalämna
Finns det nåt mysigare än att hämta på dagis? En liten prinskorv med finurlig min gömmer sig på gården. Samtidigt är det inte en svår match att få med sig honom hem.
"Hej då barna" ropar han och vinkar genom att öppna och stänga handen. Om det finns några barn kvar vill säga, man är inte bättre än att man ofta bara har två barn att välja bland när det blivit dags att hämta. Å andra sidan går han inte mer än tre dagar i veckan så sååååå mycket skäms jag inte.
Jag ska inte sticka under stol med hur lyxigt det är att gå tidigare från jobbet dessutom...
Lämna då? Det lämnar övrig mysfaktor att önska faktiskt... Usch så otrevlig man är när man vräker av kläder och cykelhjälm från det lilla barnet i tamburen. Fröknarna får en frånvarande hälsningsfras utan ögonkontakt. Sedan parerar man mellan att försöka få kram och puss innan man går trots att han bara vill springa in och leka och att han inte ska verka ledsen och följa med hem.
Puh, man vänjer sig väl. på det hela taget går nog detta rätt bra ändå!
Monday, October 03, 2011
Je sui
Det är lite jobbigt att vara existentialist. Hissnande och förtjusande. Som en tonårsförälskelse. Men man har ju bara en chans på sig! En möjlighet att få ut det bästa och mesta (eller vad vet jag om den saken egentligen...). Att maxa! Jag har nyligen fått förstå vikten av att inte glömma bort att det kan finnas mer än ett rätt när det gäller saker och ting. Hoppas det stämmer. Jag gillar ju att ha rätt...
Subscribe to:
Posts (Atom)
