Plinkiplonk

Pianot är på plats. Men i ärlighetens namn blir det inte att man spelar hela kvällarna direkt. Det är svårt att få tid till allt man vill göra om dagarna. Om bara dagarna hade ett par timmar till!
Men vilken vacker möbel pianot är om inte annat!
Har lyckats lokalisera lite gamla notpapper och vips blev det åtminstone lite enklare att försöka ta upp spelandet. Vilket är roligare... Man är ju en modern latmask.

Och sen så har jag upptäckt en annan sak med mig själv på sistone, apropå att spela efter gamla välkända noter. Jag har börjat läsa om gamla böcker. Se om gamla TV-serier. Gamla filmer jag redan sett.
Det är som just det faktum att jag har ett hum om vad de handlar om är själva grejen. Allt som är nytt känns jobbigt och jag ryggar tillbaka. Vem orkar?
Jag har undrat om jag har tappat det. Vad är det för trist inställning. Mår jag inte riktigt bra? Lite skumt faktiskt.
Men sen slog det mig att det är ju ändå rätt mycket i mitt liv som är nytt. Att ha barn är rätt nytt. Jag har flyttat ganska nyligen. Jag har varit borta från jobbet länge. Det kanske är därför jag är så sugen på repriser? Jag har så många andra intryck att bearbeta att inte kan fokusera tillräckligt för att ta in något helt nytt. Man kan undra. Det finns ju så många bra olästa böcker och osedda filmer. Man kunde ju lägga tiden på det istället.

Varför jag så ofta är sugen på att se "You've got mail" fortsätter dock vara en mystisk gåta.
(Obs! Hemlighet.)