Vart tog den söta illla flickan vägen?

Det är varken konstigt eller särskilt ovanligt men sedan jag blivit mamma ser jag på människor, eller kanske ska jag säga människaN på ett annat sätt. Ni som har barn kanske förstår mig.

En människa är någons barn. Varenda människa är någons barn. Därmed är varenda människa det absolut finaste som finns för någon. Det sötaste, smartaste, charmigaste, vackraste underverk som någonsin skapats på denna jord.
Mitt barn.
Ditt barn.

Och då till det som är skillnaden från innan. Att se bilder på barn.
Som exempelvis just nu, jag tittar på Biggest Looser Sverige. En ung tjej berättar om att hon varit överviktig sedan 7 års åldern, och det eskalerade som 12åring. På tv-skärmen zoomas in på ett skolfoto på en perfekt, fulländad, otroligt vacker liten sexåring. Sexåringen som var allt hon skulle bli. Som finns där inne. Som är någons älskade lilla barn. Som sedan trasats sönder av självförakt och mobbing. Och det brister i mig. Hur fick någon förstöra för den här perfekta, oskuldsfulla lilla varelse? Hur kunde flickan med tofsarna må så dåligt?

Faktum ger varje år ut en kalender. Förra året poserade 12 hemlösa "iklädd" det yrket de drömde om att bli när de var små. I år... Autentiska fotografier på barnet som sedan blev hemlös. My god.



Omslagsbilden är så fin att jag inte kunnat köpa kalendern. Tanken har slagit mig att köpa den för den goda sakens skull och sen slänga den för mitt hjärta brister för den lilla flickan på bilden. Jag skulle inte kunna ha henne hängandes i mitt kök varje dag.

Det är svårt att tycka illa om en enda annan människa när man tänker på att varjer människa har varit någons älskade bäbis.
Det är en ganska bra grej att ha i bakhuvudet faktiskt.