Fönstertittare är vi allihopa?

Vissa av er minns vår beklagan angående en man, så kallad "gubben", som från sitt fönster stirrade kvällarna igenom in genom vårt köksfönster. Ni har sett honom, ni vet att han finns på riktigt. "Skaffa dig ett liv" tänkte man när man demonstrativt drog ner persiennen medan man tittade ilskt på honom.

Men var han något på spåren kanske. Ja inte hela den maniska delen där han inte kunde slita sig en sekund från rutan (och den korkade delen, alla vet ju att man måste släcka i sin egen lägenhet om inte alla andra ska kunna titta tillbaka), men att det ju är väldigt spännande att se andra människor leva sitt liv. Man kan kalla det olika saker, ex. dokusåpa, fönstertittare, "omtanke", tjuvlyssnare, voyerism osv. men allt sånt brukarju vara riktigt roligt!

Då tar vi detta på ett lite sundare plan tycker jag, ett plan jag tror alla kan känna igen sig i. Ta huset mitt emot oss, det är ett ganska stort hus och jag överdriver inte när jag påstår att någon flyttar in och ut en gång i månaden. Det är ofta spännande på första lördagmogonen i månaden och se vad som ska flytta in/ut denna gång. Det var med stor sorg vi bevittnade "tvillingarnas" flytt. Dessa små knytten med pyttesmå konken-ryggsäckar som vi följt sedan de kunde ta sina första steg på gatan. Mitt i månaden en gång kom en ambulans och tog med balkong-gubben, han kom aldrig tillbaka igen... Supertjocka gubben på femte våningen gör en övertygad om att huset åtminstone har hiss. Och nu, två superpedanta tjejer som bor tillsammans och bara kedjeröker och vädrar sängkläder och mattor dagligdags.

Jag inser att detta inte försätter mig i en ljus dager, men jag menar att detta är sådant som man vill se, och som man ser nästan utan att titta. Det är nog bara sunt mänskligt beteende, man är intresserad av sin omvärld och männiksorna runt omkring, och så är det ju så att det är jättebra att tala med sina krukväxter.