Jobba vs. familjen: 1-0

Det är roligt att jobba. Jag tycker verkligen det. Som filantrop gillar man att ha folk runt omkring sig och det är en av de bästa sakerna med att jobba, även om de folk man har runt omkring sig inte alltid är dom man skulle välja att ha omkring sig dagligen om man fick välja själv.
Så det är ju ändå tur att den plats man spenderar ungefär 70 % av ens vakna tid är en plats man kan tänka sig att vara på, med människor man kan tänka sig att vara med och göra saker man kan tänka sig att göra för en summa pengar som är tillräckligt skälig.

Hur som helst. Jobba roligt. Men vara med bäbis och man är fantastiskt roligt. Men det är ju helt irrelevant. Det är ju inte så att man kan sitta och välja vilket som är roligast och det på något sätt skulle spela någon roll , båda är absolut nödvändiga inslag i livet. Naturlig konflikt.
Det är ju hemskt. Att träffa sitt barn en och en halv timme om dagen är ju hemskt. Hur ska man få ihop det här egentligen?
Jag känner att det är bara ren och skär tur att det ändå är såpass roligt på jobbet att det inte känns totalt värdelöst och unket att vara borta 11 timmar om dagen.

Mmm.. Man får säga som Sverker; "Ska det vara såhär?"