Den vidunderliga kärleken

Jag har fått många frågor om hur det är att ha barn egentligen på sistone. Frågan ställs främst av unga kvinnor och med en antydan till barnalängtan.

På ett sätt kan jag vara fel person att svara för jag tycker det är snudd på oförskämt fantastiskt alltsomoftast. Sen lever jag tämligen jämställt med min man och det gör saker och ting såklart enormt mycket enklare. Sen har vi inte haft nån småbarnskris heller (ta i trä) av nån anledning.
Med detta inte sagt att vi bara svävar fram på rosa moln, icke. Det är såklart mycket som är svårt. Och jag ska inte släta över de två första månadernas livsångest, men kanske var det vårt lågvattenmärke, kanske "fick vi vårt" då.

Vad jag vill berätta om att ha barn är ändå kärleken och dess banala yttranden.

Ponera att du älskar hallon.
Liksom, det är det bästa du vet. Du går förbi ett snår med hallon och bland alla grenar hittar du ett (1) endaste saftigt, rött, stort, fulländat hallon. Det finns alltså inga fler, bara detta ensamma hallon.
Din drift av kärlek till barnet raderar bort din önskan att omedelbart proppa i dig nämnda hallon, istället letar du upp ditt barn och erbjuder underdånigt det ensamma hallonet från din handflata som vore det ett silverfat. Huruvida barnet äter upp det eller mosar sönder det är ovidkommande. Du vill hellre erbjuda det till barnet än att smaka på det själv.

Det är en knapp uppoffring, att få dela med sig till sitt barn av allt som är fint i livet. Det är så otroligt skönt tillochmed, att få vara lite mindre kissnödig och bara spänna av. Allt handlar inte om mig själv längre.
Tack gode gud.