Vad jag dock är klar över är att det stora vemodet permanent har rullat in och slagit sitt fäste i den lille prinsens mor och far. Jag har klarat mig rätt bra i tre månader ändå, men nu börjar jag noja och oroa mig allt mer för varje dag som går. "Nu vaknade han inte när han brukar, undra varför..." "Oj, nu skrek han till här, det brukar han inte göra, eller?" "Vad mycket han har sovit idag, säkert en timme, tre gånger", "Men idag har han ju bara sovit tre kvartar, han måste vara sjuk!", "Oj,vad är det för prick?! Ringorm!".
Och jag får nog säga att det är dom riktiga klassikerna som är de stora orosmolnen, det är sömnen, bajset och utslagen. Man får nya intressen kan man säga. Av någon outgrundlig anledning går denna nya, underbara, omvälvande tillvaro ut på att leta fel på en pytteliten fulländad kropp. Människan är ett stört släkte.
Alltså se på detta vackra, lyckliga plyte, inte skulle det kunna vara något fel på den!
No comments:
Post a Comment