Att sakna Mia

Tänk vad fint det skulle vara om Mia Skäringer mådde bra igen. Tänk om hon vilat upp sig såpass att hon kände att det var hon som satt bakom ratten i sitt liv.
Tänk om hon började blogga igen.

Jag ser på kommentarerna på hennes sista inlägg för fyra månader sen att jag inte är ensam om att sakna och längta.

Och det i sig är ju både fantastiskt och tragiskt.
Fantastiskt för att Mia är en människa med förmågan att uttrycka sig så att så många människor känner sig berörda. Känner kanske igen sig. Eller åtminstone blir intresserade eller inspirerade. En sån talang och gåva att kunna nå ut med något som man vill säga.

Tragiskt för att vi är så svältfödda med just sådana människor. Liksom riktiga människor. Det är få kända människor som skulle visa upp sina magbristningar och föra ett öppet resonemang kring huruvida hon skulle vilja gå så långt att operera sig för att bli fin igen. Få kända bloggare skulle beskriva sin sorg och otillräcklighet när det gäller separation och varannanveckabarnen. Få kända människor skulle skriva om den evighetslånga förkylning som hindrar en från att träna som samvetet eller hälsan kräver.

Tänk om typ Pernilla Wahlgren skrev om att hon efter fyra graviditeter inte kan hålla tätt längre, eller att hon egentligen får vrålångest när hon ser sig själv på TV. Eller att det värsta hon vet egentligen är showbizkids och tycker det är superjobbigt att hennes ungar är själva nidbilden av just sådana.

Jag säger inte att jag skulle vilja läsa om detta (och framförallt PW har väl aldrig riktigt intresserat mig) men jag menar just det att beskriva en verklighet. Den verkliga verkligheten. I verkligheten har man inte skyhöga klackar och stylade treåringar.

Men det kanske i och för sig är tur för Mia, hon har hittat ett hål att fylla här, det är ju grymt.

Hur som helst: Mia och Pernilla, jag önskar er allt gott.