Jag är väldigt förtjust i hela grejen. Att man vill gifta sig, man vill att ens närmaste ska vara med och bevittna det hela, man planerar hur länge som helst för att denna dagen ska bli så speciell och vacker. Är det en drift man har?
Det finns väldigt få saker i våra liv som vi bjuder in deltagare till nuförtiden. Visst man har födelsedagskalas, men det "händer" ju liksom inget på själva kalaset. Fyller år gör man på ett klockslag, som inte ens behöver äga rum under själva kalaset. Dop är däremot ytterligare en "sak", cermoni, som man bjuder in människor som betyder något för en för att vara med på den speciella dagen. Begravning också.
Som sagt, det är få tillfällen. Det är nog därför jag tycker det är så fint. Man tillåter sig vara högtidlig, offentlig med känslor, man festar över generationsgränserna.
Och så finns det en sak som jag tror är poängen med själva traditionen. Att man själv ska ryckas med i all lycka och förälskelse, man ska påminnas om sina egna löften och de bästa dagarna i livet. Som att man själv får bevittna sitt eget bröllop en gång till och komma på vad det var man egentligen lovade varandra.
Det är fint. Så är det bara.
Viva äktenskapet!
<3
No comments:
Post a Comment