Vilken föräldratyp är du?

Jag är den typen som inte hindrar sin ettåring att sticka in fingret i en låga.

Snark...

Alltså hur trött GÅR det att bli. Liksom, fysiskt möjligt?

Visst, man är trött när man är småbarnsförälder. Visst. Men detta är beyond sömnig. Jag sitter inte och gäspar, eller somnar i soffan. Jag är så trött att jag inte kan somna. Jag har sån sömnbrist att jag inte kan somna om om jag får sova ett 2,5 timmars pass, för kroppen tycker att det var ju en hel natt.

Jag är så trött, att jag inte orkar lösa mina sömnproblem.

Oh. Ironi.

Ett minnesvärt biobesök

Har varit på bio med min stora idag. Inget anmärkningsvärt med det egentligen, folk går på bio alla dagar i veckan. Men stora har aldrig varit på bio. Så detta var det första i hans liv. Varje gång vi gör "den första gången" på alla möjliga saker blir jag lite känslosam. Det är ju liksom dom stunderna man sett framemot när man blev förälder. Förstagången-gångerna.

I julas var vi på Liseberg. Första gången.
Första gången han såg en Lisebergskanin, det var traumatiskt, men när vi var på karusellen, då kom en stor känsla över mig. Att åka karusell med sitt barn. Det var ju så det skulle vara. Inte ha ett "Dumma dej-Nej, dumma dej!"-bråk som om man var jämnårig. Man skulle inte tjata om allt möjligt, man skulle inte brisera bara för att han spillde köttfärssås på sin nya tröja för man lät honom slippa haklappen.
Han var rädd, han ville att jag skulle stå brevid hans cirkushäst, han ville hoppa av. Han var rädd att Pippi skulle komma och springa igång karusellen så det skulle gå alldeles för fort. Det gick fint. Han njöt. Det var roligt.
Det var första gången. 

Åka karusell. Gå på bio. Lära cykla. Svara på svåra frågor om livet. Torka tårar. Blåsa på knän som värker. Blåsa på magen. Smussla in grönsaker i maten. Dra barnet i pulka till dagis.
Det var så det skulle vara.

Det går trögt

Är lite under isen mentalt och då skalas allt bort som inte är alldeles nödvändigt för familjens väl och bevarande....
Ska återkomma!

Är jag amish?

Två gånger på en vecka nu har jag kännt en sötaktig rökdoft mitt på stan, mitt på blanka dagen. Skulle in på Bengans idag, då fimpade en tjej en joint mitt framför mig på trottoaren.  Är det bara jag som blir helt indingerad av det?

Är det fritt fram nu?
För bara några år sedan vill jag tänka att det inte var någonting den stora massan ägnade sig åt. Men nu... Börjar kännas väldigt Australien. Liksom, "Åh vi är så kontinentala". "Alkohol är mycket värre".
Ja alltså, jag är den första att gå med på att om alkohol hade uppfunnits idag hade det aldrig blivit lagligt. Det dödar verkligen jättemånga människor och förstör minst lika många liv.  Ödelägger barndomar världen över. Men är detta argumentet för att legalisera ytterligare dåliga saker, säg för enkelhetens skull lika dåliga. Räcker det inte då med det dåliga som redan finns tillgängligt och är "accepterat"? Behöver vi verkligen fler lagliga metoder att ta död på folk, ödelägga barndommar och förstöra liv?

Jag säger Njet.

How now brown cow.

Jag trodde nog aldrig det skulle kunna gå så bra för mig att amma som det gjort denna gången. Förra gången var en sån kamp för att få det att funka så det var skönt att det gick lätt att sticka till en flaska titt som tätt.
När lillen föddes hade jag bestämt för att mjölken skulle flöda och jag vill med bestämdhet hävda att det var det som gjorde att mjölken gjorde det. Han sprang iväg på viktkurvan och började sova låååånga pass på natten mycket tidigt. Det  var affirmation. Man föreställer sig något och så liksom blir det så. Jag hypnotiserade fram mängder av mjölk.

Men att det skulle behöva finnas en baksida på detta...
Nästan sju månader senare vägrar den lille att äta något annat. Något annat alls. Inte ens bröstmjölk på flaska går bra. Mamma ska vara där, mjölken ska vara färsk. Jösses!
Jag är så trött. I ryggen, huden (åh, dessa klösmärken), i huvudet, på kläderna, på allt. Jag blir anti. Vill vara fri. Samtidigt är detta det liv jag har valt och det är vad jag vill. Det är ju en så kort period i det stora.

Ge mig en dag för mig själv och en god natts sömn, så kan jag fortsätta ett tag till.

Man har blivit med ny dator

Och lite löjligt lycklig blir man av det.
Det är ju bara en pryl, man kan inte köpa lycka, allt det där vet jag. Men dator, den är så mycket mer.
Det är lite som att köpa skolgrejer i augusti. Nya fina block fyllda med tomma vita blad som bara väntar på att fyllas. Åh, den besvikelsen, när man redan dag tre på terminen glömmer en banan i väskan och får genomlida ett helt läsår med brun och bucklig almanacka.
Första gången man skrev fel i adressboken. Första gången man råkat vika framsidan på ett tillsynes orört kollegieblock. Första gången man spiller saft på sitt tangentbord. Första gången man klickar öppna på ett mail med "Congratulations, you are the winner!!!" I subjectfältet.
Men idag är min dator en av Vestals 6 oskulder.




Men också utan innehåll. Åh, vad det är störigt. Som om jag kommer ihåg ett enda lösenord eller adressen till något av mina bokmärken på den gamla datorn. Puh...