Ätit krabba

Mmm har käkat lite superfärsk krabba idag. Det är det svarta fåret bland skaldjur. Den har lite dåligt rykte att vara lite mindre gångbar, men kan om den behandlats korrekt vara fantastiskt gott. Den fjäskar aldrig och kan vara lite kärv.
Den ser ju inte heller alls ut som de andra skaldjuren som liksom bygger på en helt annan princip, alltså långsmal kropp och stort huvud. Krabban är lite som en huvudfoting man ritade när man var liten. En enda stor cirkel med ben runt om. Krabban är lite som en sol.

Det är fel.

Jag tycker det är så hemskt, så fruktansvärt fel, att den statistiskt sett farligaste människan i min omgivning, som jag löper störst risk att bli utsatt för våld av eller bragd om livet av, skulle vara mannen jag delar allt med. Säng, bankkonto, drömmar om framtiden. Allt.

Hur blir det så?

Ditto

Patrick Swayze har tragiskt dött igår. Jag känner mig märkbart berörd av detta. Men det finns minst två produktioner han var med i som har haft en otrolig påverkan på mig så det är nog inte så konstigt.



1) Nord och Syd.
Majgodd... Som jag älskade den serien. Jag fick titta på den när jag var väldigt ung faktiskt, på den fronten var mina föräldrar väldigt liberala. Jag lekte Southern Bell i åratal efter det. Med den självklara stora kärleken Orry Main. Hans kämpande genom åratal och krig och att Madeleine tvingats gifta sig med svinet Justin (spelad av David Carradine som ju också avled för inte så längesedan, fast under lite andra omständigheter) var trollbindande för en liten flicka. Och så vacker han var när han haltade fram med käpp i sin gråa, prydliga sydstatsuniform. Puh...

2) Dirty Dancing
Ja det var väl inte så överraskande direkt. Men ändå. Hans sorgsna blick, rufsiga hår, otroliga kropp. Hans trasiga historia. Och som han höll i Baby. Som han tittade på henne. Och som han dansade med henne. Det är porr för trettonåriga flickor. Till och med när han såg nedlåtande på henne när hon förklarade att hon "Carried a water melon" så tittade han på henne. Allt det här känns samtidigt lite skumt, för jag inser som 29-åring att Patrick är två år yngre än min egen pappa. Det var kanske tur att jag inte visste det då.

På något sätt måste man ju fått hela sin idealbild av kärlek genom detta. Jag har ju alltid varit svag för känslosamma män. Läste idag att han varit gift med sin fru sedan 1975. Ja då brinner det ju till lite extra. Som om han plötsligt var Johnny eller Orry som jagade kärleken och att den varade för evigt som hans agerande lovade att den skulle.
I och med att jag är övertygad om att den livslånga kärleken existerar så blir jag så ledsen när den ska ta slut av sådana här orsaker. Men döden är väl å andra sidan aldrig välkommen. Alltid är det någon som blir kvar med brustet hjärta.
Jag tror dock att minnet av Patrick lever kvar för flera generationer tonårstjejer.

Vandrare, havet dig hälsar...

Som blivande förälder förväntas man nästan vilja flytta. Och vad jag förstått är det också väldigt vanligt att man gör det, gärna samma vecka som bäbisen är beräknad.
Jag har inte kännt att jag haft så bråttom på det planet, i alla fall inte för att vi bor för trångt. En nyfödd kräver inte så stora ytor direkt. Men visst, en drift att boa sipprar fram ibland och det känns framförallt som det vore praktiskt att få fixat de ommålningar och sånt i lägenheten vi redan planerat innan man drar in en liten känslig varelse.
Men så känner jag en stark längtan till havet. Och när jag sitter här med en kaffekopp i gassande solsken på en brygga på norra älvstranden så känns det "hem-likt" på nåt sätt. Det sätter ett gammalt hisingshjärta i brand. Kanske blir det en flytt trots allt... Den som lever får se!

En svärmorsdröm så smörig att man kan använda den till att steka pannkakor

Jag brukar försöka undvika att trash-talka folk i detta forum. Och gudarna ska veta att det har kliat i fingrarna ibland när jag tänker på människor som exempelvis Olle Ljungström, Alex Schulman och Angelina Jolie mfl.

Men Måns Zelmerlöf...? What's up with dat?

Ätstörd

Ofta kan man höra ifrån vårt kök någon av oss muttra samtidigt som man stänger igen dörren till antingen skafferiet eller kylskåpet; "Det finns inget gott".

Är hemma sjuk idag med en sjuka som verkar kraftigt "aptithämmande" kan vi säga. Men nu på eftermiddagen, när det börjar räta ut sig återkommer aptiten. Men då är det liksom inte vitkål eller groddar eller sojamjölk som känns smarrigt. Man vill ha nåt gott! Nåt som slinker ner. Enkelt. Inget sabla tuggande och knaprande.

Och hur mycket det än förvånar mig så här tre dagar efter beskedet om kolesterolet, och fast inga förhållningsregler gällande diet gavs till mig och fast läkaren knappt fäste någon som helst vikt vid värdet så har det påverkat mig. Varje ätbart ting analyseras i mig utifrån min otroligt bristfälliga kunskap om vad som vore snällt när det gäller kolesterol. Så då blir plötsligt det enkla, goda, som inte kräver tidigare nämnda tuggande inte heller aktuellt.

Min mamma och pappa som har viss kunskap om ämnet har båda förmanat: Inte äta räkrom!
Jaha, inte räkrom...Tack för tipset! Vad ska jag ta mig till!

Gubbsjuk

Då har man fått domen: högt kolesterol. Veckan innan 29-års dagen. Det lät lite väl vuxet för min smak.
Med mina gener är det ingen överraskning. Men ändå.
Jag tröstar mig med att det troligtvis har med mitt tillstånd att göra och att det kanske därför inte finns någon anledning att hetsa upp sig. Men ändå.

Inga mer ägg med Kalles på. Vilket kanske är lika bra, ägg med kaviar är ju ändå ägg med ägg på och låter ju faktiskt rätt äggligt. (Dedikerat till en läsare... ;)! You know who you are...)

För högt kolesterolvärde. Det är gubbigt.
Jag har lite för många vuxenpoäng på G nu. Måste bo kvar i vår tvåa ett tag till tror jag.

Surprise me!

Jag vill inte vara språkpolis, men det är jag nog.

Jag är ingen stavningsvirtuos, eller språkvetare på något sätt. Och visst blir det fel ibland, man har tappat en bokstav, satt kommatecknet fel eller satt orden i fel följd. Men åtminstone försöker jag korrekturläsa mina egna alster minst en gång.

Jag börjar bli supertrött på att många unga, svenska människor som är aktiva på webben inte har ens en grundläggande känsla för att lägga upp en text. Om än så kort som Facebook-statusen.
Visst, jag förstår att det finns många som har problem med att stava, men hur lång tid tar det att bara läsa igenom ordet lite långsammare? Då kan nog de flesta fånga upp en hel del av stavfelen. Och att sätta ut punkt och stor bokstav, är det såååå jobbigt verkligen?

Egentligen handlar inte detta om stavning och styckebildning för mig. Det handlar om många människors pinsamt låga förmåga att uttrycka sig i text. När jag tänker tillbaka på exempelvis mellanstadiet, gjorde vi inte annat än att öva på att bygga upp texter. Är det så få som minns något av de lektionerna?

När man tar nätet som ett enormt forum med allmän rätt att uttrycka sig fritt. Varför tar man inte chansen att verkligen uttrycka sig så man berör någon , att man når fram med ett budskap? Jag påstår inte att det är så jag skriver här, eller att de ämnen jag skriver om har sånt djup eller är av intresse för omvärlden. Och visst, man måste ju inte läsa folks inlägg om man tycker att de är störigt dåliga.
Men ändå!
Visa lite respekt för den som ska läsa! Sätt punkt mellan meningarna! Stor bokstav i början på namn! Sätt ihop sammansatta ord!

Tilläggskommentar: Kom på en grej till som stör mig: Dem och De. Hur svårt kan det vara? Man ger maten till DEM, men DE ger inte oss någonting!
Jag tror att många tror att det är finare och mer korrekt att skriva dem istället för dom. Men lösningen är inte alltid dem! Jag föredrar nog att man konsekvent skriver dom, för i svenskan nuförtiden är det är inte så laddat. Dem när det inte passar ser helt bängt ut.
Usch, sånt slarv!